Home Sweet Home!

Hemma nu, med syster i duschen.
Hon älskar min nya lägenhet, jag likaså. Är så glad att jag äntligen får visa min stolthet.
My home sweet home !

Åh… Jag har inte riktigt orden i min hand, de är lättare att nå när tankarna är onda. När tankarna är goda vet jag inte riktigt vad att säga, förutom att jag är lycklig. . .

Oh Days, Where Art Thou. . .

Julen över, innan jag ens hann reagera, och knappt hann lyssna på någon endaste jullåt.

Vi hade mysigt på den stora båten.
En av kvällarna dansade jag och lilla syster på det populäraste dansstället, några danser enbart med varandra, några andra med estniska drömkillar.
En annan av kvällarna, rättare den som kom efter den först nämnda, somnade vi tidigt och tungt.
Jag vaknade dock när båten verkade försöka tränga sig in i Mariehamn. Det skakade, det dunsade, det lät. För en kort stund trodde jag att livet var över. .

Jag tog mig igenom denna dag som en vanlig arbetsdag, kramade hårt om Fredrik, försökte få honom att förstå hur saknad han kommer att bli.
Efter kramarna tog jag mig till tåget, förvånad blev jag när det avgick i tid, och dessutom även var framme i tid, förvånad är jag nog ännu.

Jag stannar här till torsdag, sen åker jag och lilla syster tillbaka till huvudstaden och dansar klackarna av skorna hela nyårsnatten.
Och som vanligt, natten kommer att vara över innan jag ens hinner märka den.

Antar att det bara är så det är.
Tidens gång är till för gå.
Livet skulle bli tråkigt om det plötsligt stod stilla.

Trött Uppesittarstund

Jag har packat färdigt.
Rimmat till alla klappar.
Nu jag bara i sängen slappar.
(Uppenbarligen fortfarande inne på min fascination av rim).

Hur jag ska fördriva timmarna framöver är en fråga jag egentligen inte ens bryr mig om att ställa då jag vet att jag inom kort kommer att somna, även om ikväll ska vara någon typ av uppesittarstund. . .
Jag är liksom bara mänsklig.
Klart jag är trött efter en tung men kort och underhållande vecka på jobbet.

Dessutom blir jag lite trött och uttråkad av mig själv eftersom jag inte har någon som helst julkänsla, inte ens dagen före dopparedagen.
Men jag vet, att på annandagen, då kommer det att slå mig. Först då kommer jag att förstå att det (varit) är jul, och då kommer jag plötsligt börja drömma om den perfekta julen med mycket snö, tända ljus och en massa mys, när det är försent. . .
När alla andra är trötta på julmat längtar jag efter skinka och glögg.

Samma sak kommer det att bli med nyårsafton.
Dagen efter kommer jag att fatta, visserligen vara bakfull men typ reagera ”eeeh…typ den största kvällen på hela året, var var jag, varför var jag inte där?”.
När alla firar runt tolv kommer jag gå runt med uppfattningen om att det är en måndag i mitten på oktober och att jag har lång tid på mig att skaffa mig jul- och nyårskänslor.

Aldrig är jag nöjd.
Kanske i fantasin, vissa stunder.
Men på riktigt nöjer jag mig aldrig

.Jaja.
Haha.
Jag är alltid jag i ett nötskal.
Och än är jag vaken i alla fall.
Och en del av mig är nog trots allt väl införstådd om att det faktiskt är julafton imorgon.
Även om de andra delarna funderar över vilket tåg jag ska till jobbet imorgon bitti.

Indestructible

Den kära psykologen fick sig ett besök av mig i förmiddags.
Jag beklagade en massa, gnällde och surade.
Han hånade mig, jag skrattade med.

Jag säger alltid till honom att det är så mycket som stör, så mycket som förstör.
Men några timmar efter varje besök kommer jag på mig själv att inte-minnas vad vi egentligen pratade om under vårt samtal.
De flesta gånger har jag ingen som helst aning om vad jag tidigare beklagat mig över, jag vet inte vad som fick mig att gnälla, förutom de som ger mig rysningar genom att bara finnas till så klart.

Det verkar som att det som kommer åt bara kommer till ytan och inte når längre ner.
Kan det betyda att jag återigen är oförstörbar…?


Hemma känner jag mig hemma.
Jag älskar att trängas med folk på tåget, jag älskar att vi alla står och myser som packade sillar, och även om det är femton minusgrader utomhus och jag avskyr denna förtärande vinter tycker jag himla mycket att gå promenaden uppför backen från tåget, flåsa hela vägen in till hissen och tre våningar senare kliva in i en varm, fin och rosa lägenhet.
Mitt hemma är ingen annanstans än här.

Men ja, jag avskyr fortfarande vintern, den är det värsta jag vet.
Var gång jag tittar eller går ut och ser allt det vita, och när jag ser på termometrar att graderna utomhus är lägre än minus mår jag illa och känner för att slåss, och jag är ju egentligen inte den som någonsin vill göra skada.
Men jag är så illa tvungen att stå ut.
Oförstörbar som jag är.
Jag är så illa tvungen att välja bekväma klumpiga vinterskor, tung och tjock jacka före pumps och kavaj.
Jag hatar det egentligen, men jag har inget annat val än välja det bekväma framför det snygga, framhävande och det klickande ljudet klackar på ett par pumps ljuder.

En och en halv dag kvar till den lediga dagen, och de två lediga dagar som kommer därefter.
Jag går sen till jobbet och håller hårt om Fredrik hela måndagen och reser sen bort igen, till en plats som tyvärr är ännu kallare än denna men som faktiskt har mina julklappar.

Dagen före dagen – före dagen – före dopparedagen är den iskalla onsdagen.
Jag ska luncha ute med mina grabbar.
Jag ska smaka på den hamburgare som de varje torsdag sedan ungefär augusti tjatat om.
Och självklart överleva ännu ett par timmar i ett skrämmande vinterland.

Det Var Visst Allt

Återigen en inte-händelserik helg.
Jag hade en dejt som en smärre förkylning med halsont och en iskall vinter fick sätta stopp för, och jag kunde inte annat än tillåta det.

Men julen börjar närma sig, nyår likaså, och nyårskvällen och natten kommer att spenderas på Debaser på Söder mitt i den stora underbara staden.
Stockholm i mitt hjärta, i år även på nyårsafton.

Jag vill att denna vecka ska vara snabb, den borde bli eftersom den är så kort, i alla fall den tid jag kommer att spendera på jobbet.
Jag vill att den ska vara över.

Men det kommer, det kommer.
Och medan jag väntar har jag världens mysigaste lägenhet att vara i, om man bortser från soporna som väntar på mig i hallen.
Jag hoppas att det är sommar utomhus imorgon när jag vaknar så att jag känner för att gå ut.

Julmyset

Jobba. Jobba.
Julmys.
Mini-julfest på kontoret.
Preciiiis som vanligt, preciiis som alla andra dagar, men på ett sätt ändå inte.
Så fort det blandas in vin blir vi mycket lyckligare.


Tiden rullade på, gick från förmiddag till eftermiddag.
Vid fikat smet jag och Fredrik till systemet för att köpa vin till alla som ville ha.
Självklart satte vi oss vid samma bord när det var dags för julmys, jag ville inte ens gå in i köket utan honom vid min sida.
Vi vann inte tävlingen, men vad gör det när man den senaste timmen smygdruckit ur vinflaskor som man hade stående under bordet. . .

Maten var fantastisk. Glöggen och godiset likaså.
Den lilla tomten skötte julklappsutdelningen oerhört bra.
Jag tror inte att någon gick missnöjd därifrån.
Speciellt inte jag.

Frågan återstår dock, Fredrik, vad ska jag göra när du försvinner?


En efterlängtad fredag visar sig imorgon.
Jag ska åka till IKEA efter jobbet.
Tvätta efter IKEA.
Efter tvätten ska jag sitta i min säng och vila mina grå-blå ögon på mina väggar som numer dessutom har tavlor upphängda på sig.

I Mitt Hjärta (I Min Lägenhet)

Jobba. Jobba. Jobba.
Och Fredrik kommer också att lämna.
Jobba. Jobba.
Dåliga nyheter.

Varför försvinner allt de jag väljer att älska mest?
När är det min tur att ha någon kvar?
När ska jag få sluta sakna?
Det är aldrig någonsin rättvist.

Imorgon har vi julmys med julskinka och glögg.
Efter myset har vi julfest med vin och öl.
På fredag är vi trötta.

I min lägenhet i en förort norr om Stockholm blir det finare dag för dag.
Idag fick jag upp mina vägghyllor (relativt rakt) helt på egen hand.
På dom står nu ljuslyktor och fotografier.
Morfar, mamma, pappa, söta lilla systern.
Vackra är de allihop.

Soffan saknas dock fortfarande.
Jag har gett upp på den.
Väntar på hjälp. . .
Jag har försökt att kalla, men ingen hade riktigt tid.

Jag försökte sluta röka idag.
Det gick bättre än jag förväntat mig men sämre än jag hade hoppats.
Och att ännu en vän försvinner gör det inte lättare. . .

Hur ska jag kunna hålla mig från att gråta?
I min sköna säng, i min extremt fina, mysiga, hemtrevliga lägenhet.
Kallhäll i mitt hjärta.

Julskinka I Gävle

…världens godaste dessutom.
Pizza.
Julklappsbyte hos farfar.
Rosévin hos syster.
Och en söt, söt grabb till granne på Brynäs.

Helgen är fin.
Helgen är allt jag alldeles nyss beskrev.

Och Bocken, den står kvar.


Planerna jag har för imorgon tänker jag inte avslöja öppet.
Endast de värda att veta kommer att få höra, om mina hemliga planer. ..
(En vit lögn har ingen dött av).
Någon gång måste ju även jag våga…

Vanliga Torsdag

På jobbet idag igen.
Vad annars. . .
Jag var dock inte här i ottan imorse utan tågade istället med Martin och de andra resenärerna strax efter sju imorse.
Sovmorgon. . .
Men ändå var jag tröttare än någonsin.
Det blev en sen kväll igår, men jag fick åtminstone lite ordning och reda.
Alla flyttkartonger är uppackade. De prylar jag på ett tag inte kommer att se på är flyttade till vindsförrådet.. Mitt alldeles egna vindsförråd!
Sängbordet gick för visso sönder då jag lite för hårt råkade kliva på en av träpinnarna, men det gör inget, jag var ändå så förbannad på möbeln så risken fanns att jag hade slängt ner det från balkongen. Nu slipper jag det bekymret.


Som skrivet. . ..jag är tröttare än någonsin.
Jag vill svälja en koffeintablett.
De piggar upp och väcker min blick, men de ger mig lite hjärtklappning och frossa, så jag tror att jag avstår; jag ska försöka stå emot.

Snälla lunch..
Kom till mig nu.
Snälla klockan, visa mig 12.

Där Igen

Tillbaka på jobbet.
Kramgoa fina vänner överallt runt om kring mig.
Jag insåg just – fy tusan vad jag saknat dom!

Jag älskar att kunna vända blicken åt vänster och se en fokuserad Fredrik först stirra på sin skärm och sen mot mig med en lipande tunga när han i sin ögonvrå ser att jag ser.
Och jag älskar när Lina smyger fram bakom min rygg med sin filt släpandes i golvet, och när hon tar i mitt hår, och när hon masserar – då faller jag i dvala.

Therese slutar på fredag, jag kommer gråta, jag kommer sakna, jag vill inte att hon ska gå.
Det kommer bli tomt här nere i min hörna, även om de övriga sötnosarna lyckligtvis fortfarande är kvar.

Världens finaste människor – det är dom jag har.

Så ja, det är skönt att vara tillbaka.
Även om jag väldigt gärna somnat om imorse. .

Jag smygstartar veckan mitt i denna vecka med morgonpasset i lurarna, lite skrivande och utskickande av ett par brev, det känns väldans lagom.
Jag ville inte överanstränga mig utan unnade mig en lång frukost precis när jag kom hit.

Ljusstaken i fönstret lyser. Jag har klätt den i rött glitter.
Lampan likaså.
Skärmen bakom lampan är klädd i fina fotografier, av de underbara.
Och några grisar. . .
Utanför lyser snön vit på taken, jag tror dock att klockan ännu är för tidig för att tomten ska vara vaken..
Men huvudsaken är att vi är det. Vi gör mer nytta än tomten.


Jag tänker ibland att jag nog borde kunna se hem till mig från våran våning här på elvan, men jag ser bara till Solvalla, tror jag, resten av vägen hem kan jag bara fantisera om.

Hemma, där det är kaos och ser ut som att det precis skett en explosion.
Men efter igår har jag i alla fall fått min säng och allt jag äger. Allt jag vill ha där, är där, om än fortfarande rörigt i kartonger.

Nu lipar Fredrik, jag skulle tro att han antyder att jag bör jobba . . .

När Det Inte Går Som Jag Vill (Jävla Skruvar)

Det blev inte som jag hade tänkt med mycket.
Pappa kom dock i alla fall hit, vi målade hela helgen och den rosa färgen i rummet och den mintgröna i hallen är vackrare än jag hade kunna föreställa mig.
Joel, jag och pappa var sen på IKEA igår, köpta alla möbler och fick dom sen hemkörda av en trevlig IKEA-kille.
Joel stannade sedan kvar en lång stund, tröstade mig lite, drack vin och åt chips. Han var den enda och bästa inbjudna till den första inflyttningsfesten!
Men någon säng har jag inte, inte heller någon säng, och hälften av mina prylar är fortfarande kvar i Sundbyberg, mot min vilja.
Jag hoppas kunna lösa det stora bekymret idag eller imorgon, men jag är inte okej förrän allt är här; detta är inte bra eller ens på riktigt förrän alla mina saker finns här, och jag har en säng att sova i. . .
Men jag gråter åtminstone inte, inte nu, det är huvudsaken.

Jag har satt ihop min skohylla, ett bord och halva badrumshyllan, men resten av möblerna är jag extremt förbannad på och vill inte göra någonting åt.
En trollande Harry Potter som kunde vifta med pinnen och få ihop allt på en tiondels sekund skulle jag tycka om att ha.
Jag hatar skruvarna, jag hatar alla stora jävla träbitar.

Faan, de går aldrig som jag vill. . .
Jag vill ha min säng!

Men men. . .
Jag har blommor i fönstret, gardiner och en ljusstake… Jag ska försöka ta det lugnt, inte bryta ihop, tänka att det löser sig… Hoppas att det löser sig, precis som jag förtjänar!

Ack, Kallhäll

Tre nätter kvar i min vackra Sundbybergslägenhet.
Jag lyssnar på ”Ack Sundbyberg” på repeat, minns att jag tidigare blev stolt var gång jag hörde den, även om jag egentligen inte var härifrån.

Ack Sundbyberg, jag är glad att jag inte släpper taget om dig fullständigt.
Jag återkommer varje vardag.
Ack vackra Sundbyberg, du har varit snäll mot mig och jag älskar dig för det.


Tre nätter kvar.
Jag är iskall om mina fötter.

Imorgon är jag ledig.
Jag åker till den nya lägenheten tidigt (ack, Kallhäll), och inväntar mamma och pappa som kommer och hjälper till att måla och lämnar av massa småprylar.


Nej, vet du vad, jag vet att det är min egna lägenhet, min allra första, bara min, med bara mitt, och jag är ofantligt glad över det, men tonerna till texten ”Ack Kallhäll” ljuder inte lika bra som ”Ack Sundbyberg”.
Men ge mig en vecka, ge mig ett tungt andetag och en stund för mig att förälska mig så har jag snart skrivit en egen sång, Kallhälls centrum till ära. . .

Snövit

Jag minns en dag då jag vaknade upp i min säng, utan täcke, utan pyjamas.
Balkongdörren hade lämnats öppen kvällen innan då graderna i min lägenhet stigit uppåt trettio plusgrader.
Jag minns att jag gick barbent i kjol till jobbet och att vi vissa minuter nästan svimmade av värme och svett inne på kontoret.

På eftermiddagen gick vi till en uteservering i Sundbyberg. Vi glassade med varsitt glas vin i handen och solglasögon vilandes på våra näsor.
Det finns fina foton på detta och jag ryser inombords varje gång jag ser dom.

Jag minns en kväll i Göteborg då jag och min syster hela kvällen svettades på en gräsplätt i en park.
Vi dansade utomhus, benen var bara, fötternas hälar var fulla av skavsår.
När vi någon natt senare skulle övernatta i min lägenhet låg vi på varsin madrass bredvid balkongen. Dörren var helt öppen, bussarna störde natten igenom, men något annat alternativ fanns inte att nå. Det var antingen öppen dör eller tårar som enda möjlighet att få avkylning.

Det gick inte att vara inomhus, det gick inte att vara utomhus.
Vid frysdisken på ICA Maxi trivdes jag som bäst.

På tunnelbanan var det varmt. Ingen kunde andas.
I stan trängdes kokheta människor.
Och strumpyxor och tjocka jacka kändes lika långt bort som livet efter döden.

Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen sant att det snart är snö och iskallt på samma ställe där jag är nu?”

Jag vet att jag bara ville dö när jag vaknade för några veckor sedan och såg att träden var klädda i vitt.
Visserligen har jag nya skitsnygga skor som ska få mig att överleva vintern, både mot-kyla mässigt och inte-halka-tio-gånger-om-dagen mässigt, MEN jag är inte nöjd för det. Skorna hjälper mig bara att överleva det jag måste ta mig igenom.

Jag vill svettas på min balkong.
Jag vill ha mina ben bara.
Jag vill se en himmel utan moln.

Jag vill vara solbränd, inte snövit.

Hej Då Fritid, Hej Övertid (Perfekt Kaos)

Verkar som att vi fullständigt vinkat adjö till fritid för ett par veckor framöver.
Två dagar i rad har jag varit på jobbet före sju, och inte kunnat släppa taget om datorn förrän efter fem någon av dagarna.
Dessutom har vi fått tillåtelse att arbeta lördagar fram till jul.
Vi kommer aldrig vara någon annanstans än där och lagom till julafton kommer ingen av oss ha en vaken skalle.

Men det är det väl värt. . .

Så lägenheterna har tålmodigt fått vänta.
Det finns liksom ingen ork kvar.
Jag och Fredrik åkte in till stan efter jobbet, jag halvsov på tåget…
Jag gick som en zombie på Åhléns men lyckades köpa lite glitter som jag ska dekorera mitt skrivbord (och säkerligen även de andras) med imorgon.

Imorgon ska jag vara där före sju igen, plåga mig själv lite ytterligare.
Lyssna på Morgonpasset.
Äta frukost med Erik, tjattra och vänta ut tiden.. Sen ska jag slösa några minuter på att julpynta, och sen ett läkarbesök på det… Lite utav ett perfekt avbrott i ett annars perfekt kaos.
Sen är det ju faktiskt bara en dag kvar, för på fredag är jag ledig, nästa måndag likaså.
Underbart för visso, men tänk så många potentiella övertidstimmar jag går miste om.

Mitt i det perfekta kaoset kramade vi om Lotta idag, Lotta som nu lämnar oss för sitt eget lilla liv.
Efter kramarna hade vi möte, om just vårat perfekta kaos.
Och även om vi fortfarande inte vet om vi bör skratta eller gråta är det skrattet som tar över. Mattheten är så tung att ingen längre tittar upp från backen under våra förbaskade möten.
Alla hånler, fnyser, ingen orkar mer.
Tur att vi har varandra, annars skulle vi aldrig orka med vårat perfekta kaos.

En Jävla Massa Helg

Även om jag äntligen landat efter fredagens alla äventyr är jag fortfarande någon helt annanstans än i verkligheten.
Jag har skuttat och dansat igenom hela det som kvarstod av helgen efter fredagen och är fruktansvärt glad och tacksam att jag tidigare ökade min dos av mediciner.. . .

I går packade jag typ nästan allt som var kvar att packa.
I dag har jag lagat stor pizza, tvättat massa kläder, spacklat hål i båda mina lägenheter samt riktigt grovstädat den jag nu bor i, både genom att skura kakel och frosta ur frysen.
Nu är jag trött, borde lägga mig eftersom jag planerar att vara på jobbet redan innan sju imorgon bitti, allt för att få tjäna så mycket pengar som möjligt.
Men hur ska jag kunna sova när jag fortfarande inte kan sitta still. ..?

Dessutom har jag nog blivit lite uppmärksamhetskåt och har hela helgen drömt om att hela dagarna få sitta och höras av alla som jag gjorde i fredags. . .
Jag vill vara där, höras, synas.
Jag vill finnas i etern; märkas inför alla.

Fredagsflörten På Riktigt!

Den obehagligt efterlängtade fredagen gick alldeles för fort.
Vad ska jag drömma om nu. . . ?

Förmiddagen igår hade jag dock klarat mig utan. Den var fruktansvärd och alla som ringde ville bara jävlas med mig; driva mig till vansinne.

Jag hackade med pennan i mitt bord. Jag skakade med mitt ben. Jag var hög av nervositet.
Så blev klockan ett. Morgan ringde för att förbereda mig, genast försvann all min nervositet och plötsligt föll sig allt så naturligt.

Jag laddade upp med ett glas vatten, ett glas äppeljuice och en bön om att jag inte skulle råka ut för en hostattack.
Utanför det gröna rummet där jag satt och pratade med Morgan inför alla som ville lyssna satt alla mina fantastiska vänner, många gånger hörde jag att dom var lyckliga för min skull.

Jag pratade på med Morgan, skojade och skrattade och hade en av dom roligaste timmarna någonsin.
När stunden för mig att välja man var kommen visste jag redan vem jag ville ha. När jag uttalade hans namn skrek de älskade vännerna utanför ännu högre än innan.

Jag var makalöst nöjd och lycklig.
Och mina stenhårda nerver släppte äntligen taget om mig.

Vi firade min debut i etern med en cigg i det kalla vädret, jag gick sen upp och ringde honom, nummer tre, och fick äntligen prata med honom utan tjuvlyssnare på sidan av.

En kort stund senare gick jag hem då skorna jag valt för dagen klämde åt mina tår alldeles för hårt.
Jag försökte ta det lugnt, gå försiktigt för att inte halka, men tappade hela tiden koncentrationen och var nog egentligen aldrig riktigt där.
Jag var mycket, mycket högre upp . ..

Jag sprang sen tillbaka till jobbet för att få med mig resten av gänget på after-work. Vi åkte tillsammans in till stan, gick från tåget i iskyla.
Första bästa stället vi såg gick vi in på. Vissa drack öl, vissa drack vin.
Alla pratade om eftermiddagsunderhållningen som jag stått för.
Ett par timmar senare var jag trött, ville åka hem.
Så jag tog Mikaela under armen och traskade iväg till tunnelbanan. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att tänka på Mr Fredagsflört, så jag slog honom en signal, som att jag på något sätt kände på mig att han inte var längre bort än på andra sidan gatan…
Jag förklarade hur han skulle gå för att komma längre bort från krogen och närmare mig.
Tio minuter senare satt han i min soffa.
Först när jag såg honom där förstod jag vad som hänt, allt slog över mig och jag insåg att jag tidigare den dagen varit med om världens häftigaste grejer.
Vi delade Christer-historier med varandra. Vi skrattade åt Morgonpasset och somnade en lång stund senare skönt i min säng.


Jag älskar fredagen så mycket att jag idag är sjukt trött och avskyr denna lördag.
Den är till och med så avskyvärd att jag inte ville ta mig till nya lägenheten och måla, jag spar det till imorgon, eller en annan dag.
Världen förtjänar inte mig idag, så jag håller mig inomhus, och fortsätter att älska fredagen och världens bästa Ida som är jag!

P3 Och Jag (Som Goda Droger)

En nästan obehagligt efterlängtad fredag är på ingång.
Och jag ska vara med i radio. . .
Så jääävla coolt, ashäftigt verkligen!
Och även om jag kommer att vara fruktansvärt nervös ska jag hålla mig i schack, precis som i onsdags.
Med Morgan vid min sida känner jag mig lugn.
Jag ska uppföra mig och ha otroligt roligt!


Efter min fredagsflört i P3 går jag och vännerna på after-work på ett av de sunkigaste ställena i hela Sundbyberg…(som att vi någonsin brytt oss om appearance. . .)

Åh, fredag!
Fredag, fredag, fredag.
Du löper som goda droger genom hela min kropp.
Jag vet att du kommer att klå alla andra novembers dagar.


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=4203924

Onsdag (Arg På Snön)

Plötsligt är det snö precis överallt.
Det stör mig.
Jag var väldigt arg när jag kom till jobbet imorse, slängde nästan tallrik i golvet, kastade nästan ner mitt tangentbord i golvet.
Allt för denna jävla snö.
Den stör mig.
Jag har egentligen aldrig gillar färgen vit.


Hemlisen håller jag tyst om ett tag till, åtminstone till imorgon kväll alternativt fredag förmiddag.
Uj uj, vad det pirrar i min mage.
Hela dagen idag.
På förmiddagen skakade hela jag, och kroppstemperaturen låg nere på noll.

På jobbet har dom även idag uppehållit kaoset.
Huvudvärk är hos oss lika vanligt som att pasta äts i matlåda till lunch.
Dessutom har vi övertid fram till jul . . .


Onsdagen är över.
Jag längtar till fredag.

Ida Och Den Lilla Hemligheten

På jobbet är det kaos.
Rykte på rykte startas, ingen vet tillräckligt mycket för att kunna dementera.
Ibland är det riktigt fruktansvärt och ingen av oss vet längre om vi ska skratta eller gråta.

Och jag, jag har en hemlighet, (som visserligen femtio personer redan vet om), som absolut är mer än bara ett rykte, för det är faktiskt sant.
Och det är världens häftigaste grej.
Men jag tänker ingenting säga, för jag ska lyckas hålla tyst om min lilla hemlighet.


Impulsiviteten slog över oss igår efter ett relativt jobbigt möte – på fredag ska vi på after-work.
Vännerna och jag – tillsammans i Sumpan igen!
Jag hoppas att vi håller oss glada till dess, och hela den kvällen.
Jag hoppas att inte något skrämmande besked nått oss vid den stunden.
Jag vill ju att vi ska vara lyckliga.


Bäst jag slutar nu, annars kommer jag snart att avslöja den lilla hemligheten.. .

Packad Och Klar

. . . åtminstone nästan.
Kläderna lämnar jag i byrån tills dagen innan jag flyttar, även kastrullerna får vara kvar o-nedpackade eftersom jag känner på mig att jag kommer att behöva laga mat med dom i alla fall någon gång de två kommande veckorna…

Jag har kunnat hålla mig från att måla. Jag har hållt mig i Sundbyberg hela helgen.
Delvis för att det är alldeles förjävligt jävla kallt utomhus för att man ska vilja vara där.
Jag avskyr detta.

Men jag har varit effektiv med packningen och det står nu flera flyttkartonger på hög framför spegeln.
Det ser kalt ut på hyllorna men ljusen är kvar så det är ändå jäkligt trivsamt.


Morgonpasset har funnits vid min sida varje minut av denna helg.
Jag vill gifta mig med Hanna, hon verkar vara precis som mig.
Jag överväger starkt att skicka en förfrågan via mail. . . (och hoppas på ett ja !).


Jag är i väldigt fin form och kommer att fortsätta vara det hela denna vecka.
Och nästa helg – då ska det målas!

Time Flies

Ytterligare en vecka har passerat.
Jag hinner inte med, förstår aldrig vad som händer.

Min nya lägenhet i Kallhäll besöktes av mig senast imorse.
Jag längtar dit, till en inflyttad och perfekt lägenhet.
Allt innan känns dock mest smärtsamt att gå igenom, även om Lotta och Joel finns vid min sida hela inflyttningen. . .
Jag vill liksom bara att allt ska vara klart, och det gärna nu.

Jag ska packa i helgen.
Jag ska ägna varje minut av hela helgen till att bara lägga saker i flyttkartonger.
Allt annat; alla drömmar om annat får vänta till en annan dag, då tid finns över till att göra just annat.

Min lägenhet, min stora balkong.
Det kommer att bli så fantastiskt fint med rosa väggar i rummet och blågröna i hallen.

Och så fort snön är borta från backen ska jag köpa fina möbler att ha på min balkong.

Min, mitt. . . .precis så länge jag vill ha!

Återigen, tiden springer alltid om mig…
Och inte alltid för det goda.
Vissa underbara älskade försvinner från jobbet, igen…
Jag delar ut pussar och kramar som aldrig förr, bara för att hinna visa hur mycket jag egentligen älskar.
Jag tar väl hand om de typer av trygghet jag väl finner.


I get by
From time to time.

Den Lilla Nöjda Ida

Ingen snö på backen i den stora staden ännu.
Det gör mig nöjd.

I går köpte jag, Joel och Lotta massa färg och penslar i tjugotal till min lägenhet.
Vi var dit och tittade till den också, den hade inte förfallit, som jag förfasade innan jag klev innanför dörren.
Den hade dock ingen el, men det ska vi lösa, i lägenheten ska nämligen lamporna lysa.

Så nu har jag färg, penslar och rollers i min lägenhet.
Planen är att måla nästa helg, men jag känner mig själv väl, jag vet hur jag själv är, så sannolikheten att jag inte målar redan denna helg är obeskrivligt liten.

Efter timmen på Bauhaus och snabbtitten i MIN lägenhet åkte vi hem till Sundbyberg, åt världens godaste mat och delade broderligt på vinet som fanns i min kyl.
Det blev en sen kväll.
Den fruktansvärda tröttheten i morse var dock värt allt i världen. Jag vill aldrig byta ut stunder med dom där underbara.

Ikväll är jag på egen hand.
Somnar tidigt.
Vaknar i morgon, lika tidigt som vanligt.
Äter frukost på jobbet, vid ett klockslag då man omänskligt nog är hungrig.

Vi ska diskutera en massa i morgon eftermiddag.
Vi ska dela med oss av åsikter och kritisera sönder allt som ska kritiseras.
Jag klär mig i hårdhandskar och tänker bara vara tyst om munkaveln tvingas på.

To Let Myself Go

Lite visste jag.
Jag trodde helgen skulle vara utan hopp, att jag skulle gråta i en förtärande men efterlängtad ensamhet.
Det blev inte riktigt som jag förväntat mig.
Den efterlängtade ensamheten har liksom tagit hand om mig, hela tiden påminnt mig om att den var behövlig, så jag har liksom
Klarat mig.

Vi sade hejdå till Jocke på jobbet i fredags.
För mig känns det ofattbart att jag imorgon inte får vända mig om och högt skrika ett hej och le större än någonsin annars. Jag kommer hela morgondagen att hoppas att han ska komma tillbaka.

Efter jobbet i fredags gick jag och handlade, på vägen hem försökte tårarna klämma sig ur i ögonvrån, men jag slog tillbaka och stod emot.
Jag åt middag hos en vän, drack något glas vin med en vän.. .
När jag några timmar senare kom hem och kröp ner under ett iskallt täcke slog verkligheten över mig och jag insåg att jag var ledsen och rädd.
Jag grät mig till sömns, vaknade under natten på en blöt kudde men somnade om och vaknade av ljus tidigt imorse.
Så det slutade åtminstone bra.

Lördagen var snäll mot mig, ändock iskall.
Min säng är ikväll återigen iskall, mina kuddar är mjuka bollar som ger mig värk i min nacke men jag hoppas att jag sover gott i alla fall.

Trots all bekvämlighet och allt lugn hela helgen är jag förbannat trött ikväll.
Söndagar är aldrig bra.
Dessutom rasade alla mina förväntningar samman framför mina ögon tidigare idag.
Jag hade hoppats så mycket; hoppats att det för alltid skulle vara över.
Jag var redo och borde inte ha släppt taget om mig själv i ett sådant tidigt skede.
Jag hade fel.


Imorgon får jag nycklar till lägenheten.
Man kan tycka att jag borde vara lycklig.
Man kan tycka att jag borde få vara lycklig.

Armour

Welcome – my dear friend
I notice you are wearing your armour again
is it the same as our last fight?
Is it residue from last night?

Well – I guess I have extended it
I tried to bend it a bit
There was a crack under the chest frame
and a loose screw on the left steel hand

I have to be patient now
I’ll wear this edition somehow
tell myself that it’s alright
pick up the loose screws one more time

‘Cause this armour’s different pieces
were delivered from different places
with their own delivery dates
I have no choice but to wait.

Snön Lyser Vit På Taken

Jag avskyr vintern i år också.
Fy.
Blask på gatorna, iskalla vindar som flyger snön runtomkring och överallt
Och inga mer bara ben.

Jag bojkottar vintern genom att ikväll inte äta någon middag. Istället har jag ätit mina små, goda munkar som blev över efter det stora fikat vi bjöd på idag.
De är väldigt små, knappt större än två tuggor, men bra mycket godare än pasta.


Jag ryser varje gång jag tittar ut genom fönstret, och på golvet är det iskallt.
På vägen hem var jag nära att halka två gånger, det bådar inte gott.

Ge mig snötäckta träd och plättar där ingen går, men gångbanor och tågrälsar vill jag ha utan.
Ge mig julafton och semester, inte tidiga morgnar i snörusk.

Snälla vintern, stå på min sida i år, eller om du ska kämpa emot; låt mig då vinna.

Runaway, Turn Away, Runaway, Turn Away

Ensam igen efter helgen och den lediga dagen.
Tittar på en ny tv-serie om det som kallas psykiska sjukdomar.
Undrar om jag är frisk. . .
Vill inte se mig själv som annorlunda.

De visade klipp från sjukhuset.
Två av de som syntes i bild har tagit hand om även mig, jag undrar om de minns. . .

Ikväll försöker jag låtsas som att det aldrig har hänt.
För det har det inte!
Runaway, turn away, runaway, turn away.


Då fler sötnosar på jobbet delar födelsedag med mig i november ska vi bjuda på fika imorgon. Men det är nog lite av en hemlis.
I vilket fall vet jag att det kommer att göra min dag.

På fredag slutar Jocke, jag önskar att han inte behövde.
Det kommer att kännas och märkas alldeles för hårt när han är borta.


Sköna helgen och lediga dagen har nått sitt slut.
Jag ska krypa ner i min säng, sova gott, drömma om min nya lägenhet – inga mardrömmar här inte.

Jag Minns Att Jag Grät (Ångestmonstret)

Nu skräms jag igen. . .


Skarpa minnen ifrån måndagen för snart två veckor sedan kommer tillbaka, även detaljerna.

Det började i sängen. Ångestmonstret började att jaga mig.
Som att jag vore fullständigt ovetandes av händelser liknande den försökte jag skrämma tillbaka genom att ignorera.
Jag förflyttade mig till soffan, skrattade åt Vänner men kände hur det kröp i mig.
Plötsligt hade mina händer ett kraftigt tag om mitt hår.
Jag drog och jag slet, men kände ingenting. Ingen smärta, inget märkligt.
Jag höll hårt i mitt huvud, önskade att allt skulle ta slut.
Min kropp vek sig.
Jag slet i kanten på soffan, drog nästan sönder tyget.
Kudden jag höll mig om fick bitmärken.

I skåpet ovanför min fläkt visste jag att det låg vassa knivar, nya knivar, inte sådana usla från IKEA som jag ägde.
En med blå skaft fick smaka på mig först.
Faan, vad det sved.
Lite mer vin slank ner i min strupe. . . Något roligt måste jag ju få ha.. .

En med vitt skaft insåg jag skulle hjälpa mig bättre.

Jag ville ringa mamma men vågade inte, rädd för att skrämma livet ur dom.
Dom som jag älskar med hela mitt hjärta och hela min själ, som jag aldrig i mitt liv medvetet skulle vilja såra.

Jag ringde St. Görans.
Jag förklarade att jag hade kniv, att ångestmonstret visade sig; att jag gett upp…
Den manliga sköterskan sa, och jag minns varenda ord: ”Ida, om du behöver oss så finns vi här”.
Jag svarade att jag inte vågade, även fast jag redan från början hade en väska packad med rena trosor och deodorant (ifall jag skulle våga och överleva natten).
Sköterskan sa än en gång ”om du vill åka så finns vi, hela natten, kan du ta en taxi…?”

Jag lade på.
Jag ringde mamma, insåg då att jag redan från början borde ha vågat slå hennes nummer.
Jag berättade att jag precis ringt taxi; att taxin skulle ta mig till St. Görans psykiatriska mottagning.

En kort stund senare stod jag nedanför min port, i stövlar och vinterjacka, en cigarett i munnen och en taxibil väntandes på mig en meter ifrån.
Jag minns att jag grät. . .

Taxichauffören välkomnade mig och frågade var han skulle ta mig.
Jag svarade St. Görans Psykiatriska mottagning med gråten i halsen och paniken i kroppen.

Jag kände mig stark som åkte tid.
Chauffören fick till och med behålla växeln på trettiotvå kronor, jag glömmer aldrig summan. . .
I väntrummet grät jag.
En norrman kom in med två av sina vänner. Norrmannen var väldigt onykter, hans vänner likaså.
Senare under natten upptäckte att jag hörde honom prata, högt, om sin kväll, han lät rätt nöjd men han kan knappast ha mått bra med tanke på att han var där han var, samma plats som jag.. . .

Efter en kort stund i väntrummet fick jag komma in i ”det första rummet” för att prata med ”den första sköterskan”.
Han frågade det generella: hur mår jag, varför mår jag sa, varför vill jag dör, varför är jag där.
Jag sa att jag ville ha ett eget rum. Han svarade att han skulle kolla efter.
Medan han kollade fick jag sitta på en bår precis utanför receptionen utanför de låsta dörrarna.
Britsen jag då grät på låg senare en ung man på, han skrek, grät, talade för sig själv, berättade för sig själv att han var hemlös, att han var död.
Detta hände dock när jag fått ett eget rum.
Rum 9, på St. Görans psykiatriska akutmottagning.
Iskallt var det där inne.
Beige fula väggar. Jag mår illa av mina minnen.

Jag ringde alla jag kunde ana var vakna.
Mamma och pappa hjälpte mig genom att svara.
Jesper likaså. Han lät skrämd, ovan. Vilket jag såklart kan förstå, inte trodde väl han att jag skulle ringa, när jag satt där, ensam och frussen, i ett kalt rum.
Älskade Jesper. . .

Jag började ana att läkarna och sköterskorna glömt bort att det satt en stackars, gråtandes flicka i rum nummer nio så jag gick ut för att be om nyckel för att gå på toaletten.

När jag visade mig upptäckte de att jag var där, jag hörde att de i receptionen sa ”det där är Ida Wall, prata med henne”.
En kvinnlig läkare kom fram, jag sa att jag behövde kissa, ”håll det inne”, sa hon, ”nu ska vi prata”.
Hon tog tillbaka mig till rum nummer nio.
Hon frågade massa obehagliga frågor, berättade om mitt resultat från min tidigare blåsning, och så sa hon att jag inte skulle åka hem.

Det sved på min arm, det värkte i mitt huvud, jag minns att jag grät.

Jag skulle vänta i rum nummer nio ett tag till, sen skulle en sköterska komma och hämta mig för att ta mig till våning sju, där jag skulle sova.
Men ingen kom
Jag väntade några timmar till men vågade tillslut ta mig ut för att fråga efter tändare till mina söndertrasade fimpar.
Jag frågade sköterskan som tände min fimp om vad som skulle hända sen. Jag fick svaret att jag inte skulle behöva vara ensam.

En kort stund senare blev jag hämtad av två kvinnor.
Vi gick två trappor ner, sammanlagt fjorton trappsteg (jag räknade vartenda ett).
När vi kom ner möttes jag upp av en man och en annan kvinna.
De tog mig till ett rum, låste in mina grejor i ett annat skåp. Mannen skojade med mig, jag skojade tillbaka; försökte verka frisk. Han lämnade sedan rummet när jag skulle byta om till de fula sjukhuskläderna.
Jag klädde av mig min svarta klänning och mina strumpbyxor och gav därmed upp för kvällen; gav inför natten.

De visade mig det som skulle vara mitt rum för natten.
Jag minns att jag grät… Jag minns att det sved i hela min kropp.

Jag fick träffa en annan manlig läkare, han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag, speciellt när han knölade ihop en prilla med snus och stoppade in i sin mun.
Jag försökte skoja även med honom; försökte verka frisk.

Ett kort samtal senare fick jag gå tillbaka till min säng.
I rummet var det kallt, den snarkande kvinnan i sängen bredvid störde. Men jag somnade ändå och sov tills jag blev väckt av att lamporna i rummet tändes.
Kvinnan i sängen bredvid yrade. Jag ville mest hem.

När jag sista gången vaknade och såg att solen utanför sken visste jag att det fanns hopp.

Jag gick runt i rummet, äcklades av alla dofter, äcklades av toaletten som inte gick att spola utan som automatiskt rann konstant.

Jag lämnade rummet två gånger.
Ena gången för att röka ännu en fimp.
Utanför rökrummet träffade jag min rumskamrat. Hon berättade att hon rymt från sitt behandlingshem, frågade när jag kommit. Jag svarade henne med korta svar men slutade aldrig att vara trevlig.
Andra gången jag lämnade rummet ringde jag pappa, världens bästa pappa.
Han berättade att han pratat med en sköterska, som inte hade sagt så mycket men berättat att ännu en läkare skulle tala med mig.
Jag gick sen tillbaka till mitt rum, stirrade ut genom fönstret.
Utanför, en bit ner, arbetade två vägarbetare med någonting som såg ut att vara en cykelbana.
En kvinna med en barnvagn gick förbi utanför, jag minns att jag tänkte att jag önskade jag var henne; fri.

En stund senare kom läkaren med en assistent in.
Läkaren frågade hur jag mådde.
Läkaren visade mig ett självmordsbrev som inte var mitt. Jag hoppades att de skämdes.
Jag sa att jag ville åka hem, hon svarade att de inte kunde hålla mig kvar något längre, så länge jag lovade att jag inte skulle ge mig några fler ärr.

När de lämnat rummet väntade jag kvar ytterligare en stund, tills ytterligare en sköterska kom in och sa att jag fick klä på mig.
Jag upptäckte då hur mycket jag hade saknat min klänning…
Den andra kvinna, rumskompisen kom in, hon frågade om jag fick gå hem, hon frågade också om pennvässare, jag log svagt och svarade att den var inlåst i ett annat skåp.
Hon hade sminkat sig med mascara och läppstift, jag minns att jag såg henne som vacker. .. .

När jag hade klätt på mig klev jag ut till den skrämmande sjukhuskorridoren, fick sällskap av en sköterska att hämta alla mina andra grejer; rakhyvlarna, sminket, plånboken. . .

Sköterskan följde mig ut.

När jag kom utanför dörren kände jag hur kallt det var; verkligheten slog över mig, jag minns att jag grät. . .

Jag gick till tunnelbanan, visade min biljett, hoppades att allt varit en mardröm.

Jag ringde Emelie, Lotta, mamma, pappa.

Jag älskar Emelie, Lotta, mamma, pappa.

En kort resa med tunnelbanan senare var jag hemma i min lägenhet.
Det låg tröjor slängda på golvet, det låg knivar över hela mitt bord.
Jag hatade ångestmonstret.
Det sved i min själ, och det svider fortfarande.
Och jag vet att jag skrämmer när jag berättar, men det struntar jag i för jag tvingar ingen att läsa.
Borde jag lägga upp ”känsliga läsare varnas” innan mina ord . . . ?


Jag vet att jag aldrig kommer ifrån detta, men jag är glad att jag vet var jag ska vända mig om jag märker att jag behöver hjälp.
St Görans, även om jag frös, vet jag att jag kände mig trygg.

Såret på min arm är nästan ett är.
Måndagen för två veckor sedan är snart inget mer än en måndag för två veckor sedan.

Underbara Älskade (En Jävla Massa Fest)

Fredagskvällen blev precis så fantastisk som jag hela tiden sen jag började längta, hoppats att den skulle bli.
Jag fick likör, choklad, blommor, och en jävla massa kramar.

När vi kom till utestället gick det dock lite sämre för oss.
Först tappade jag och Joel bort de andra, sen tappade de andra bort oss, till slut stod jag där, ensam men inte övergiven.
Jag dansade lite för mig själv, vilket inte alls var så roligt, lyckligtvis träffade jag kort därefter på nya vänner, de var inte alls lika bra som mina underbara älskade, men de var bättre än inga alls och höll mig sällskap natten igenom.

Vad som hände med mina underbara har jag inte vågat fråga, men Facebook säger i alla fall att de fortfarande lever.

Sagolika födelsedag - galna, jävla fest, jag hade inte velat ha någonting annorlunda!


Syster är hos mig sen igår förmiddag.
Vi har fixat i min lägenhet och jag har börjat packa lite smått, dock mest slängt sådant jag vet att jag inte längre har någon nytta av.
Jag är ledig från jobbet i morgon, de underbara älskade får sakna mig en dag. . .
Jag kommer att befinna mig här hemma, funderandes över framtiden (vad faan ska hända med min ekonomi?), försöka bestämma mig för vilka färger mina väggar ska målas i och längta efter världens finaste vänner som jag aldrig skulle klara mig utan.

Let Me Tell You What I Do When My Day Is Over...

...After picking the right clothes for about an hour
Oooh, I'm turning orange from all the carats around my neck
Tonight, I'm takin' out the bling and I'm dressed to impress

I'm gettin' ready for my night out on the town
I'm lookin' hot 'cause you know we are holdin' it down
Rockin' high tops and sayin' no to stilettos
'Cause I might get drunk off my ass and I don't wanna fall

Out on the streets all the taxis are showin' me love
'Cause I'm shinin' like a princess in the middle of thugs
And at the club the bouncers recognize my face
So while you waitin' in the line we just enter the place

Let's get this party started right
Let's get drunk and freaky fly
You with me so it's alright
We gonna stay up the whole night

I'm callin' all my ladies at the table three
Throwin' back a couple bottles and the tab's on me
Having some big ones then we startin' to get crazy
Table dancin, smashin' glasses, it starts to get naughty

Now we all ready to head out of the VIP
I'm lookin' good and I can feel that all eyes are on me
It's time to show how 'em how we do on the floor
So while the DJ play my track I want my girls on the floor

Let's get this party started right
Let's get drunk and freaky fly
You with me so it's alright
We gonna stay up the whole night!

Joel och Jag

Joel, Joel, Joel, världens bästa Joel.

Fika tänkte jag.
Middag hos mig med Janssons frestelse, fryst pizza och vitlöksbröd tänkte Joel,
Jag förälskar mig alltid i andras förslag, så här är jag nu.
Joel har precis gått till tåget, jag fryser i soffan, i den lägenhet som jag lämnar för en annan om ungefär en månad.
Det kommer att bli underbart, säger dom.

Inför fredag är vi förväntansfulla.
Jag har laddat upp chips och av Fredrik ska jag få champagne – jag fyller ju bara 23 en gång.

Morgondagens eftermiddag ska jag ägna åt städning av lägenheten så att den åtminstone ser respektabel ut när de kommer, när de går vet jag att allt kommer att vara i oordning.
Om det blir som tidigare kommer gardinerna att ligga på golvet, lampan hänga snett i taket och grädde kommer att vara sprutat innanför kläderna.
Jag hoppas det blir som tidigare.

Onsdag, torsdag, halva fredag kvar, och Joel har precis gjort hela min vecka fantastisk.

The Other Side

Inte en enda gång på hela dagen har jag hunnit med att fundera.
I love it!

Mitt egocentriska och fullspäckade sinne missade dock att en vän som var hem och hälsade på över dagen även ville träffa mig, jag sprang istället runt Sundbyberg hela kvällen för att hinna med allt som skulle hinnas med innan fredag.
Men nästa gång, då glömmer jag honom inte!


Måndagen, jag visste att den skulle bli bra, jag visste det!
I dag självdiagnostiserar jag mig som frisk.


The flame inside of me
Burning still.

Another Day, Another Night

I dag har jag inte ens burit plåster. . .

Mamma och pappa åkte till mormor, syster och jag stannade i hennes lägenhet, tog en promenad i Boulognerskogen bland alla gula löv och alla hungriga änder.
Efter promenaden hade jag kunnat somna en stund, men jag lät det vara och tänkte att jag istället skulle hålla mig till natten.
Nu när jag sitter på tåget skulle jag kunna somna om det inte skakade så förbannat mycket.


En efterlängtad måndag är det imorgon.
Jag önskar jag fick gå dit redan nu, i kortärmat eftersom plåster inte längre behövs.

I veckan ska jag städa hela lägenheten, noggrant, och köpa snacks till kalaset och röja bland kläder och smågrejer och slänga allt jag inte rört på tre månader.
Och träffa psykologen på tisdag.
Jag undrar om det är konstigt av mig att längta dit. . .
Han hjälper mig så väl, han lyssnar och svarar alltid så betryggande.

Men först ska söndagnatten överlevas.
Helst utan ångest, tårar och magvärk, men jag tar vad jag får och tar en extra tablett om jag skulle behöva.

Silence

Tystnaden ifrån mig betyder att jag rymde hem till världens finaste lillasyster i helgen.
Vi har det underbart, hon tar hand om mig väl, men magvärken är kvar, konstant.

Jag bröt ihop en stund tidigare ikväll, i badrummet på övervåningen hos mamma och pappa.
Efteråt fick jag känslor i mig exakt likadana som en fruktansvärd influensa, precis som efter måndagsnatten.
Frossa, huvudvärk, smärtande leder.
Kroppen frös i fosterställning, ögonen stängdes.

Så ikväll behövde jag lite vin, därför intog jag lite vin.
Tanken på natten och morgondagen känns dock inte lugnande för det.
Jag önskar att det kunde vara tyst tills detta är över.

Jag vill att måndagen ska vara här.
Direkt efter det vill jag att fredagen ska komma.
Fredagen då jag bjuder in till fest.
Fredagen som jag drömt om hela förra veckan och kommer att fortsätta drömma om hela denna vecka.

Senast inatt älskade jag att alla hade samlats där i min lilla lägenhet.
Efter kalaset befann vi oss plötsligt på en flygplats, alla skulle med olika flyg. Alla kramade om varandra och vinkade hejdå.
Ett uppvaknande och ett återfallande i sömn senare var vi plötsligt på ett badhus.
Jag frös medan alla andra satt i en varm bubbelpool.
Mina drömmar ter sig ibland ännu märkligare på nätterna än på dagarna. . .

Jag vaknade imorse av att det kliade på min arm, det betyder att det läker, jag önskar jag visste att samma sak händer med mig, hela mig.
Jag vill ha tystnad tills allt detta är över.

Men jag ska försöka trotsa; ta morgondagen för vad den är.
Jag ska ställa om klockan inatt, ge mig en till timme att sova imorgon och inviga den nya parfymen jag idag köpte med hopp om att den ska hjälpa till att göra kommande veckan lite friskare än den som ligger bakom mig.
Jag gör vad jag kan.
Jag trotsar det jag kan trotsa.

Som Försvunnen

På förmiddagen satt jag i min egna lilla värld, med fokus enbart på mig och min dator.
Fredrik störde mig lite då och då, men bara för att säga något roligt, så egentligen gjorde det ingenting.
På eftermiddagen var jag mig själv igen.
Vi skrattade och hade oss; självklart kände jag mig obekväm.
Det känns redan ovant.
Samma sak var det när jag kom hem, och var pigg.
Ovant.
Märkligt.
Jag är som försvunnen.

Jag dramatiserar, jag vet.
Något annat som jag också vet är att det bara är jag som lever i det här.
Det är bara jag som känner; märker; vet hur jag mår.


I helgen vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Vi funderade på att gå på bio, umgås längs långa promenadstråk och över kaffe och fikabröd.
Jag verkar nu ha blivit avtänd på de planerna och överväger istället att trösta mig i min systers famn hela helgen.
Jag önskar bara att jag kunde förutse om det kommer att förenkla eller förvärra.


Jag vill att fredagen ska bli bra.
Jag vill skratta.
Jag vill slippa få frågan om hur jag mår och slippa svara att jag mår bra med ett falskt leende på läpparna.
Jag vet ju dock sedan tidigare att det sällan blir som jag vill. . .

Trött Som Döden

Det är svårt att vara olycklig när man helst av allt vill vara lycklig.


Jag var hos psykologen idag.
Inbokad på akuttid, endast på grund av omständigheterna och händelserna dagen före igår.
Jag var trött som döden.
Och är inte piggare nu.

Jag har aldrig tidigare gråtit hos honom, men idag gjorde jag.
Kanske har jag tidigare aldrig känt mig så utsatt; så ensam; så rädd.

Vi pratade om måndagskvällen, om den fruktansvärda natten, om dagen efter, om dagar som är framöver.
Hela tiden höll jag min vänstra hand om min högra handled; som för att läka.
Lite rädd för att det skulle synas; rädd för att han skulle fråga.
Det gjorde han inte.
Han hade redan läst alla papper, alla noteringar som gjorts om mig under den där fruktansvärda kvällen och natten i förrgår.
Han visste redan allt.

Han bad om ursäkt för att han inte hört på min röst att någonting var mer fel än vanligt när jag ringde i måndags.
Jag klandrar inte honom, inte ens jag visste då.

Lilla Ida kan inte riktigt hantera livet när det överrumplar henne. . .

Under sommaren har vi haft längre pauser, upp till en månad vissa gånger. Det betydde att jag mådde bra.
Idag är det onsdag, nästa tisdag ska jag dit igen, det betyder att jag inte mår så bra.
Jag behöver honom. Han vet att jag gör.

Vi pratade om att jag i fortsättningen måste lära mig att söka hjälpen innan, istället för att komma springande med blödande arm.
Så fort tårarna är på väg att visa sig ska jag leta upp en axel att luta mig emot. En verklig axel.
Jag vet ju att de finns, det handlar bara om att jag måste ta mig mod att fråga.
Och ta emot hjälpen om den erbjuds.
Jag måste tillåta mig att bli räddad innan det sker.
Det är just nu mitt enda mål.
Det ska jag inte glömma.

Lilla fröken inte van att få . . .

Lilla jag som ger och ger men faktiskt aldrig begär att få någonting tillbaka.
Och om jag oförväntat får ser jag till att ge dubbelt tillbaka. Jag avskyr att känna mig skuldsatt.


Jag tog en promenad innan jag gick hem, för att försöka glömma allt det jobbiga.
Det föll några tårar, det var nästan så kallt att de frös till is på min kind, men bara nästan.
När jag kom hem blev soffan återigen min bästa vän, duntäcket likaså.
Men som att han visste att jag tänkte hans namn ringde min Joel, min älskade Joel. Alltid lika underbar.
Han berättade om sitt, jag berättade lite om mitt, men inte så mycket att jag att jag belastade.

Imorgon ska jag till jobbet, precis som idag.
Om jag ska leva ska jag göra det där!

It Can Only Get Better

Jag var trött som aldrig förr när jag kom hem från jobbet igår.
Jag lade mig i sängen men ville inte sova, så jag dammsög, men blev inte piggare av det.
Så jag lade mig i soffan, började gråta, mest av den starka känsla av matthet jag inte kunde komma ifrån.

Återigen orkade jag inte mer.
Det fanns ingenting kvar för mig att göra, ingenting kvar att finnas för.

Och nu gråter jag igen. . .
Det är lite jobbigt att tänka tillbaka, men jag vet att jag måste.

Jag var panikslagen.
Det sved i alla nerver och alla sinnen.
Det sved i min arm.

Jag ville egentligen inte men fann styrka och mod och vilja någonstans ifrån.

Jag ringde psykakuten.
Jag tog en taxi.
Jag fick gråta inför en sköterska, på en brits utanför receptionen, instängd i ett kalt och kallt rum med alla mina saker inlåsta i ett skåp.

Sköterskan som stängde in mig frågade om jag ville ha en filt att lägga mig under på den fula sjukhussängen.
Jag tackade nej och låg istället med armarna över bordet med min kappa på mig.
I två timmar väntade jag i rummet, instängd, tills en läkare plötsligt kom in och sa att jag inte skulle få gå hem.
Dom tog mig en våning ner.
Alla mina saker låstes in i ett annat skåp.
Jag fick ta på mig gråa byxor och vita tröjor som det stod Stockholms Läns Landsting på.
Jag var obekväm. Jag ville åka hem.

De tog mig till ett annat kalt rum.
Sängen till vänster skulle vara min över natten.
I sängen till höger låg en kvinna vars snarkningar skulle visa sig störa mig natten igenom.

Jag lade mig för att blunda, försökte att inte gråta.
I magen sved det fortfarande.
Varje andetag var lika tungt som om jag försökte andas högst upp bland molnen på Mount Everest.

En kort stund senare kom nästa läkare.
Återigen fick jag höra att jag inte skulle få åka hem.
Han gjorde sitt jobb; lyssnade på mina lungor, mitt hjärta, kände på min mage.
Jag frös fruktansvärt mycket och längtade hem.
Efter att han pratat med mig en stund, och fått ur mig .. .ingenting fick jag lägga mig i den fula sängen.

Natten var fruktansvärd.
Precis när jag gång på gång somnat till blev jag väckt av att någon, olika personer varje gång klev in i rummet, tände alla lampor och bad mig sträcka ut mitt finger och sen min arm.

Jag visste aldrig vad klockan var.
Jag var livrädd.
Mest för mig själv.

Jag vaknade imorse, än en gång på grund av att sköterskorna ville ha tillgång till min puls och mitt blodtryck.
Efter den sista gången kunde jag inte somna om.
Jag ville bara hem.

Frukosten tackade jag nej till.
Rummet lämnade jag bara en gång när jag ville bli lånad en tändare.
Ingen sa vad som skulle hända.
Ingen berättade någonting.
Jag ville inte fråga.

När jag hade vantrivts i ett par timmar till kom en ny läkare in i mitt rum.
Hon pratade med mig en stund.
Jag sa att jag ville åka hem.
Hon frågade om hon kunde lita på att jag skötte mig.
Min röst svarade tveksamt ja, men hon lät mig gå.
Jag kunde inte tvingas något längre.

När jag kom hem duschade jag av mig all vidrig sjukhuslukt, klädde på mig och gick till jobbet för att hälsa på mina räddande änglar som även om de själva inte visste, hade funnits med mig hela kvällen och natten igenom.

När jag hade kramats med dom gick jag hem igen.
Jag vågade inte somna men trotsade min rädsla, gav in för tröttheten och huvudvärken och sov i tre timmar.
När jag vaknade visste jag inte var jag var.
Jag kände ett starkt obehag men andades lättare när jag insåg att jag var hemma, i min säng.
Jag var osäker på om allt varit en mardröm, men såg mitt bandage och blev medveten om att det verkligen hänt, men att jag hade överlevt.

Jag sover i min egen säng inatt.
Jag är inte riktigt lika rädd som jag tidigare var.
De jag älskar är inte mer än ett telefonsamtal bort om jag behöver dem.
För det ger jag dem hela mitt hjärta.



Jag säger som jag alltid gjort – den som har gjort en resa har något att berätta.

Lyssna eller inte.
Jag berättar för att jag måste.




For what it’s worth
It can only get better.

Hospital Beds

There's nothing to do here
All just lie and complain
In bed at the hospital
Coming and going
Asleep and awake
In bed at the hospital

I've got one friend
Laying across from me
I did not choose him
He did not choose me
We have no chance
Of recovering
Laying in hospitals
Joy and misery

Put out the fire boys
Don't stop, don't stop
Put out the fire on us

Bring your buckets by the dozen
Bring your nieces and your cousins
Put out the fire on us

I've got one friend
Laying across from me
I did not choose him
He did not choose me
We have no chance
Of recovering
Laying in hospitals
Joy and misery.

Om Jag Dör. . .

Om jag dör ska jag göra det som snygg.
Jag ska vara vacker när jag går.

Jag ska vara klädd i en av mina finaste klänningar.
Med nymålade, röda naglar.
Håret ska vara rentvättat.
Benen ska vara rakade, fria från fjun.
Ansiktet ska vara sminkat.
Svart kajal runt mina ögon.
Brunsminkade ögonbryn.
Rödmålade läppar.

Jag ska vara redo.


När jag går, är jag vacker.
Precis som ikväll.

Det Stör

Fredagskvällen har fortfarande sina klor i mig.

Hela dagen igår var jag trött, torr.
Jag försökte bli piggare under kvällen, jag drog usla skämt, fick andra att skratta, jag själv var dock hela tiden under någon slags dimma.
Jag hade tänkt orka sent in på natten men fick ge in för tröttheten vid ett, det var kallt när jag bestämde mig för att kliva ut. I luften luktade det snö.

Jag tog en taxi, en bit utanför stan, kröp ner i en annan säng än min och vaknade i morse av att regnet smattrade mot fönstret.
Några timmar senare trotsade jag regnet och den kalla luften och åkte hem.

Jag är otroligt glad att jag har vänner som låter mig låna sängplats.
Hemma hos mig är det alldeles för kallat om nätterna för att man ska kunna sova skönt.

Idag har jag lyckats göra massa nytta.
Jag har tvättat, städat, handlat mat för veckor framöver.
Men jag är väldigt trött
och jag har väldigt mycket ångest, som vanligt helt utan anledning, helt i onödan.
Jag ångrar ingenting.
Det finns inte ens något att egentligen ångra.
Men klumpen i magen är stor.
Jag misstänker att det är tystnaden som irriterar.
Det känns dock på nått sätt som att jag numer lärt mig leva med det, så jag lyckas liksom ändå.

Helgen har ju i själva verket varit underbar.
Jag hade inte kunnat önska mig någonting annorlunda.
Men det är inte jag som rår för.

Därför längtar jag till måndag.
För då vet jag att jag på något sätt glömmer bort
allt som stör.

The Best Fest Ever!

Aldrig hade jag väl kunnat ana att resten av de tvåhundra kollegorna var lika underbara som de jag redan kände.

På dagen fick vi gruppvis tillverka reklamfilmer.
Jag var pessimistisk, inte alls så sugen på att samarbeta.
Men jag hade fel och det visade sig vara bland det roligaste jag någonsin har gjort.

På kvällen bjöds det på förrätt, varmrätt, efterrätt.
Matkoman var väl påtaglig när tallrikarna väl var tomma.

Det delades ut priser till dom som gjort de bästa filmerna.
Min grupp vann inget, men jag tror nog att vi var nöjda ändå, mycket tack vare allt gratis vin.

Dessutom är ju vi, jag och mina vänner, oavsett Oscars-statyetter alltid bäst och vackrast.
Oss är det omöjligt att klå.


Efter middagen började vi såklart att dansa.
Och kramas.
Och skrika och höras högt.

Jag flög på moln…

Jag älskar mina underbara små vänner.
De finaste som finns!

Lite klantiga vissa av dom.
Vid ett tillfälle föll en stor lampa i golvet, nära att krossa dörrvakten, vid ett annat tillfälle fick chefsjuristen frågan om hon ville ha sällskap hem. . .

Även jag var inblandad i lite bus, men dom minnena lämnar jag bakom mig, åtminstone till på måndag, jag vet att jag kommer bli retad.. .

Galningar, men ack vad jag älskar dom!

Petra, Malin och jag traskade sen in mot stan, jag till tunnelbanan, visste inte mycket, knappat var jag var.
Jag slog mig dock ned på ett säte och åkte en bit utanför stan.
På promenaden från tåget var det kallt, nästan vinter.
Jag frös rejält i mina spetsstrumpbyxor.
Men till slut fick jag i alla fall lägga mig i en stor säng
Och jag tror att jag snarkade hela natten igenom. . .


Denna kväll vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.
Kanske äta lite middag, umgås lite grann, vara lite trevlig.
Jag tror att jag orkar.

Femte Försöket (En Sensation)

Det var en fin dröm.
Men det höll inte länge.
Ikväll fick jag nog, så nu är det över
verkligen över.
Inte över som i jag sover på saken, vaknar piggare imorgon, inser att det inte spelade nån roll, jag vill ju ha dig.
Mer som i nu är det över
verkligen över.
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor.

Du förtjänar inte mig, längre.

Jag har hållit fast hårt, nu släpper jag.
Det kommer att vara ovant.
Sju månader senare, klart det känns i magen.


Men det var en fin dröm, det var .


Nu är jag på egen hand igen.
Som vanligt är det som lite av en sensation.
Som alla andra gånger är jag fascinerad; stolt över mig själv.
Jag tror aldrig att jag kan klara det, men jag märker alltid att jag faktiskt gör.

I värsta fall tröstar jag mig själv som gråter.
I alla fall tills jag hittar någon annan som vill hålla om.

Turning Hours To Flowers

Det händer liksom ingenting,
Samtidigt som allt händer på samma gång.

Det kommer liksom tårar.
Samma gång som leendet i hennes ansikte är så brett att hon ibland tror att hon ska spricka.

Hon vet liksom inte alls var hon ska ta vägen
Vad hon ska göra med sig själv
Hur hon ska känna.

Hon försöker sig fram, satsar på det som går bäst.
Sover om nätterna.
Är på jobbet strax efter sju; lämnar dom tidigt.
Tar sina tabletter.
Funderar över morgondagen.
Somnar i sin säng.
Sover om nätterna.

Hon sover om nätterna. . . Hon skulle aldrig klara sig utan.

Hon omvandlar timmarna till blommor och tittar på molnen när de andas.


Kvällen var hon redo att gråta sig igenom, hon hade sparat tårar, var tom på energi.
Lyckligtvis var hon inte den enda som behövde sällskap, så hon tog sig ut, skapade massor med energi, fick en trevlig stund och lämnade ångesten åt en annan dag.
En annan dag. . .

Den Finaste Ida!

Hennes ångest gick över när hon tog en lång och kokhet dusch och efter att hon sakta druckit ett glas vitt vin som väntade på henne i kylen.

Hon är fruktansvärt redo för måndagen, så pass att hon önskar att hon inte behövde sova emellan, med risk för att förlora det bra humöret.
Men hon vet att hon måste
vila ut.
Sova gott.
Sova länge.
Drömma.

Hon ska satsa på det lyckliga inatt, ingenting annat.

Imorgon ska hon klä sig i en av hennes finaste kjolar, nya stövlar, och vara den finaste Ida hon vet!

Hennes Söta Lilla Familj!

Som vanligt har jag besök av förfärlig separationsångest när jag nu sitter på tåget på väg till det som nu för tiden är hemma.
Det spelar aldrig roll hur länge jag varit där, det spelar ingen roll om vi hela tiden varit vänner eller ovänner, heller inte hur mycket jag egentligen längtar hem till min lägenhet.
Det är alltid en klump i min mage när jag kliver på tåget
och många gånger är det också en liten osynlig tår i ögonvrån.
Det är liksom ofrånkomligt.

Vissa stunder önskar jag jag bodde kvar.
Det blir liksom lite ensamt i Stockholm ibland.
Men så känner aldrig dom...
Mamma har alltid pappa där, mamma kan hälsa på Cissi så fort tanken faller henne in och Cissi kan får äta mammas goda mat varje dag om hon vill.
Ibland är jag avundsjuk.

Men lyckligtvis ser jag dom snart igen, nu måste jag lämna dessa tankar annars kommer den osynliga tåren snart smyga sig fram och plötsligt vara synlig.


Det är måndag imorgon.
Jag har i alla fall det att längta efter.

Dagar I Sitt Esse

Jag hamnade i Gävle i helgen igen.
Pappa önskade hjälp med tapetsering av deras kök och jag kunde inte gärna säga nej med tanke på hur mycket de hela tiden hjälper mig.

Veckan på jobbet gick fort, även om jag inte alltid önskade att den skulle göra det.
En dag grät jag hela dagen igenom, ingen förstod, alla var bara tysta, för att jag bad dem.
En dag bjöd jag på kladdkaka.
Det gjorde alla extra glada.
En annan dag halvsov jag med armarna liggandes på mitt skrivbord.
Plötsligt var det fredag.
I morgon är det plötsligt lördag.


Jag tänker mycket på min nya lägenhet.
I den ska jag måla.

Jag önskar jag fick flytta in där redan imorgon.

Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå
vad det är som har hänt.
Aldrig mer behöver jag oroa mig över var jag ska bo nästa gång, det kommer inte ens att bli någon nästa gång, åtminstone inte förrän jag själv väljer att jag vill bort någonstans ifrån.

På den stora balkongen kan jag i vinter stå med en varm kopp te och se över allt gräs och alla snötäckta träd.
Jag kan lyssna till barnen i lekparken, jag kan lyssna till en tystnad som jag från början absolut inte kommer att vara van vid, kanske inte ens trivas med, men jag vet att jag tillslut kommer att inse, och se det underbara med ett lugn, istället för en skakande soffa så fort bussen kör förbi på vägen två våningar nedanför lägenheten.

Men innan jag lämnar lägenheten dit alla förfärliga oljud når ska jag fira min födelsedag i den, tillsammans med världens bästa vänner.
Jag längtar efter alla presenter, jag minns att jag fick väldigt många sist. . .
Jag längtar efter att se Fredrik halvsova i soffan, Jocke stå med min mopp på sitt huvud. Jag längtar efter att se Lotta i sitt esse, och Joel med sin arm kring henne.

På fredag ska vi göra nästan samma sak, fast hela dagen.
På lördagen är jag trött.

Precis som jag kan förutse att jag kommer att vara imorgon, trots en lugn och tidig kväll, men efter IKEA är man alltid trött, och efter en stark längtan efter det som komma skall blir man alltid lite sårad och matt i sina tankegångar.
Men jag skiter i om det svider, jag struntar i om jag blöder, för i slutändan är ärren vackra och de visar att jag är vad jag är enbart på grund av det som varit.

Jag i mitt esse.
Det var igår, det var idag och det är imorgon.

Jag Äger En Lägenhet!!

En helt vanligt dag men ändå helt annorlunda.

Lilla Ida är inte längre liten utan numer vuxen och ägare av en bostadsrätt!
Hon gick nämligen tidigare från jobbet idag och åkte till Fastighetsbyråns kontor i Jakobsberg för att köpa sig en lägenhet i Kallhäll.

Oh my god!!!

Jag älskar Sundbyberg, men just nu känns staden som en tjatig, högljudd, elak gubbe som inte gör annat än stör.
Han skriker på nätterna.
Han väsnas ännu mer på dagarna, så mycket att det inte går att ha balkongdörren öppen utan att vara rädd för att trumhinnorna ska spricka.


Så snart ska det packas.
Jag ska bort ifrån den livliga, högljudda gubben och istället bo i en mysig etta med kokvrå, på tredje våningen med stor balkong, längst ner på en gata, med utsikt över grönt.
I lägenheten ska jag bo med mina möbler, jag ska sova i min säng.
Allt ska vara mitt.
Lägenheten ska vara min!

Jag ska måla och jag ska stöka
Och jag är ganska säker – jag kommer att älska’t!


Ikväll firar jag som aldrig förr!

Just Be

Hela två visningar av två lägenheter hann jag med igår.
En lägenhet i Kallhäll, som jag så här i efterhand har kommit att älska.
En i Jakobsberg som jag aldrig höll på att hitta.
Efter min otroligt långa promenad Jakobsberg-runt i mörkret igår har jag kommit på att där är någonstans jag aldrig kommer att bosätta mig…

I går kväll när jag kom hem genomsyrade ångesten hela min kropp.
Jag sov nån enstaka timme inatt, men inte mer än så.
När jag vaknade mådde jag dåligt, hade krämpor, ville bara ge upp och försvinna härifrån
och dagen fortsatte på samma sätt.
Från klockan åtta till klockan två gjorde jag inte annat än grät.
Jag blötte ner papperstuss efter papperstuss.
Jag torkade ögonen gång på gång.
Fredrik klappade min kind, höll sin hand på min axel.
Emelie log mot mig med sina underbart fina ögon
Men ingenting hjälpte. Jag ville inte längre vara med.
Pressen var för stor. Alternativen var för få.

Jag stod ut med mig själv och mina tårade ögon tills det var dags för möte i det trånga lunchrummet; då gav jag upp, då lämnade jag verkligheten och planerade att försvinna in i min egen iskalla, mörka värld.
När jag kom hem och tittade mig själv i spegeln såg jag dock plötsligt den vanliga Ida.
Tårarna hade torkat ut, ett leende smög sig över mitt ansikte.
Jag hade väntat ut det och där var jag igen.

Fem minuter senare ringde jag mäklaren som ansvarar för den lägenhet jag nu kommit att älska och bestämde att jag var mycket intresserad.
Vi bestämde att vi ska ses imorgon eftermiddag.
Jag är glad och kommer inatt att sova alldeles för gott.

Den Händelserika Helgen Är Över

Händelserika helg, ack, du har varit underbar mot mig, men nu är det inget mer än ett minne blott.

Musikalen i fredags var underbar, maten var god, att ha sällskap i sängen var lika underbart som vanligt.

Idag åkte vi fel på snåriga vägar men kom lyckligtvis till slut fram till lägenheten en liten bit utanför stan som kanske blir min om jag vill.
Vem vet. . .
Imorgon efter jobbet ska jag ta mig ut dit igen och undersöka två lägenheter till, kanske även någon av dom faller mig i smaken.


Jag har ny jacka, jag har nya stövlar.
Jag har en sötnos i Hornstull som ska dela med sig av sig själv till mig i veckan.
Äntligen är det vardag igen!
A fresh start . . .igen. . .

En Liiiite Tyngre Torsdag

Jag har visat ilska på ett glas som gick i bitar.
Jag har gråtit mina ögon röda.

Jag säger inte att torsdagen är mindre god än onsdagen, jag säger bara att den är tyngre att bära.

Jag och min fina vän har bråkat hela dagen.
Diskuterat i hårda ord, precis som jag avskyr.
Jag hatar när vi glider ifrån varandra, ännu mer hatar jag att jag aldrig kan göra något åt saken.
Han är ju så fin, bara han vill. . .
Nu är vi åter i tävlingen om vem som kan hålla sig längst från att kontakta den andre.
Jag förlorar varje gång, förmodligen även denna.
Jag kan ju inte hålla mig ifrån honom; kan inte låta bli; vill inte låta honom vara.
Först när han ber mig kommer jag att lämna.


Jag är nervös inför mötet på banken.
Jag har inga förhoppningar men vet vad jag vill höra och blir besviken om jag blir tillsagd annorlunda.

Jag älskar dock att en annan fin vän idag böjde sig över mig, lutade sitt ansikte mot mitt, jag var så avslappnad att det var nära att jag utdelade en puss, glad är jag nu att jag lyckades låta bli.
Himla fin är han, min nya favorit.

Som Om Jag Vore Av Glas

Nyklippt och nymanikyrerad.
Onsdagen är underbar mot mig.

Precis som vanligt blev jag förälskad i frisören.
Hon smekte mitt hår
Hon masserade min hårbotten.
Tvättade noggrant.
Var försiktig som om jag vore av glas.
Skör och förstörbar.

Jag rös i hela min kropp.
Flera gånger föll jag som in i en dvala.
Som i en dröm
under sömn.


Helgen kommer att bli fantastisk.
Jag har aldrig varit på musikal
Jag har aldrig varit på Oscarsteatern.
På fredag ska jag.

Dessutom ska jag besöka banken på fredag.
Jag hoppas på ett lån till en lägenhet.
Jag hoppas på min första, alldeles egna
lägenhet.
Snart.

Måndagssången

Måndagssången lyder som den bör.
Lite ångest efter den oväntat traumatiska helgen.
Lite ångest över den nya veckan.
Stor längtan efter den kommande helgen.

Jag vill ha mer utav sovmorgon.


Hos Angelica hade vi det fantastiskt roligt.
Mycket tid spenderades på hennes balkong i den iskalla luften, men jag frös aldrig, märkligt nog . . .
Vi såg ett rådjur precis nedanför backen. Vi fascinerades rejält. Stirrade på den tills den sakta smög tillbaka in bland träden.
Det var en underbar kväll.
Vi festade hårt, men inte så hårt så att skallarna sprängdes i bitar.

Mitt i natten tog vi taxi in till stan.
Jag försvann ifrån gruppen på Kungsgatan och gick till T-centralen för att därifrån ta tunnelbanan söderut, mitt i natten.
På söder gick jag vilse. Jag gick upp och ner för Götgatan, mitt i natten.
Jag trodde aldrig den skulle ta slut.
Men så hittade jag rätt men tröttnade ganska snart.
Så jag skulle åka hem, med okänt sällskap i taxi; det kallas att vara ekonomiskt.

Men det gick inte alls som jag ville.
Istället för att jag tryggt tog mig hem fick jag istället ta mig ur taxin snabbt, bara en kort stund efter att jag klivit in i den.
Jag föll i backen men gick därifrån bara med några mindre skrapsår på mitt högra knä.
Så klart jag överlevde.
Det var ju trots en lördag.
Mitt i natten.
Mitt i Stockholm.
Det var ju äventyr.


Vi åt bullar på jobbet idag.
Kanelbullens dag.

Imorgon är det tisdag.
Imorgon skriver jag på tisdagens sång.

En Fredag I Min Lägenhet

Criminal Minds i flertal.
Hemmagjord potatissallad, fläskfilé och ett glas vitt vin till middag.
Godis till efterätt.
Och en stark längtan efter morgondagen.
My life is good!


My life is very good.
Även fast varje lampa i lägenheten är tänd på grund av en uppskrämd liten Ida sittandes i soffan; rädd för att bli inlåst i en lada; rädd för att bli dränkt under iskallt vatten; rädd för att bli skjuten.
Men det kommer jag över.

Veckan är över.
Den har varit hård och mjuk mot mig om vartannat.
Jag har varit glad och ledsen om vartannat.
När jag är ledsen undrar alla
När jag är glad undrar ingen.
Antar att det betyder att glädjen är det naturliga. . .

Dödligt Beroende

Jag är beroende av serien Criminal Minds.
Den skrämmer mig och gör mig paranoid.
Jag är rädd när jag duschar.
Vågar inte stänga badrumsdörren, vecklar spegeln så att jag ser allt som eventuellt händer i hallen.
När jag gick ner i källaren i eftermiddag kom jag på mig själv med att hela tiden hålla ett öga över min högra axel.
Ändå kan jag inte sluta.
För närvarande kan jag mer om psykopater än om ordinarie, friska människor.

Från och med nio, varje kväll, precis innan jag ska sova – jag vet att jag inte borde, men kan inte låta bli.
Beroende.

Precis som med mycket annat.

När den manipulativa mannen ringer vet jag att jag inte borde svara.
Ändå kan jag inte låta bli.
Jag vet att jag inte borde yttra ett ord,
inte ens ett andetag i hans närvaro.
Men jag kan inte låta bli.

Psykologen tror att jag vänder mig till honom när jag är svag
och att jag blir svag vid kontakt med honom.

Jag tror att jag kan stå emot bara jag vill.
Han tror att jag snart kommer att komma krypandes tillbaka till honom.
Jag vet att han har fel.

Jag vet egentligen att jag inte ens behöver
honom.
Det finns någon annan där, som alltid finns för mig.
Som alltid finns för henne.

Men det är som en ond cirkel.
Ett skrämmande scenario.

Men det kunde vara värre. . .
Jag kunde ligga blodig i ett dike längs en landsväg.
Som de gör i Criminal Minds.
Men ta i trä, jag sitter i min soffa.


På jobbet är det två dagar kvar
sen är det sovmorgon igen.

Angelica ska ha inflyttningsfest på lördag.
Jag kommer att på den skina med min temperamentsfulla, ivriga, tillfredsställande närvaro.

Back On Track

Är det som vanligt nu?
Precis som det ska vara?

Hon går att hitta bakom det hörnet
och det hörnet
och det hörnet.

Hon är tillbaka som sig själv.

Hon är här
Redo att leva.


Det är som vanligt nu.
Hon är här.

Jag Har Det. . . Bra...

I fredags när jag åkte hade jag gråten i halsen.
Jag visste inte varför
Jag visste inte hur.
Den illasmakande känslan i magen bara fanns där och störde.

Resan jag åkte hem idag har aldrig varit skönare och stillsammare.
Jag lyssnade på Tiesto som konstant gav mig underbara rysningar.
Inte en enda nerv i mig kände stress.
Inte en enda muskel skakade av okänd nervositet.
Jag bara stirrade ut genom fönstret och hade det . . . . . bra.

Den behagliga och trivsamma helgen sprang förbi mig.
Jag har som vanligt inte tillräckligt bra kondition för att orka springa ikapp.
Men vi hann med att krama om mormor, gå på födelsedagsbjudning och hälsa på morfar, som retade oss genom att blåsa ut ljust så fort jag lyckats tända det.
Lilla morfar… Jag kommer för alltid undra varför inte älskade du är här. . .

Min allra käraste vän och jag har i helgen planerat och spekulerat.
Vi har stora grejer på gång.
Nya intressen.
Nya typer av underhållning.
Allt vi gör bli fantastiskt bra så jag tvekar inte att hoppas på att även detta ska lyckas.
Vi ska göra det, och det, och det.
Och allt kommer att finnas i skrift.
Och allt kommer att upplevas.
Vi är ett radarpar.
Vi klår alla andra.


Imorgon är det måndag.
Jag ska stirra ut genom fönstret och ha det . . . bra!

Får Jag Någonsin Vila?

Det är dagen före septembermånads lön.
Jag dricker upp rester av rödvin, ur ett vanligt dricksglas eftersom vinglas känns för sådana som är finare än mig, i alla fall idag.
Jag äter soppa utspädd med matlagningsgrädde för att förvandla det till en hel portion och äter rostade mackor med endast pålägg, inget smör.
Det är dagen före lönen i september. Jag lever på det sista.

Jag vaknade pigg imorse. Frisk som en nötkärna.
Lycklig.
Äntligen är det över. För denna gång.

Jag måste lämna lägenheten om tre månader.
Jag säger inte mer om det.


Emelie frågade mig, får du aldrig vila?

Jag får aldrig vila.
Ingenting får någonsin vara perfekt, ett längre tag.

Självmordsförsök.
Sjukskrivning.
Mediciner hit.
Mediciner dit.
Bruten handled.
Med mera.
Med mera.

Tårar många nog att fylla flera kar.

När får jag vila?
När är det min tur?

Jag ska göra mitt bästa i helgen
För att vila.
Jag reser bort.
För att vila.

Om jag stannar hemma kommer jag att lockas ut.


Ja. . .
Hemma var det ja.
Vad gör jag när det inte finns kvar?
Var vaknar jag varje morgon?
Var somnar jag tryggt varje kväll?


Också han.
Som alltid finns kvar.
Som jag någonstans alltid har älskat.
Han är här och spökar igen.
Inte bara i mina drömmar den här gången.
Jag tycker mycket om hans räddande röst.

Jag tror ibland att han har knutit ett band runt min själ som bara han vet hur att knyta upp.


Men det har varit en vanlig torsdag idag.
Till och med en torsdag med soppa.

Varken färre eller ytterligare bekymmer än vanligt.
Jag är nöjd.

Det var underbart att skratta igen.
Det var underbart att se alla vackra leende ansikten.
Jag älskar tanken på att jag ska möta dom imorgon igen.

Du Kan Få Mig Hur Lätt Som Helst

Du kan få mig hur lätt som helst
i en värld som är så kall och hård som den här
är en blöt mjuk kyss det enda jag begär

Du kan få mig hur lätt som helst
något så simpelt som att du håller mig hårt,
blås på det onda, ta bort allting svårt

Åh kärlek, var inte kärlek
menat som något enkelt att ge
när blev kärlek så svårt att få

Du kan få mig hur lätt som helst
om du ler när det regnar och fångar min blick
i en tid där ingen nånsin ler och fångar min blick

Du kan få mig hur lätt som helst
det räcker med att jag är den förste som du tänker på,
när du vaknar och känner dig ovanligt grå

Du kan få mig hur lätt som helst
dölj världen från mig i dina lockar,
kryp närmre och viska jag älskar dig så.

Äntligen!

Smärtan har äntligen avtagit.

I natt, exakt klockan 03.48 vaknade jag med en smärta i mage, rygg och bröstkorg liknande någon annan.

Ingenting är någonsin vettigt den tiden på dygnet. . .

Jag var en knapptryckning ifrån att ringa larmcentralen men lyckades istället ta mig upp. Jag gick mot balkongen och fick i mig några andetag med kall luft, sen praktiskt taget kravlade jag mig tillbaka till sängen och låg i den stirrandes i taket med händerna runt om mig själv ända fram till runt klockan 6 då jag misstänker att jag somnade, för där tar minnena slut.

Jag vaknade sedan någon gång i förmiddags, utan smärta.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som hänvisade mig till läkaren på Vårdcentralen som direkt sa att jag skulle avsluta behandlingen med antibiotika som han i måndags gav mig mot halsfluss.
Dom kallar det överkänslighet.

Var det inte tänkt att tabletterna skulle göra mig frisk, tänkte jag då. . .

Jag hade dock såklart redan intagit morgonens ranson av penicillin så krämporna och de tunga andetaget har följt med hela denna dag.

Men nu verkar det vara över, det ber jag för.

Kalla mig dramatisk, men bara jag vet hur ont det gjorde.


Nu har jag lagt fram kläder till imorgon, lagt mig i sängen och slappnar av.
Jag är redo att gå tillbaka till jobbet i morgon, även om jag egentligen inte borde.

Jag håller mina tummar hårt natten igenom och ser till att orka höras och väsnas..
...om bara några timmar.

Crawling (Någon Annan, Någon Annanstans)

Valvakan igår höll mig spänd och vaken.
Flera gånger övervägde jag att stänga av, hoppas på det bästa och falla i sömn.
Spänningen vann, och jag var vaken till och med för att se en del av snacket efteråt, trots min ömma hals.

Ett par timmar senare vaknade jag, med hög feber.
Jag svalde x antal ipren, stoppade en halstablett i min mun och somnade om.
När klockan ringde imorse var kudden blöt av tårar, mitt ansikte likaså.
Mardrömmar hade stört mig.
Snabbt fick jag inse att jag var tvungen att ge in för febern och den onda halsen och inse att jag inte skulle ta mig till jobbet.
Ännu en liten tår föll.

När jag nästa gång vaknade, långt efter att solen stigit upp ringde jag vårdcentral.
En stund senare konstaterade läkaren att jag hade halsfluss.
På väg ut därifrån grät jag lite mer, onödigt jag vet, men jag orkar egentligen inte vara sjuk. Jag önskar verkligen att jag inte behövde.

Det är så tråkigt här hemma.
Det gör så ont i min hals.
Min kropp värker av allt sängliggande och mina ögon svider av feberns värme.

Jag har mitt antibiotika nu, jag äter det i tio dagar, precis som jag fått göra varje höst de senaste åren.
Jag funderar på att föreslå en operation. . .
Jag vill ha bort de fruktansvärda, för närvarande illröda halsmandlarna som ställer till med detta.
Jag vill inte vara med om detta något mer.


In my mind I’m crawling on my floor. . .

I verkligheten önskar jag att jag var någon annan, någon helt annanstans.

Valvaka

Valvaka på tv:n och inuti mig.
Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken tills alla röster är räknade så att jag när jag somnar vet vilket samhälle jag vaknar upp i imorgon.

Mitt hopp, det ligger hos Alliansen.

Min kära lilla mor blev upprörd när jag berättade att jag inte hade röstat rött, och alltså inte ”rätt”.
Hon kommer nog att behöva vara ifrån mig ett tag. . .
Säkerligen tror jag också att många andra kommer att bli besvikna, upprörda, kanske till och med ledsna.
Men jag står för mitt val.
Jag står för min röst.
Jag viker mig inte.

Jag är inte hjärtlös.
Jag är inte ointelligent.

Jag är omtänksam.
Jag är solidarisk och jag är klok.

Jag röstade på Alliansen.

En Fredag På Annexet

Det blev en sen kväll.
Det var en lång natt.

Rejält uppspelta och exalterade klev vi innanför dörrarna på Annexet.
Jag träffade min vän som var där för att dansa till samma musik som mig, vi höll om varandra en stund men såg sen inte till varandra något mer.

Kön till baren var lång.
Jag blev frustrerad och irriterad men glad igen när jag hade ett glas i min hand.

Tiesto spelade bra.
Vi dansade på nästan varenda centimeter av det stora dansgolvet.
Och en vakt hjälpte mig vid ett tillfälle att ta på mig mina skor . . .

På väg till tunnelbanan värkte våra fötter och ben.
Vi mötte en vilsen själ som egentligen hörde hemma i Malmö.
Vi visade honom vägen till tåget, följde honom tills han plötsligt fick för sig att irra hem, ensam.

Ett par timmar senare somnade jag skönt i min säng och vaknade gjorde jag inte förrän vid fyra tiden i eftermiddags.
Inte ens då var jag utvilad . . .
Det tär att leva livet.

Idag har vi en vilodag.
Vi har chips och vi har ätit chokladbollar och sett film om vackraste Marilyn Monroe.


Stunderna igår var precis så underbara som jag hoppats att de skulle vara.
Jag önskar bara att jag hade kunnat få stanna i de lite längre.


Imorgon ska jag lägga min röst i det stora valet.
Helt annorlunda än jag från början hade trott. . .

Varför Gråter Lycklig?

Varför gråter lycklig när lycklig borde vara glad?
Varför hatar lycklig, när lycklig egentligen älskar?

Varför kan man inte få välja själv. . .
Varför kan inte lycklig få vara lycklig?


Varför kan inte lycklig få vara jag?

Släpper Aldrig In Dig

Jag kommer inte att lyssna när du talar.
Jag kommer inte att lyda när du beordrar.
Jag kommer inte att gråta när du sårar.

Jag släpper inte in dig.
Inte en gång till.
Tidigare var jag förälskad, jag lät dig göra vad du ville.
Jag lät dig plocka upp mig, jag lät dig slänga mig hårt i marken.
Du var allt.
Men inte denna gång.
Jag behöver inte dig.
Jag låter dig inte få mig.
Du är ingenting.

Jag minns historien och vägrar att återuppleva den.



Torsdagen var omtumlande.
För en stund fällde jag en del onödiga tårar.
Men ett nyp i armen räckte lyckligtvis och plötsligt var det över.
Jag återfann mig.


Imorgon kommer min syster.
Vi ska gå på stor spelning på Annexet och det kommer att vara underbart och en upplevelse i särklass.
Men först ska ju hela dagen som den sista för veckan på jobbet överlevas
Utan tårar.
Jag donar med mitt hår, mina naglar, min lägenhet ikväll.
Allt för att hålla mig sysselsatt
för att slippa undan funderingarna.


Detta slagsmål kommer jag att vinna.

Trots Att Det Bara Är Onsdag....

Humöret är på topp
Självkänslan och självförtroendet likaså.
Upptäckte alldeles nyss att ännu en nagel gått av
men det gör egentligen ingenting
för inget alls kan nå mig inatt.
Underbara han som är fantastiskt bra på att ta hand om mig, det är vad jag älskar honom för.

Ska strax kliva på tåget som leder mig direkt hem till mig.
På tåget in till stan kändes det som att jag var på väg till vildingarnas land.
Det skreks och det slogs och jag var glad att jag inte var en av dom.
Så klart hörs även jag ibland, men aldrig har jag klättrat i handtaget på tunnelbanan och aldrig har jag skrikit ut genom dörren.

Sammanfattat, en underbar kväll har jag haft, trots att det bara är onsdag.

Inatt sover jag ofattbart gott, det lovar jag!

Blödande Fingrar

Jag skriver och skriver
Men alldeles för utlämnande för att jag ska kunna dela med mig.
Detaljerna skrämmer de oerfarna ögat.
Det svider lite grann...
Men jag vet att jag måste
låta bli.


Allt behöver inte alltid berättas.
Vissa ord bör förbli enbart mina egna.

Den Impulsiva Semesterdagen

Jag började morgonen med kaffe och Nyhetsmorgon på SVT, fortsatte sedan förmiddagen med lyxig brunch lagad på mammas mat och bakade tidigare i eftermiddag muffins tillsammans med syster.

Jag borde unna mig fler impulsiva semesterdagar!

Nu är jag på tåget
på väg hem.

När jag kommer hem ska jag röja undan efter allt mitt stress-stök i fredags, sedan sola i solariumet jag bor granne med och avsluta kvällen med att längta efter tisdag.

En Tid För Allt

Sjukdomen gick till slut över.
Jag överlevde det hela, även fast jag vissa stunder trodde att slutet var nära.
På torsdagen var jag återigen mitt vanliga jag – pigg som en lärka och redo att möta världen.
Så jag klev upp tidigt den morgonen, och mötte min värld, som är den bästa utav av alla världar.

På fredagseftermiddagen hade vi konferens.
Det bjöds på lunch och stora fikabröd och halva tiden skulle det diskuteras.
Misstolka ej, jag älskar dom så, men jag orkar inte med diskussioner när de egentligen aldrig leder någonstans.
Vissa orkar, jag lät dem hålla i ordet.

Efter konferensen tog jag tåget för att överraska mamma.
Men mamma känner mig för väl, hon visste och kände på sig att jag skulle dyka upp, även fast ingen hade nämnt något och jag hela veckan hade sagt att jag denna helg skulle välja en lugn sådan och bara vara hemma.

Ledig är jag imorgon, så jag stannar här en natt till och tar mig till jobbet och en fyra dagars vecka på tisdag.
På fredagen kommer syster till mig.
Vi ska dansa fredagsnatten igenom och sova hela lördagen med onda fötter.


Jag fick ett spännande sms framåt natten igår, precis när jag och syster svalt de sista klunkarna av den lilla mängden vin som vi hade hemma.
Gamla vänner som jag trodde för alltid var förlorade finns uppenbarligen kvar.
Det var stort, just då.
Jag tänkte en del, övervägde att göra något annat än att bara strunta i det.
Det var stort just då men blev mindre efter en stund och jag valde att göra just ingenting med det.
Inte för att det kanske hade sårat.
Inte för att någon kanske hade brytt sig.
Jag gick på min magkänsla som hittills alltid lett mig rätt.
Kanske nästa gång. . .
Det finns ju en tid för allt. . .

A Rush Of Blood To The Head

Jag letar förgäves efter den tröja jag bar i fredags.
Minns att jag såg den på lördagen när jag vaknade.
Eller såg jag den inte. . .
Kanske drömde jag om den i dimma av bakfylla.
Kanske har jag gett bort (sålt?) den i dimman som var innan bakfyllan.
Jag letar förgäves och kommer nog att fortsätta ett tag till, även om jag vet att den tröjan förmodligen inte finns kvar annat än i mina drömmar.

Idag har jag orkat tagit mig ur sängen, och även om jag knappt rört mig längre än till soffan känner jag mig piggare, och starkare.
Imorgon ska jag tillbaka till livet
och tillbaka till omflyttningar i bordsplaceringen.

En av de kära kamraterna messade mig och sa att han från och med nu skulle bli en bordsgranne.
Allt blod flöt direkt upp i mitt huvud och en hjärtattack har nog för mig aldrig varit närmare.
Genast blev jag lite förbannad, fundersam över var de nu valt att placera mig.
All panik i onödan såklart, då jag får sitta kvar med favorit både här och där.
Det kan nog till och med bli bättre än innan.

Jag har även lyckats få tag i en överraskning som jag till en början lovade mig själv att hålla tyst om för tre utav tre personer, två av dom visste efter typ en timme, men den tredje ska förbli ovetandes tills jag plötsligt överraskar.

In Sickness . . . (I Miss The Health)

När jag kom hem från jobbet igår var jag trött, jag var illamående.
Till en början lydde planen att hålla mig vaken, förhoppningen var att illamåendet bara var en inbillning
Men jag fick ge in för det alldeles för fort.
Halv sju somnade jag, med barnprogram på på hög volym.
Några timmar senare vaknade jag, fruktansvärt sjuk.
Resten av natten sov jag varannan timme, var vaken de få timmarna emellan.

Så jag blev hemma från jobbet idag.
Uruselt
och fruktansvärt tråkigt.

Illamåendet har gått över men istället svider mina ögon, lederna värker
och jag mitt huvud är så slut att jag till och med fäller tårar åt Masterchef Australia.

Jag hade stora planer för denna kväll.
Jag längtade så.
Så klart blir det inte som jag vill, så klart får jag börja längta åt en annan gång då jag får hålla den handen.
Ikväll får jag istället hålla mig hemma, fortsätta att ha ont, dricka Coca Cola och ProViva och gråta åt de mest obetydliga tv-programmen.


Jag ber till Gud att detta är över innan jag hinner ta ännu ett andetag.

Världens Bästa Vänner

Fredag – det var älskade vänner överallt i min lilla lägenhet.
Världens bästa vänner och jag hade inte kunnat vara lyckligare!

Lite mycket stök ett tag, lite högljutt och mycket bus.
Jag gav dem en liten utskällning när de vägrade lyssna när jag talade tyst.

Efter skrikandet lämnade vi min lägenhet.
Jag dansade med dom en stund men fick sen för mig att gå hem.

Stökiga jag vinglade Sundbybergs gator fram i fredagsnatten.

Igår morse vaknade jag trött.
Jag städade upp bland burkar och flaskor och tog en varm lång dusch.

Några timmar senare, efter massor av vilande mötte jag Lotta, älskade och jag var tillsammans igen och återigen var jag lyckligast i världen.

Hannas födelsedagsfest igår var underbar; fantastisk och vacker.

Efter festen tog jag en färd med taxi genom stan.
Chauffören var trevlig och fick mig på bra humör.
När jag kom fram var jag halvsovande, men jag höll mig vaken och somnade skönt i en stor säng sent, sent på natten.

Ikväll blir jag inte långvarig i vaket tillstånd.
Mina ögon svider och min kropp fryser.


Jag kommer att leva på denna helg i evigheter.

Tänka sig, jag har världens bästa vänner!

Jag Är Aldrig Rädd

I natt planerar jag att sova länge.
Sömntabletten är redan svald.
Extrem trötthet kommer att slå över mig om ungefär femtio minuter.

Imorgon kommer att jag vakna utvilad.
Redo att möta världen
oavsett hur den väljer att visa sig.

Det kommer att vara fredag och jag kommer att vara lycklig.

Jag kommer att gå nöjd till mitt jobb,
jag kommer att gå ännu nöjdare därifrån bara några timmar senare eftersom jag gör imorgon till en kort arbetsdag.

Jag kommer sen att ta en dusch och sedan njuta av lugnet innan stormen och vattnet innan vinet.

Förhoppningar?
Åh nej. . . Sådana har aldrig jag.
Förväntningar?
Jag har aldrig fått lära mig vad det innebär.



Jag var hos min gode vän på ett fyrtio minuter långt besök idag efter jobbet.
Han frågade vad som var nytt.
Jag svarade som jag alltid gör; att ingenting har hänt.
Efter mitt svar håller vi andan i cirka en minut.
Efter den tysta minuten minns jag plötsligt allt
Allt som egentligen har hänt sedan sist.
Det som stört mig
och det som berört mig.
Så han låter mig prata.
Han lyssnar lättsamt och skriver ibland något i sitt block.

Jag funderar aldrig över vad han skriver.
Jag vet att det handlar om mig.
Den vetskapen räcker.

Jag berättar om vem som kramat mig
Jag berättade om att någon slog mig.
Han vet att jag aldrig är rädd.

Jag vet att jag aldrig är rädd.

Vi vet båda att jag är orädd när jag är lycklig.




En natt kvar.
Åh fredag – jag älskar dig redan!

Åh Onsdag, Du Produktiva Dag!

Måhända årets mest produktiva dag för lilla fröken Ida.
Hon har tvättat
tränat
handlat
och städat
lagom tills de underbara vännerna kommer hem till henne på fredag och rör till överallt.
Men det gör inget
- i kärlek är allt tillåtet!

Vi hade chef-fritt på jobbet, samma sak är det imorgon.
Lekstugan var idag värre än vanligt
Nivån var lägre än någonsin.
Och ja, jag fick höra ”Fy Ida, nej, gör inte så” fler gånger än någonsin tidigare.
Vad skulle jag göra utan mina mammor…
Jag står dock fortfarande fast vid att det absolut borde vara tillåtet att kasta apelsiner så högt upp i taket att frigolitplattorna faller ner.

Det Vanliga Människor Skrattar Åt Kan Jag Förvandla Till Tårar

Någonting väldigt litet blev plötsligt alldeles för stort.
Någonting blev plötsligt alldeles för skevt.
Intensiviteten slog igen sina hårda dörrar i mitt ansikte och mitt sinne fastnade i chock.

Jag försökte spela oberörd
Jag försökte verka omärkt.
Ingenting når ju mig.

Men så slog det mig…
Allting når fram till mig
enbart för att jag är så villig att lyssna.

Jag hade också roligt här om dagen
Jag njöt också.

Men
Det de vanliga människorna skrattade och log åt förvandlade jag plötsligt till tårar.

Det tog en stund för att göra mig tröstad.
Det tog en del kramar
Och till och med ett nyp i armen.

Så, det var en tung dag på jobbet idag.
Det bjöds på tårta
men inte för att fira
bara för att sörja.

Caroline sa hej då.
Jag försökte att inte gråta men eftersom tårarna redan rann var jag hopplöst förlorad och fick pressa fram en kram och hulka fram ett ”jag kommer att sakna dig”.
Tanken på det räcker för att återigen göra mina ögon varma…

Men det är bra nu.
Jag hittade tillbaka och är inte längre förlorad.
Ännu en gång skrattar jag med.

Även om det vissa sekunder svider till lite i hjärtat.
Men oavsett vad som händer kommer vi alltid ha den stunden.
Den stunden som egentligen bara vi vet om.



Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.



Väck mig
Tills den morgon jag vaknar på egen hand
Den morgon då jag hittat den jag verkligen älskar.