When The Moon Shakes

Nyårsafton.
Men vad ger det egentligen?


Minns de senaste årens nyårsaftnar.
För tre år sedan, 2006 var jag fortfarande kvar i Gävle.
Jag och mitt ex hade precis avslutat det vi trodde för alltid skulle vara bådas del av kärlek för livet.
Jag var på en fest med massa instängda småstads-människor i en lägenhet på Öster. Ägarna av lägenheten hade precis flyttat dit och det skulle firas, genom att ljudet från festdeltagarna skulle ljuda och störa så mycket att störningsjouren skulle kallas dit och ägarna sedan bli utslängda. Det kallas planering.
Jag minns att vi slogs en del med vårat språk vid vissa stunder; minns att vi störde oss på varandra alldeles för mycket för att kunna ha en underhållande nyårsaftons-kväll.
Jag minns att det var kallt, att alla var riktigt onyktra och att det röktes en del på det som var en så kallad altan utanför den lilla, sunkiga tvårumslägenheten.
Strax innan tolvslaget blev jag ovän med min bästa vän, hon som var anledningen till att jag var där.
Jag smällde igen en dörr, besviken på att hon valde att gå hem till sin säng tillsammans med sin älskade pojkvän istället för att spendera de sista minuterna av året 2006 med mig, som hon hade lovat.
Jag sprang nedför trapporna och ut till fyrverkerierna. Hittade Christer och några till, som jag i detta läge verkligen inte minns namnen på. Jag minns att jag saknade de jag kände och att jag önskade att jag inte skulle frysa något mer.

När fyrverkerierna tystnat gick vi in till staden, den lilla staden. Vi hittade alla samlade utanför samma ställe. Vi gick in. Jag hittade Hanna men Hanna försvann lika fort som hon blev hittad.
Jag dansade en stund. Försökte hitta någonstans jag kunde spendera natten eftersom mormor var hemma hos mamma och pappa den natten och jag inte ville visa mig sådan som jag var. Jag hade tur, fann sovplats i en annan sunkig lägenhet på längst in på Öster.
Det var min nyårsafton år 2006. Jag däckade i en okänd mans säng, vaknade i en okänd mans säng.

Året efter, 2007 var jag i Stockholm. Relativt nyinflyttad.
Jag och Markus bodde i våran tvåa på 52 kvadratmeter på Brommaplan.
Den lägenheten var mysig med lånade möbler, och jag älskade balkongen.
Andreas var och hälsade på oss från Nyköping och vi skulle gå på rave, någonstans långt söder utanför staden.
Vi började dock med middag tillsammans med Hanna på Medborgarplatsen, på en Indisk Restaurang.
Jag älskade staden men kommer mycket väl ihåg att det även detta år var alldeles för kallt utomhus för att man skulle vilja vistas utomhus i jakt på en restaurang som inte bara var öppen utan även hade plats åt oss.
Hanna skulle sedan vidare till en fest dit jag och min lilla Markus inte var bjudna. Vi fick istället leta på annat sällskap.
Vi visste om en fest vid Hornstull, precis nedanför Västerbron som vi valde att ta oss till. Fest trodde vi ja. I lägenheten satt en hel hög med präktiga juridikstuderande som smaskade på paté. Varken jag eller Markus gillade paté, men då det bjöds på champagne valde vi att stanna kvar några fler minuter, eller två.
Vi vandrade ut på fantastiskt vackra Västerbron precis till tolvslaget 2007 och delade på Champagne och cigarrer under fyrverkeriernas stök och Stockholmarnas skrik. Det var vackert.
En stund senare bestämde vi oss för att lämna studenterna och tog tunnelbanan ut till industriområdet där vi skulle spendera resten av natten, minnena därifrån är för mig helt borta. För mig är det bara svart men jag vet att vi hade roligt. Vi dansade ända till klockan sex på morgonen då jag bestämde att det var dags att åka hem. Det är antagligen inte allt som hände men det är allt jag minns, och det var ju trots allt ett rave, ett riktigt rave.

Förra året, 2008 vid denna tiden avskydde jag Stockholm.
Jag avskydde staden så mycket att det sved i hjärtat var morgon jag vaknade.
Över julen var jag i Gävle, så även över nyår.
Våra älskade underbara kusiner var på besök hos oss och vi såg ett flertal filmer. När sprutande av den alkoholfria champagnen var över och alla filmer var sedda placerade vi oss i varsin säng och somnade gott.
Morgonen efter vaknade jag betydligt mycket piggare och nyktrare än jag gjort på nyårsdagen året innan.


2009 har varit ett kort år som jag inte hunnit med att hinna med. Därför tar jag nu vara på varenda sista minut och har spenderat denna dag med att shoppa i Solna Centrum med söta lilla syster och kvällen med filmer, vin och Fajitas, med samma, vansinnigt gulliga syster.

Jag börjar morgondagen med att lära mig själv att vara mindre snäll och sluta bli överkörd - det får banne mig vara nog nu.
Det är dock det enda nyårslöften, allt annat som är mina brister är detsamma som det som gör mig lycklig, så mina övriga brister låter jag vara.

Gott Nytt År, jag ska kämpa för att ge mig själv en konstant fantastisk tillvaro.

If You Were There, Beware (Sammanfattningen)

Vackra 2009.

Måste använda mig av och utnyttja mina sönderslitna almanackor för att överhuvudtaget få ett grepp om det år vars slut nu tampas igenom. Utan almanackorna kan jag inte koppla ihop mina minnen till rätt dag, ibland inte ens till rätt månad.
Minnena slåss om prioritering...


Januari började året. Precis som vanligt. Inget att fundera över, bara att vänja sig vid att det är så det alltid kommer att vara.
Engelska kursen på Lärarprogrammet underhöll mig alldeles för lite för att jag skulle vilja stanna kvar, little did I know att det skulle vara så simpelt att ta sig därifrån...
Tove och jag delade den ofräscha och inte alls mysiga lägenheten i Solna med våra övriga rumskamrater, i våra rum hade vi tända värme- och blockljus, de hjälpte inte.
Vissa dagar efter de tråkiga studierna på universitetet när jag inte åkte hem till Solna åkte jag till Norsborg. Jag gillade det huset, det var lätt att där känna sig hemma.
Jag gillade honom. Katten var i vägen, men alla kramar och pussar jag fick utav honom fick mig att bortse ifrån det negativa som var katten som varje gång fick min näsa att klia och mina ögon att rinna. I mellan oss i sängen skulle hon dessutom ligga... Kattskrälle.

Jag började januari precis som jag avslutar december - med Birro.
Telefonsamtalet jag och han delade en sen decemberkväll i 2008 förändrade mitt liv och aldrig hade jag väl kunnat ana att någon skulle kunna vara så stor för mig.
För han är det den där Birro, han är riktigt stor.

I februari smög de starka drömmarna sig förbi mig och gjorde det omöjligt för mig att inte lyssna till dem.
Jag gav upp på engelskan, gav upp på de gamla och tråkiga tankarna om att bli lärare. Undrar i efterhand vad jag tänkte med när jag ville; jag har för mycket med mig själv för att kunna lära andra. En mänsklig människa kan bara hundra procentigt fokusera på en person i taget.

Influerad av Marcus Birro och alla andra fantastiska böcker jag hann fånga in under endast någon vecka bestämde jag mig för att bli journalist; dela med mig av tankar, skriva om mitt undersökande i mina egna ord, och få andra till att läsa det.
Den drömmen dog i mars, då drömmen om författandet istället slog över mig.
Solen sken och det var vår. Vinterjackan slängdes in i garderoben och promenader utomhus var inte längre inte bara något det suktades efter; de fanns där, och de var påtagliga.
Jag befann mig fortfarande i Solna. Inte nöjd, inte speciellt överlycklig. Men jag hade kvar min rumskamrat som gjorde allt hon kunde för att hjälpa mig, även om vi inte längre hade samma kurslitteratur att läsa och inte samma uppgifter att lösa.
Min kurs var mycket bättre med betydligt mycket färre timmar då man skulle befinna sig på Universitetet.
Jag och Ellinor fanns där vid ungefär hälften av de timmar vi skulle ha gjort. Allt var fortfarande tråkigt och jag var inte rätt. Jag var alltid fel person, vid fel plats och vid fel tillfälle.

På kvällarna satt jag på mitt rum, med Harry Potter-filmerna och Broder Daniels musik påslaget om varandra. Och vin...
En kväll såg jag, systern och Sara Markus Krunegård på Cirkus. Det var en himmelsk kväll som jag tog mig igenom tårlös tills han spelade "Samma Nätter Väntar Alla", då grät jag, och slutade inte förrän våran promenad tagit oss tillbaka in i Stockholm.

En dag i mitten på mars, mitt under ett släng av depression satt jag i Gävle, tröstade mig hos mamma och pappa.
Jag hade ångest för det som hade passerat, jag hade ångest för att jag ville så mycket men inte hade någon ork.
Jag vill vara i Stockholm, jag orkade egentligen inte vara i Stockholm. Jag ville läsa en massa men hade alldeles för svaga muskler i armarna för att kunna hålla en bok uppe.
Jag var ensam och jag grät.
Tankarna på sommaren störde mina nätter och John Blund och jag hade endast ett fåtal möten.
Att ta tag i saker som stör mig har aldrig varit min starka sida så att söka sommarjobb var helt otänkbart, jag visste ju att jag ändå inte skulle orka, självfallet visade det sig att jag under de tankarna hade fel, men det kom en senare månad.
Plötsligt, under ett infall av någon slags galenskap surfade jag runt nätet på jakt efter sysselsättning. Jag sökte ett sommarjobb via Manpower, kundservice. Jag sökte jobbet helt utan hopp, helt utan förväntningar.
Två dagar senare ringde Louise och kallade mig till intervju.
Samma dag fick jag tag på Susanne i Kista som skulle välja att lyssna på mig ett tag framöver, eller rättare; så länge jag ville och behövde.
Jag skuttade och hoppade och ramlade nästan i trappan av lycka den dagen.

Några dagar senare tog jag tåget tillbaka till Stockholm, grät hela resan hem med Thåström i lurarna men tog mig till det som då var hem för mig och åkte in till stan för att gå på en anställningsintervju.
Louise var nöjd med mig. Jag gick därifrån med tårar av lycka rinnandes nedför kinderna.
Något var på väg att hända, livet var på väg att vända och jag var glad.

1 april började nya jobbet. 4 veckors utbildning bland människor som var mer fantastiska än jag någonsin hade kunnat drömma om. Första dagen var som första gången man kom till skolan i ettan - en hel hög med nya människor, en ny klass. Jag var som ett nyfött barn redo att lära mig och utvecklas; jag var som ett nysått frö redo att gro.
En annan spännande typ tog sig också in bakom mina avskärmningar. Han verkade speciell, jag blev intresserad, jag blev förälskad, riktigt förälskad. Han gjorde mina dagar, underhöll mig under ensamma kvällar. Han var viktig och han var min.

Han höll sig kvar även i maj, då sommaren anlände - till en början endast den långsamma försommaren.
Solen väckte mig vareviga morgon genom att starkt lysa in genom mitt fönster och värma upp mitt lilla rum.
Jag visste att jag ville ha honom. Jag visste att jag ville skriva och bli som Birro som fanns i alla mina drömmar. Många morgnar vaknade jag till och med tårögd eftersom jag visste att mina drömmar aldrig skulle kunna bli omvandlade till sanning.
Jag sökte skrivarkurs på Jakobsbergs Folkhögskola. Jag visste att det inte var det ultimata för mig men huvudsaken jag skulle få tala i skrivna ord hela dagarna och nätterna...
Ingen av platserna tilldelades mig, men lika bra var det ändå. Jag kommer antingen vid ett senare tillfälle ge det ännu en chans, eller så leker jag på egen hand och ser efter var lekarna tar mig.

Med juni månad kom den riktiga sommaren och de otroligt varma bekväma graderna.
Jag och min lilla syster hade biljetter till Peace & Love i Borlänge. Dit tog vi oss i slutet utav månaden och delade ett tremanna-tält i 40 graders värme i den lilla staden. Under spelningarna grät och sjöng vi och log med ansiktsmusklerna så mycket att de tillslut värkte.
Hela tiden fanns Han vid min sida, både när jag verkligen behövde det och när jag inte alls hade det största behovet.
Jag älskade honom, mer än något annat. Han manipulerade mig. Han gjorde mig lycklig. Han var mitt allt och allt jag gjorde var för honom.
Älskade man... Älskade Carl..

Juli började illa när den vackraste ängeln som någonsin funnits på denna jord valde att lämna oss. Morfar försvann och tårarna rann.
Ingenting har varit sig likt sedan Morfar försvann och resorna dit luktar inte lika gott och är inte så mysiga som det tidigare var, när Morfars hand fanns att hålla..

Samtidigt som Morfar lämnade oss med underbara minnen flyttade jag till min första egna lägenhet i Årsta, lånade den av Filip medan han var i Indien och lärde småbarn att tala engelska. Lägenheten var mysig men störande nog placerad i källaren vilket ledde till att jag alldeles för ofta fick oväntat besök av många små kryp som hör hemma utomhus. Men jag överlevde, mycket tack vara vetskapen om att det var tillfälligt och att jag snart skulle ta mig därifrån.
Årsta var dock fortfarande vackert och gav mig många promenader i grönska.

Jag längtade till mer ledighet i juli. Ledigheten under festivalen gav mig försmak och att gå upp och åka till jobbet varje vardag klockan 7 på morgonen var inte mycket att leva för, även om där fanns världens mest fantastiska människor.
Vid mitt skrivbord fanns värmen och många dagar var alldeles för svettiga.

I augusti sökte jag litteraturvetenskap vid Universitetet och planerade att infinna mig där i augusti, i de lokaler jag hörde hemma.
Jag älskade Stockholm. Jag älskade min lägenhet och alla de som vistades där med jämna mellanrum, även om de inte alltid ville mig väl.
Till skolan kom jag aldrig.
Alfa-kassan önskade i en brunn att jag skulle vara kvar och jag valde att stanna.
Lyckligare för ett val har jag aldrig varit.
Morfar saknades, vareviga dag. Men då jag visste att han var lycklig och frisk där han var ville jag inte önska honom tillbaka till det han hade innan. Vissa människor hör helt enkelt bättre hemma på en plats där de kan vaka över de dom älskar. Han är en del utav allt på avstånd.

September började med slutet av den vackra och varma sommaren och slutade med början av en ruskig höst.
Jag befann mig på jobbet varenda dag, åtta på morgonen. Jag skötte mitt jobb, bra dessutom, till skillnad från de stackare som under sommaren fått lämna sina platser.
Även Carl försvann, ifrån mig. Han lämnade mig med ögon fulla av tårar och en kropp utan styrka. Det var ett svek som inte var så oväntat, men likväl fruktansvärt och smärtsamt.
Lyckligtvis hann han, innan han försvann introducera Fredrika för mig. Utan henne hade inte denna höst och vinter varit så bra som det faktiskt (egentligen) har varit. Fina Fredrika som genast förstod mitt språk och genast visste hur att bota alla smärtor. Och roligt hade vi. En och samma själ och ett och samma sinne i två olika kroppar.

I slutet av september letade jag på ännu en egen lägenhet. Egentligen alldeles för nära mitt jobb, numer slipper jag ju resorna hit och dit på morgnar och eftermiddagar, inget ansikte förutom mitt eget i spegeln ser jag förrän jag placerat mig i korridorerna på kontoret. Men å andra sidan får jag ju sovmorgon var eviga morgon och hinner klä om innan vi går på våra världens bästa after-work.
Till lägenheten flyttade jag precis när kylan började slå över och löven blåst ner på backen i början av oktober, lyckligtvis för mig hade jag nu en balkong från vilken jag kunde se allt det underbara.
Min fina, kyliga men ack så mysiga lägenhet i Sundbyberg, denna plats lämnar jag bara när jag verkligen måste.

När inte Carl längre fanns vid min sida sökte jag efter nytt, och hittade. Till honom i Göteborg reste jag i slutet av oktober. Jag hade förhoppningar denna gång, förhoppningar om att få en trevlig, underhållande och sagolik helg i Göteborg.
Ödet ville inte samma sak som mig och gav mig istället en fasansfull tid på tre nätter i en ruskig och obehaglig lägenhet utanför den stad som jag innan denna resa tyckte var sommarlik och fantastisk.
Jag kände avsky under flygresan hem. Tårarna rann och jag ville många gånger slå sönder det fönster som fanns bredvid mig, hoppa ut och bara låta mina låtsas-vingar ta mig dit jag hörde hemma.
Emma räddade mitt liv den kvällen då jag anlänt till Stockholms Central. Hon räddade mig precis som hon många gånger efter det räddat mig undan botten.

När jag hittat tillbaka till mig själv efter den skräckfilms-liknande resan och fanns på jobbet igen med leende på läpparna tack vare mina älskade favoriter som dag på dag gjorde allting underbar, var jag än en gång redo för äventyr.
Denna gång fick äventyret komma till mig och han blev min bästa vän för ett tag.
När han åkte hem föll tårarna rejält, men då han är en klok man var han här ganska snabbt igen.
Vissa nätter saknar jag honom, men hans strumpa finns under min kudde, visserligen är den tvättat och ren, men en liten del är alltid något.

November började med att just han var här. För andra gången. Han luktade gott och mina armar fanns runt om honom när jag somnade om natten.
Jag hade födelsedag, och med födelsedagen kom en fest. Alla var bjudna. De bästa valde att visa sig och hela kvällen var drömlik.
Jag minns att jag var makalöst lycklig och att jag delade ut hjärtan och kramar, säkerligen fler än jag egentligen äger.
I present fick jag massor med vin som jag och min vän sedan delade på resten av helgen. Dagen efter festen var jag otrevlig och hade huvudvärk som blandades med illamående. Men jag älskade, åh så jag älskade!

After-worksen var mer återkommande än någonsin tidigare och även om dagarna på jobbet fortfarande var underbara med Joel, Tina och Emma och alla de andra underbara älskade längtade jag fasligt mycket efter ledigheten som skulle komma när julen började krypa fram ur vrårna.
November var ju trots allt mest kyligt och mörkt och jag hamnade många gånger på den botten som är omöjligt att ta sig upp från.
Tårar, tårar och en den sjukskrivna dagar från jobbet.

21 november uppträde Marcus Birro på Södra Teatern. Det var magisk magi. Tårar blandade med glädje.
Efter världens bästa uppträdande skulle han dela ut signeringar och kramar.
Jag stod i kön, med bästa och mest fantastiska boken i min hand. Han kramade mig och jag kramade honom, två gånger. Jag talade om för honom att jag under vissa nätter drömmer om hans närhet och att han är allt, precis allt.
Han skrev i min bok, tackade för alla de fina orden och sa att jag skulle fortsätta på samma sätt som jag nu gör. Jag lyssnade.
Jag är ständigt förälskad i den mannen.

December var, och är för visso fortfarande mest kyla och julpynt.
Jag vägrar fortfarande vintern.
Vi pyntade våra skrivbord på kontoret redan den 1a och jag har sedan dess haft ett stort, rött doftande ljus stående där.
Livet visade sin tunga sida igen och fick mig många gånger att vilja ge upp, än så länge står jag, på halvskakiga ben, men jag står...
När ledigheten avslutats nästa vecka ska jag till Susanne, tala om hur tiden sedan senast varit och se om hon behöver visa mig ett annat sätt att leva på eller om jag kan nöja mig med henne.
Jag lämnar helt och hållet de bekymren till vårat möte.


Hela året har nu passerat.
Jag vet inte hur mycket jag minns, och om jag ens minns nått eller om allt egentligen bara är förvirrande drömmar.
Jag har läst alla böcker jag äger, jag har sett alla spelningar och lyssnat på all sagolika musik.
Jag har tagit mig igenom sådant man egentligen nog inte överlever.
Jag har upplevt äventyr, både hemmavid och borta.
Jag har delat dagar och kvällar med både änglar och djävular. Tyvärr väger minnen från möten med djävular tyngre än de änglalika. Men ge mig sommar, sol och utemöbler på balkongen så kan jag nog se klarare.

Det är en natt och en dag kvar.
Jag spenderar tiden med världens bästa och underbaraste syster som är min.

Jag kommer aldrig att sluta söka efter äventyr och jag kommer aldrig att sluta uppleva dom, de är vad jag lever för, både dom större och dom mindre.
Och jag fortsätter att drömma; drömma om en tid som framöver kommer bestå av färre tårar och ännu fler, större och vackrare leenden.

Nytt år, ny början, än en gång.
Var ska jag sluta?
När ska jag sluta?
Kommer jag någonsin?

Idaevangeliet

Jag lämnar 2009 i samma stund som jag lämnar blogg.se. Jag lämnar blogg.se åt alla mode-skrivande fjortisar som inte har mer att fundera över än kläder att bära på nästa fest.
Jag är inte en av dom så jag hör inte hemma där. Kommer att trivas mycket bättre på denna plats. Självklart dock under samma Idaevangelium. Mitt liv är alltid Idaevangeliet.