Lång Lördagsnatt, Lång Söndagsnatt

Ännu en vecka passerad.
61 dagar kvar till den första april. 61 hela dagar kvar till våren. Oavsett om den då är på riktigt eller bara för mig.
61 dagar. Lite för länge. Jag längtar mycket efter solen och mycket efter att det ska vara ljust när jag går hemifrån på morgonen.
Längtar efter att kunna sitta på stol på min balkong i värmen.

Men först ska som skrivet 61 dagar tas igenom.
Ännu en måndag imorgon, en helt vanlig måndag.
Jag är himla trött ikväll efter en lördag som började med Martin och hamburgare i Kista och inte avslutades med sömn förrän klockan 05 imorse, men jag älskar sena nätter så det gör mig ingenting.

På väg från ett ställe till ett annat gick dock den ena av mina underbara skor sönder.
Mitt i en uppförsbacke märkte jag att vänsterfoten plötsligt slog i backen, klacken hade ramlat av.
Jag tittade bakåt och såg att den låg där och stirrade på mig och skrattade hånfullt.
Jag svor, vände om och plockade upp den.
Försökte sen att leka skomakare men varken lim eller skruvar kunde lösa mitt problem.
Så jag fick försiktigt halta hem i förmiddags, försökte att inte stödja på den vänstra skon som hade en klack enbart för syns skull.
Men plötsligt märkte jag att jag var hemma, och allt hade gått bra.
Imorgon lämnar jag in dom till en riktig skodoktor som får fixa och laga och pilla och sen ge dom hela tillbaka till mig.


Nu väntar duschen på mig, sen mitt varma duntäcke och en lång söndagsnatt.

När Helgen Blir Till Måndag

Fredags-, lördags-, och söndagspussarna blev många.
Min söta lilla syster mötte mig en bit ifrån stationen med en varm kram och en puss på kinden.

I fredagskväll hade mamma främmande av en liten tösabit. Jag fick ett par kramar och hon uppträdde fint i form av dans på golvet i vår kök.
I lördags var vi hem till mormor, då delades ytterligare några kramar ut.
På kvällen mös jag och min syster i hennes soffa med nötter, vin och P3-guldgalan.
När vi tröttnat på TV:n gick vi ner till stan och tittade på lite löst och märkligt folk. Det var lite spännande, lite intressant.
Vissa av dom ramlade runt åt olika håll, vissa av dom stod stadigt på två ben.

Det var en mysig helg.
Massor av white light moments.
Precis som detta nu.
Jag sitter här med en påse fylld med gottis eftersom ICA Maxi hade rabatt på sitt lösvikt.
Alla bitar smakar sött, alla bitar smakar gott.

Det är en timme kvar av måndagen på jobbet.
En del av mig gillar att helgen blivit till måndag.
Tillbaka i rutin, densamma som vanligt. Somna samma tid, vakna samma tid, låsa dörren; öppna dörren, nästan alltid samma klockslag.
En annan del längtar bara till nästa, och den efter det, och den efter det; längtar efter all spänning som alltid ligger framför; alla nöjen, alla skratt.
Sommaren, åh sommaren.. Jag behöver dig nu.



När livet känns som en repris önskar jag förändring.
Men om något ändras vill jag att allt ska bli som vanligt igen.

Fredagspuss

Veckan är över.
Jag är precis lika överlycklig som jag varje gång namnet på dagen stavas eff re e de ah g nuförtiden.

Jag tog en impulsiv resa till Gävle.
Jag längtar efter att få krama min lilla syster, längtar efter att få hålla om.
Men än så länge - har bara kommit strax norr om Uppsala.
Ser ett vinterparadis som jag hatar utanför fönstret.
Vit mark är lika med avsky.
När ska det ta slut...?


Åh.. Att få pussa min lilla syster flera gånger om dagen hela helgen.. Och P3-guldgalan, vin och middag på det.

Bara femtio minuters tågresa kvar till en puss och en kram.

Fascination – It’s Just The Way I Feel

Jag blir som fascinerad av dagar som är som denna.

Snön smälter undan, isen likaså.
Det är stora, blöta pölar överallt, men det kan jag leva med så länge som graderna utomhus är över plusstrecket.
I min hals har jag lite ont men det kan jag också leva med så länge som graderna utomhus är över plusstrecket.
Helgen har varit underbar.
Jag hann med att se så många olika ansikten, under två sena nätter och en regning, kall och lång promenad till Kungsängen.

På jobbet är alla glada.
Jag är nog gladast.

Cheferna är borta för dagen, vi klarar oss mycket bra på egen hand.

Och Morgonpasset. Älskade Morgonpasset.
Jag är nöjd, väldigt nöjd.
Och jag är fascinerad, väldigt fascinerad, mest över att jag är så nöjd.

Fredag

Det är fredag.
Fredagskänslan och fredagslyckan är konstant.
Jag har ätit två fredagsmackor och är otroligt mätt.
Jag ska sitta här till strax efter två, sen ska jag kila hem, fixa lite grejer, dona lite granna och sen åka tillbaka för att möta upp världens bästa och tillsammans med dom åka in till stan och göra fredagskvällen till oförglömlig.

Allt är fredag.
Finfredag syns på kläderna.
Fredagslugnet märks av på kunderna.
Fredagsvädret är dock lite för kallt för att man ska kunna njuta, men jag har fina stövlar, fin kappa och fin mössa – fredagskläder.
All lycka baseras på att det imorgon är helg.

Fredag.
Vilket väldans vackert ord.

Lilla Ida Blir Stor

Dagen då lilla Ida bestämde sig för att det var dags att växa upp.

Tisdag. Nästan i mitten på januari. I ett år som börjat precis som vilket som helst, med en rejält smärtsam bakfylla och en grov ångest över allt som hänt kvällen innan.
Men nu är det slut på sådant beteende. Nu ska uppförandet ändras.
Inget mer motvilligt gående ifrån krogen, jag ska gå när jag tycker att jag ska gå.


Dagen då lilla Ida bestämde sig för att bli vuxen.
Idag. Nästan i mitten av januari 2011.
Lite mer än 23 år gammal.

Inget mera gnäll över små och onödiga ting, små personer. Inget mera ”åh, jag orkar inte diska, jag orkar inte gå med soporna, åh, vad livet suger…kan inte någon komma och förenkla för mig, kan inte någon komma och lyfta upp min arm och sträcka ut den så att jag når tv-dosan”.

Jag orkar inte vänta, jag hämtar den själv.

För mig egen skull.
Inte någon annans.
Jag växer upp för mig, så att jag ska orka; orka med mig själv och så att jag ska visa mig själv att jag kan; att jag inte står stilla, för det gör inte tiden.

Jag kan ha fått ett råd, och någon gång är det väl dags för även mig att lyssna till sådana, för det är väl sånt man gör när man är vuxen?
Jag kan ha tagit till mig, och tänkt att, men du.. Du har nog banne mig rätt.


Att vara vuxen är att tänka långsiktigt. Inte tänka på pensionen.. Men att tänka, om jag tar ett glas vin till ikväll kommer jag att vara trött imorgon, och då kommer jag vara sur när jag vaknar och bli ledsen på jobbet, och gnälla över allt som händer och alla kommer att tycka att jag är alldeles för negativ, och jag kommer att försöka skratta bort det, för min egen skull.. Men jag kommer fortfarande att vara irriterad när jag kommer hem, och slänga mig på sängen, koppla av genom att leka med bollar på min moderna mobiltelefon. När jag tröttnat kommer jag att ringa mamma och gnälla över dagen, jag kommer att hoppas på att hon ska säga att hon kan rädda mig ifrån tristessen och förändra mitt liv, eller åtminstone säga exakt hur jag ska göra för att förändra det själv.
När hon säger något jag inte vill höra, istället för att säga de ord hon vet att jag vill att hon ska säga, kommer jag att säga god natt och istället söka råd ifrån någonting annat, som jag inte vet vad det är.
Det blir en sen kväll igen och jag vaknar upp till nästa dag på samma sätt, också går det runt, runt, precis som hjulen på bussen. . .
Jag får liksom se till att inte glömma att det finns morgondagar i det vuxna livet och att morgondagen i det vuxna livet där man bor i en bostadsrätt, pensionsparar och storhandlar blir precis det jag gör den till.

Så från och med idag.
Jag ska börja samla vuxenpoäng. I en ask. För min egen skull.
För det behöver inte innebära att jag slutar att skratta och att jag slutar att vara rolig, det betyder bara att jag inser att jag ska leva ett tag och att ingen annan utom jag måste torka upp när jag spillt på golvet.

Lilla Ida blir stor och går till gymmet istället för att äta en godisbit.
Hon lagar kyckling med ris istället för att äta fryst pizza.
Hon sparar pengar även fast hon vet att en ny klänning skulle förgylla morgondagen.

Hon äter en banan istället för att röka en cigarett?

Nu är det på riktigt.
Och det är mer än ett nyårslöfte, för någon gång är det dags, och inget tillfälle är så bra som det som är nu.

Always Your Soldier

"We used to call each other Katherine and Eve
We used to fight with kicks and fists and nails
If I had a dime for everytime I been vile I'd be a milionaire by now.

You used your little sister calm to tease me to tears
I used to pinch you a little bit too hard, on your wrists on your arms, if you look closely you can see the scars.
Oh I have done things so mean and so grin, I'm too ashamed to say them out loud
I don't think you get how much I regret…
Oh here me when I vow..

I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Please, please believe in this oath of allegiance

Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestic civil war
and I think back you were the one to pull me through
What it comes down to is you are the one who truly understands
Wherever you go I hope that you know that I'm at your command.

I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Please, please believe in this oath of allegiance

I will be strong for you, I will belong to you
Carry you, bleed for you
Run for miles
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
And I will be marching here right by your side.”


Världens finaste syster som jag har.
Världens bästa syster som ingen kan klå.
Vid henne finns inga ledsna ögon, inga onda människor.
Det finns ingenting som inte hon med styrka kan slå.


Och i morgon kommer hon hit, den bästa och raraste.
Mamma och pappa får se min lägenhet för första gången.
Jag ska visa upp med stolthet.
Nystädad är den nu. Från köket luktar det nybakta muffins.
Så jag sitter här i min säng, väntar på fredagen och har det himla, himla bra.

Av Alla Sätt Att Beskriva 2010

…inte ett enda sätt verkar vara det lätta
eller det rätta.

Jag började 2010 på botten utav helvetet.
St Görans sjukhus hade lyckligtvis öppet den natten och räddade mig ifrån själv.
Jag tog mig upp från botten, för att sedan ta mig ner igen, och upp, pigg som en lärka, för att sedan falla rakt ner, stenhårt, och ännu en natt spenderades på St Görans sjukhus.
Efter den sista natten lyckades jag dock lite bättre, och har inte gett den platsen en enda tanke sedan dess.


Strax efter det köpte jag min första alldeles egna lägenhet.
Alldeles fina, alldeles egna.
Idas lilla boende.
Men utöver det. . .
Har det egentligen hänt något?
Vänner har kommit, vänner har gått, karlar har kommit, men sedan glömts bort.
Så här i efterhand hoppar och trampar jag på alla deras hjärtan.


Jag har jobbet kvar.
Precis som 1 januari förra året.
Jag har för visso bytt plats många gånger, testat olika skrivbord, olika datorer, men allt är precis likadant som det tidigare var och jag kramas fortfarande lika hårt, med dom som är kvar.

Året gick fort.
Sommaren gick ännu fortare.
Våren känns som stillastående. Sommaren dansades igenom och knappt innan jag hunnit vänja mig vid solen föll snön utanför mitt fönster.

Jag avslutade året på ett underbart sätt med min syster på Debaser dansande till toner av Oskar Linnros.
Vi åkte vilse på vägen hem, precis som det ska vara, letade taxi i ett galet nyårs-Stockholm men fann vår räddning i världens trevligaste och gladaste taxichaufför i en taxibil som tog oss hela vägen fram till min port. Min port.
Till mitt hus.


Ett enformigt, stundom långtråkigt, men ack så fantastiskt år!
Jag går nu vidare till nästa.
Typ precis som vanligt mestadels på våning 11 i den höga byggnaden på Prästgårdsgatan i Sundbyberg.
Och hemma är Kallhäll.
Hemma är Kallhäll.

Drömmarna om P3, romanskrivande, programledare, psykolog, alla de vackra drömmarna låter jag vila lite ytterligare eftersom de fortfarande är olika varje dag och jag fortfarande kan bestämma mig för vilken jag tydligast ska lyssna till.