Av Alla Sätt Att Leva Även Efter Klockan 17

Inombords är jag nog äldre än jag på papperet är.
I andras ögon är jag alltid den lilla, den unga, den spralliga och barnsliga...
Men, är man barnslig om man älskar att komma hem till sin säng varje dag?
Är man barnslig om man tycker det är försent att lägga sig klockan tio på en vardag?

Jag och Miriam hade bestämt att fika idag.
Jag visste att jag ville träffa Miriam, jag visste dock också att det skulle leda till att klockan skulle bli mer än vanligt innan jag kom hem..
Jag tvekade lite, men är så klart nu, på vägen hem gladast i världen för att jag tog mig över trötthets-/tråkighets-/pensionärsgränsen och åkte in till stan, något jag för övrigt aldrig längre gör, men som jag idag märkte att jag saknat.
Jag hade saknat att omringas av okända ansikten.

Och nu?
Klockan är ju faktiskt bara halv åtta.
Klockan är ju bara ungdom än så länge, precis som jag fortfarande är.
Och ungdomar lever även efter att klockan slagit fem på vardagar.
Likaså jag.
Hellre är jag en fjortisjävel än en pensionärsjävel, bara 23 år och 3 månader gammal.

Jag Kommer Aldrig Att Behöva Gifta Mig

Jag behöver ingen man.
Min mamma och min pappa har lärt mig allt jag behöver kunna.
Jag kan allt, själv.
Jag behöver ingen man till att rensa avlopp. Jag behöver ingen man till att koppla elsladdar till lampor.
Pappa har lärt mig hur man gör.
Jag tätar mina egna badrum, för pappa har hjälpt mig med att köpa rätt silikon.
Jag behöver ingen skräddare. Jag vet hur man syr, hur man fållar, det har mamma visat mig.
Ingen annan spikar möbler så bra som jag.
Jag står helt på egna knän och ben på hög stol.
Någon kock behöver jag heller inte, jag lagar världens godaste mat, eftersom mamma har lärt mig hur.
Jag vet precis hur jag ska hålla om små barn. Mamma har visat mig hur.


Jag är stark nog i egna armar.
Jag kan till och med hantera en slagborr.

Mamma och pappa har lärt mig allt jag kan.
Jag är dom evigt tacksam.

Ida kan allt. Ida vet allt.
Tack vare hennes världens bästa mamma och pappa som gjort henne till en del av mamma och en del av pappa i en och samma kropp.

Förbannat Lyckliga Jag

Alla hjärtans dag blev en underbar dag.
Jag och Lina åkte hem till henne på eftermiddagen.
Vi hade väskorna fulla med chips och läsk och hemma hos henne väntade färdiglagad middag.
Mätta och belåtna kröp vi senare på kvällen ner i hennes soffa och slappnade av framför en rolig film.
Vi spelade sen lite mera Wii, jag klådde henne i allt utom bowlingen, ingen var mer överraskad än jag.
Några timmar senare somnade hon i sin säng och jag i hennes soffa.
Vi gick dock upp bokstavligen i ottan i morse så jag vågar inte säga att jag ikväll är pigg.
Men förbaskat nöjd och förbannat lycklig är jag.

Förbannat lycklig är jag.

Jag är förbannat jävla lycklig!
Trots att snön fortfarande yr, trots att kylan biter i mina kinder när jag går ut och salivet i munnen nästan blir till is varje gång jag öppnar den.
Det är liksom, trots helvetesvädret utanför min dörr vårkänslor hos mig.
Så ja, jag är förbannat lycklig.
Jag får säga det för många gånger.

41 Dagar Kvar Till Våren

Helgen är nästan över.
Jag har varit och är fortfarande förälskad i varje minut; i varje andetag.

Joel och Lotta var på besök hos mig i fredags kväll.
De tre musketörerna var samlade igen och ingen av oss hade på något sätt kunna varit lyckligare.
Gårdagen spenderade jag förutsägbart nog i min säng.
Jag mös och frös mellan alla kuddar och det tjocka täcket medan dörren till min balkong stod öppen för att lite friska vindar skulle få dela med sig av kraft till mig.

I morgon är det alla hjärtans dag.
Lina ska ta med mig hem till sig där hon bjuder på mat och vi underhåller varandra hela kvällen och natten och på tunnelbanan morgonen efter.
Med mig hem till Lina tar jag morotskaka och en överraskning, och hon kommer aldrig att kunna gissa vad.


Det är 41 dagar kvar till våren.
1 april – dagen då våren på riktigt är här, oavsett antalet decimetrar av snö.
Jag är trött på min kappa, trött på min täckjacka, trött på tjocka halsdukar.

Jag är redo nu våren, kom när du vill, gärna så fort du kan.
Du behöver inte ens ringa innan.
Hur du hittar mig?
Jag är den som ivrigt står med öppna armar. Jag är den lyckliga som välkomnar dig in i mitt liv.
Du känner igen mig på mitt breda leende och min livfulla blick.

I Find Myself In Happiness

Trots missöde igår.
Trots en SL-bot på 1200 kronor.

Kan det vara så att jag återigen är världens lyckligaste?
Jag vågar säga ja.
Jag vågar tro.

I find myself in happiness.

Ingen stress.
Ingen onödig ilska.
Inga tårar.
Bara
den perfekta känslan av välbehag.

Den känslan som gör att jag kan blunda, andas in djupt, andas ut lika djupt, finna mig själv på moln.
Den fulländade känslan av välbefinnande.

Det går riktigt bra nu.

Här Inne Hos Mig

Hanna är lyckligare än mig enligt testet på SVT’s hemsida.
Ändå fortsätter hon jakten på sin lycka, medan jag låter min vara precis där den är just nu. Eventuella förändringar lämnar jag åt ödet.

Ikväll ska jag med uppspärrade ögon se ännu ett avsnitt.
Tillsammans med morötter och dip
i min soffa
med nyduschat hår
i en nystädad lägenhet.


Jag märker ingen skillnad i mitt spännande av mitt gaps muskler ännu.
Men ingenting förändras ju över en natt.
Jag borde ha lärt mig det vid detta laget.


För övrigt så skäms mina vänner när jag för dom berättar dåliga (i mina ögon roliga) historier på öppen gata.
Det blir pinsamt eftersom de vet att andra på de öppna gatorna lyssnar, och de kan ju tro att mina vänner tycker jag är rolig. . .

Jag borde lärt mig även det – det är bara jag som skrattar åt mina påhittade skämt.
Men inte gör det mig mindre lycklig.. Snarare tvärtom.
Det är ju åtminstone någons muskler som tränas. . .
Och jag bryr mig inte om vad de andra tror, de kommer ingenstans med sin fjuttiga tro.
Jag vet att mina älskade vänner innerst inne vill skratta så de kiknar när jag berättar, men de låter bli…av den enkla anledningen att de inte vill väcka det gapskrattande monstret i mig som hörs ända upp i skyn när det högljudda, omusikaliska fnittret tar över.

The Inner Peace

Mitt i alla vardagliga rutiner och all vardagliga tristess/stillhet, kalla det vad du vill, känner jag en stark längtan efter min inre ro; min inre stillhet.
Jag måste sluta med att spänna min käke, bita ihop mina tänder tills de värker.
Jag måste sluta tänka att jag inte hinner.

Jag är mycket lyckligare när jag inser att jag faktiskt kan.

Jag älskar fortfarande mina rutiner.
Jag älskar att jag har förmågan att planera och ha framförhållning, men det behövs inte allt som ska göras.
Jag behöver inte tre dagar innan planera när jag ska diska; när jag ska städa; när jag ska måla naglarna; när jag ska bära den klänningen.
Jag funderar på att strunta i att vänta med det som från början skulle vara ny väska att inviga våren med. Den hänger där så snygg och verkar längta efter att få bäras av mig.


Om inte våren vill komma till mig får jag ta mig till den.
Och om inte solen vill visa sig får jag låtsas att den är där.
Kan man bära solglasögon mörka dagar i februari utan att se dum ut i spegelbilden?



Jag ska…
Checklistan lyder som följer:

- vänja ryggen vid att vara rak och sträckt

- låta gapet slappna av, långt innan tänderna värker och underläppen är sönderbiten

- bara lyssna på låtar som gör mig glad

- bara involvera mig med människor som vill mig allt annat än illa

- gå till jobbet när jag orkar och är utvilad, inte i ottan bara för att det inuti mig finns en rädsla för att missa något om jag inte är där när de andra är det

- gå hem från jobbet när jag har fått nog, inte stanna kvar bara för att det inuti mig finns en rädsla för att missa något om jag inte är där när de andra är det

- diska när jag vill, inte för att mitt egna inre schema säger ”idag kan du diska, för imorgon har du tvättstugan, och på torsdag ska du fixa naglarna så att du kan slappna av på fredag när du kommer hem och bara fokusera på att det är fredag”. ”Akta du glömmer att det är fredag på fredag, akta du glömmer att du måste vara nöjd över att det är fredag, och glöm heller inte bort att handla mat på lördagen, för hela den kommande veckan, så att du slipper ha handling och en inköpslista svävandes över dig som en tung gloria från måndag tills du verkligen orkar gå till affären.

- använda den fina jackan även om det bara är tisdag och även fast jag egentligen istället borde spara den till onsdagen, lill-lördagen...
Vem faan bryr sig egentligen? VEM FAAN BRYR SIG?

- äta choklad när jag är sugen

- träna när jag får ett sådant infall, inte gräva mig ner under täcket med ångest när jag blir påminnd om att jag glömt att träna.


Jag är lycklig, enligt alla tester på internet, (jag har heller inte ADHD, men det hamnar inom en parantes just för att det inte är mer än en parantes).
Lyckan är inte mitt problem, för den finns där.
Optimismen med. Den är många stunder min allra bästa vän.
Jag är bara så himla, himla, fantastiskt trött på att tänderna värker, jag är trött på att benet skakar och att fingrarna alltid är någonstans och pillar när huvudet egentligen bara vill att kroppen ska vara still.


The inner peace. . . Jag vet precis var du är, du kan inte längre gömma dig.
Nu är det jag och avslappningsövningarna som bildar ett team, jagar, fångar dig och trycker ned dig på backen. Vi äter upp dig med sked och skålar över en flaska vitt vin.
Självklart glömmer vi inte att ta djupa andetag under jakten.
Och till efterätt blir det meditation.

A Case Of The Mondays...

I dag hatar jag mitt jobb.
I dag önskar jag att jag inte behövde vara här.
Trots att de får mig att skratta; trots att vi diskuterar film på rasterna och hånar alla de urusla.

Jag var trött när jag vaknade halv sex och forsökte förstå varför jag var tvungen att kliva upp, men någon bra anledning fanns inte på milsavstånd.
Jag tvingade dock mig själv ändå, tänkte att jag snart skulle få lägga mig där igen.
Men klockan går sakta, hemma känns långt bort.

Måndag.
Aldrig är det väl egentligen bra.
Tyvärr är även tisdagarna likadana.
Det finns inte mycket att se fram emot.


Jag var hos syster hela helgen.
Vi var vakna för sent på fredagen, jag i nästan 24 timmar.
Vi var därför för trötta för att göra någonting både på lördagen och på söndagen.
Så istället för äventyr i den lilla staden blev det film-marathon, både med bra och med dåliga; både filmer om uppiggande och uttråkande historier.


Jag hoppas på en underhållande och lättsam eftermiddag.
Jag tror att det vänder.
För hoppet är ju det allra sista människan förlorar.

Kan en dag med början i att pendeltåget stannade upp i en timme och höll mig fast vända till det bättre kan alla.
Så snart jag glömmer varför jag idag vantrivs, kommer jag att minnas varför jag alla andra dagar haft det så bra.