För åtta veckor sedan längtade jag så att själen sved.
För fyra veckor sedan var vi sönderbrända på Grand
Canaria under den första solen. Jag på rygg och bröstkorg, han
på näsa och i panna.
Fyra veckor senare fryser jag i min säng.
Min solbränna på bröstet är kvar. Ryggen ser jag aldrig
med egna ögon, så där har jag ingen aning om hur det ser ut.
Han har inte kliat sig i pannan sedan vi kom hem, så jag
antar att hans är borta.
Vi gick flera mil om dagen.
Vi åt den godaste av mat.
Jag badade både i perfekt pool och ett kyligt Atlanten.
Jag fick skavsår mellan tårna; brände fotsulorna på
backen.
Såg en kackerlacka i en trappa; skrek så att tyskarna
blev rädda.
Jag hade sönder min mobil men föll inte en tår. Lyckan
över allt annat var för stark.
Vi blev hånade på en gaybar; fulla på samma restaurang
kväll efter kväll.
Vi drack drinkar som vore de av vatten.
Pratade med bartenders och servitörer om att vi skulle
träffa dem igen.
Den kärlek jag kände varenda dag är fortfarande kvar, och
minst lika stark.
De säger att det ska bli varmt här hemma också..
Inga 27 plusgrader som under våran semestervecka, men i
alla fall 10.
Längtan efter de fjuttiga men ack härliga 10 plusgrader
är vad som nu får min själ att svida.
Längtan efter att få klä av sig mer än bara vinterjacka; sitta tillbakalutad i den andra solen.
Kan jag bara få se lite solsken så blir jag nöjd.
Till en början. Därefter kommer jag att kräva mer.
Ikväll, när jag är kall och har lite tråkigt är saknaden efter honom och efter värme tjock som alla biblar i världen liggandes på hög.
