Det Vanliga Människor Skrattar Åt Kan Jag Förvandla Till Tårar

Någonting väldigt litet blev plötsligt alldeles för stort.
Någonting blev plötsligt alldeles för skevt.
Intensiviteten slog igen sina hårda dörrar i mitt ansikte och mitt sinne fastnade i chock.

Jag försökte spela oberörd
Jag försökte verka omärkt.
Ingenting når ju mig.

Men så slog det mig…
Allting når fram till mig
enbart för att jag är så villig att lyssna.

Jag hade också roligt här om dagen
Jag njöt också.

Men
Det de vanliga människorna skrattade och log åt förvandlade jag plötsligt till tårar.

Det tog en stund för att göra mig tröstad.
Det tog en del kramar
Och till och med ett nyp i armen.

Så, det var en tung dag på jobbet idag.
Det bjöds på tårta
men inte för att fira
bara för att sörja.

Caroline sa hej då.
Jag försökte att inte gråta men eftersom tårarna redan rann var jag hopplöst förlorad och fick pressa fram en kram och hulka fram ett ”jag kommer att sakna dig”.
Tanken på det räcker för att återigen göra mina ögon varma…

Men det är bra nu.
Jag hittade tillbaka och är inte längre förlorad.
Ännu en gång skrattar jag med.

Även om det vissa sekunder svider till lite i hjärtat.
Men oavsett vad som händer kommer vi alltid ha den stunden.
Den stunden som egentligen bara vi vet om.



Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.



Väck mig
Tills den morgon jag vaknar på egen hand
Den morgon då jag hittat den jag verkligen älskar.

Ett Par Fjärilar I Magen (Lite Utav Ett Inre Kaos)

Aldrig har så mycket skvaller kretsat på en och samma plats.
Aldrig har så många varit så nyfikna
(på ingenting ?).
Jag berättade det jag visste
men sa inte mer än så.
Jag fortsätter att vara kryptisk
till vissas förtret.


Fredagens event är planerat,
det har till och med ett schema.
Jag tar gärna på mig att planera fler fester, så länge jag har de allra bästa party-planerarna vid min sida.
Tillsammans klarar vi allt; till och med en Nobelfest.

Så, är du klar att gå ner på stan?


Måndagen är nu över.
Den blev precis som jag förväntat mig.
Och jag är otroligt glad att jag kunde stå för så stora delar av dagens underhållning.
Jag – hålla någonting för mig själv. . .
Det var naivt av mig att någonsin tro att jag skulle kunna.

Lite svårt att andas var det vissa stunder.
Ett par fjärilar flög omkring inuti mig.

Mycket längtar jag så klart till fredag.
Mycket hoppas jag så klart på.

Och… …imorgon ska vi säga adjö till sommarvikarierna.
Det bjuds på fika.
Det kommer att medföra en märklig omställning.
Lite onödigt så här mitt upp i allt annat inre kaos.



Andas, jag kan inte andas, för det låter så pinsamt kvavt där jag står bredvid dig.
För trött för att dölja
det måste vara uppenbart
Åh kom inte närmre
Åh snälla kom närmre, snälla kom närmre. . .

Dagen Efter

När klockan på jobbet slog prick 15.00 smet jag och Emelie ifrån jobbet igår.
Som vi hade sett framemot den stunden. . .

Hemma hos mig tog det inte mer än trettio sekunder innan vinflaskan var öppnad.
Jag tog en snabbdusch för att tvätta av mig lukten av jobb.
Under tiden njöt Emelie av sitt kedjerökande på balkongen.

Något glas senare mötte vi upp resten av följet.
Vi tog tunnelbana in till stan, gick runt nästan halva Södermalm i jakt på McDonalds och satte oss sen skönt i varsin stol på Rival.

Många skratt och många drinkar senare begav vi oss därifrån.
Oförberedd togs jag med till karaokebaren som vi sjungit på många gånger tidigare.
Vi fortsatte där att skratta och ack, så vi sjöng, kanske inte i de vackraste tonerna – men jag älskar dom ändå!

Spice Girls, Håkan Hellström, Madonna, Abba… Minnena är svaga men jag vet att jag aldrig tidigare sjungit så högt.

Några timmar senare var jag färdig för den gången, inte-ensam tog jag bussen hem till min underbara säng i vilken jag har spenderat hela denna dag, vaken och sovandes om vartannat, och inte ens nu är jag pigg.
Det är en typisk dagen-efter.
Men det finns ingenting jag ångrar.

Underbara kväll, perfekta vänner, ingen trötthet i världen klår det.

På fredag är vi i gång igen, på lördag sover jag återigen hela dagen.
Behöver jag säga att jag längtar. . . ?

The Only Way For Me To Be

Det finns en man som i samma hus som oss som senaste tiden lyckats visa sig på alla våra pauser
(Eller är det vi som söker honom, och finner ?)
Han har ett välbekant ansikte
En välbekant kropp.
Han liknar någon annan
Han liknar ett ansikte som jag tidigare var van vid att smeka.

Han har skrämmande ögon.
Precis som honom.
Han har en spännande blick
Precis som honom.
Han har precis den blicken jag föll för
och den blicken och utstrålningen som fick mig att älska.

Ibland ryser jag när jag ser honom
Av ilska och rädsla.
Ibland blir jag lycklig
och får för mig att jag fortfarande älskar.

Han var mitt allt.
Han var mitt enda
Det enda jag hade
Det enda jag behövde
och ville ha.

Ingenting annat i världen önskade jag så länge han var vid min sida och vägledde mig.

Åh, vad jag älskade
och såg upp till.

När han sade ”följ mig hit”
följde jag honom tätt bakom med tysta steg.
När han sade ”ta ett steg framåt så faller du mjukare” tog jag två steg för att visa att jag vågade
och att jag älskade.
Och föll gjorde jag
Men inte mjukt.
Men jag älskade ändå.
För jag var hans
(ägodel).

Vi hade det vackert.
Vi hade det bra.

Jag älskade tills han försvann.


Jag är inte längre hans
Men jag var.

Och jag ångrar inte en sekund
för då var det
the only way for me to be.

The Only Way Of Being

Veckan lider mot sitt slut
Äntligen.

Även jag lider mot mitt slut
för denna dag.

För första gången på länge hade jag en usel dag på jobbet.
Jag fnös
Jag röt åt de jag egentligen älskar.
Jag var någon annan
Någon annanstans.
Jag ville ta ett steg bakåt och stanna där
Stilla, ensam och tyst.

Jag vet inte varför; jag är ju inte sån.

En stund efter att jag kommit hem mådde jag bättre
Jag var piggare
Gladare
Fnös inte åt någonting.

Ännu en stund senare; det som är nu
Allt är perfektion igen.
Och veckan lider mot sitt slut.

To let myself go
To let myself flow
Is the only way of being.

The only way for me to be
Jag släpper taget om mig själv.
Jag låter mig få som jag vill.
Om ensamheten kallar sätter jag mig i ett hörn
Njuter av en tystnad.
Om himlen önskar mig flyger jag på moln.

To let myself go
Is the only way of being.

Efter Sommar Kommer Höst

En måndag precis som alla andra måndagar.
Förutom ett växelmöte som stack ut lite mot allt det vanliga..

Ibland tröttnar jag på alla dessa rutiner.
Ibland tröttnar jag på att få värkande ögon av allt stirrande på dataskärmen.
Jag blir lite less på alla matlådor som nu för tiden alltid smakar illa.
Och hårdmackorna till frukost smakar inte längre någonting.
Men jag tänker inte gråta.


Ge mig lite arsenik vettja…


Caroline slutar om en vecka.
Jag tänker på det var gång jag möter hennes blick.
Det kommer att eka tomt när hon försvinner…
Men jag försöker göra det bästa av de dagar som är kvar då hon existerar i samma rum som mig.
Jag skickar slängpuss efter slängpuss
Men en del av mig vill bara hålla om och aldrig släppa taget.
Det värsta av allt vore om vi glömmer varandra.
Hon har lovat att det inte kommer att hända.
Jag lovar
Jag svär
att det aldrig kommer att ske.


Efter jobbet idag åkte jag in till stan
På jakt efter nya kläder.
Jag åkte till och med till andra sidan av stan mot det som är mitt hem.
Jag fann ingenting utan åkte hem tomhänt
Med värkande fötter, hungrig mage och svidande hals.
Just därför, och på grund av dagens äckliga matlåda unnade jag mig god mat ikväll.
Magen blev nöjd
Jag blev nöjd.

På fredag är det fest
Med alla de fantastiskt underbara.
Jag och Emelie planerar att som vanligt smita tidigt från jobbet och få tid att mysa och andas djupa andetag innan vi ska umgås med flocken.

Efter festen med flocken på fredag hoppas jag på en natt i en säng någon annanstans.
Han har ju faktiskt lovat…
Men det tänker jag inte nämna.
Det får vara min lilla hemlighet.


Det finns alltid något att länga efter…
Åh, denna vidriga längtan.


Jag vet att hösten är på väg.
Till detta når ingen längtan.
Kyla
Rusk.
Solen går i idé
Innan jag hinner blinka faller säkert snö från himlen…

Snart är jag där
Skriver om den fruktansvärda vintern.
Stör mig på den avskyvärda snön och alla kläder som hela tiden måste tas på.

Jag kommer att fortsätta äta mina tabletter så att jag överlever slutet av detta år.

Men än är det sommar.
Än får jag gå med mina ben bara.
Än vaknar jag svettig när jag råkar somna med täcke över mig.
Än är det underbart.

Puss, Puss, Puss, Puss!

Helgen blir mycket, mycket längre när den spenderas i tre olika städer under enstaka tre dagar.

Efter en helt underbar heldag i Avesta med konfirmation, små bebisar, stora bebisar, fantastiskt god mat och trevligt umgänge är jag och lilla syster tillbaka i hennes soffa.
Filmkväll kallar vi kvällen..
Vi är trötta, lite möra.

Mina läppar och kinder är nästan sönderpussade av pussar från små, söta, oerhört fina små barn.
De stora barnen vill inte pussa mig, utan dom får istället jag ta tag i och pussa på.
Så länge jag får från alla dom behöver jag inte pussar från något annat håll.

Barn, barn överallt.
Fantastisk dag.


Jag trippade dit i högklackade skor, precis som Marilyn Monroe.
Jag trippade hem, precis som hon skulle ha gjort.
Ikväll ser vi filmer där hon innehar huvudrollen och konstant är så där oerhört vacker som hon alltid är.

Elegant
Ståtlig
Förtjusande.

Jag kan bara inte släppa taget om henne.

Så Länge Vi Är Där - Då Är Allt Okej

En dag kvar till helg.
Veckan har som vanligt susat förbi utan att knappt märkas men imorgon blir en lång dag.
Nästan ingen kommer att vara där.
Alla har tagit ledigt
Men inte jag
Jag härdar.

Jag halvsov några timmar idag igen.
Jag är så trött
Jag kan inte låta bli.
Och ända sedan jag kom hem i eftermiddag har mina ögon velat blunda,
men jag har stått emot.
Jag envisas och har inte ens duschat än...

Och även fast jag inte får kan jag inte låta bli
att ibland låta tankarna vandra iväg till den arm jag höll om igår,
de kramarna jag fick.
Han som alltid gör mig så glad.

Men kär, nej.
Men glad att jag har, ja!

Snart är jag där igen,
och den gången i massa timmar,
det är vi överens om.


Vi gruvar oss lite för att söta Caroline's uppsägning ska leda till någon slags epidemi igen.
Smittor sprider sig snabbt när dussintals människor vistas på samma lilla plats.
Vi vill ju inte förlora fler.
Men så länge Emelie är kvar, säger vi då.
Så länge Ida är kvar
Då är allt okej.

Onsdagen...

Älskling meddelade idag att hon sagt upp sig.
Hon lämnar mig...
Jag kommer att sakna
fruktansvärt mycket.

Efter onsdagen på jobbet mötte jag en vän.
Jag hade några timmar att fördriva innan en söt en skulle träffa mig hemma hos honom.

Timmarna i stan fördrevs med hjälp av kramar
vin
och ännu fler nya kjolar...
Jag hade saknat mer än jag trodde och ville aldrig sluta hålla om.
Men så lämnade jag
och åkte vidare söderut
till finast.
Jag tycker om finast
mycket....

Nu ska jag hem.
Mina ögon är röda,
min kropp är trött
men som vanligt är det allt värt!

Och jag förstår ju att tidig kväll ikväll påtvingas av tidig morgon imorgon.
Men snart är det helg.

Jag ska umgås med mamma, pappa och syster denna.
Mardrömmar om att jag skrek och skällde på dom störde mig inatt så o
i helgen ska jag hålla om extra hårt.

Nu kliver jag av på T-centralen.
Snart hemma...

A Fine Romance (Tusentals Vackra Berättelser)

Ett strömavbrott som varade i nästan två timmar slog över oss idag.
Det var ungefär som att vinna på lotteri.

Och jag hade samtal med chefen.
Jag visste vad det gick ut på
Jag vet att hon tycker om mig och att hon tycker att jag sköter mig
Men lite nervös kan jag erkänna att jag var.
Och jag kan erkänna att jag var mer fokuserad på mitt arbete denna förmiddag än vad jag vanligtvis är första dagen efter helgen.

Samtalet gick dock riktigt bra.
Hon frågade mig om åsikter.
Jag svarade att några sådana har jag inte.
Hon frågade om jag tyckte något sköttes mindre bra.
Jag kunde bara säga att jag älskar och att jag på ett sätt aldrig vill att klockan ska bli efter fyra.

Det sista orden hon sa var att det är skönt att se att jag verkar må bra.
Jag sade att jag tycker detsamma och att jag skulle vara förvånad om det vore annorlunda.


Vi slängde vår blomma idag också
Blomman som jag lyckats dränka med växtnäring.
På eftermiddagen köpte jag en ny.
Den nya kommer det inte att växa chilifrukter på
Men den är rosa
Och den har blommor.

Och det talas om after-work
Och de kommer till mig för att fråga om råd.
Ryktet att jag är en prinsessa som tycker om att umgås över ett glas eller två har redan nått den nyaste gruppen.
Men jag lämnar fullständigt över ansvaret till männen denna gång och låter de planera kvällen som de valt att döpa till ”Sunkbyberg runt”.
Jag kan bjuda till efterfest framåt natten om vi känner att det behövs
men allt annat litar jag på att de tar hand om.


Plan 11 - Where there’s always a fine romance going on!

Jag kan skriva tusentals vackra berättelser bara om dom.

Svettigt Tonårsskinn, Onda Fötter Och Fuskchampagne

På onsdagskvällen såg vi fantastiska Efterklang och Sveriges Radios Symfoniorkester på en stor scen på Gustav Adolfs Torg.
Det var en underbar kväll i ett somrigt Stockholm
och jag njöt rejält redan då av min mini-semester.

Vi funderade en stund på att fortsätta vidare i Stockholmsnatten.
Under funderandet åkte vi tunnelbana runt staden för att få tid till att ta reda på om vi hade tillräckligt med energi för att orka eller om sängen och soffan frestade mer.
Det slutade med att vi åkte hem och somnade på varsin plats.

Morgonen efter vaknade jag tidigt.
Det var varmt i min lägenhet och i min mun var det torrt som sandpapper.
Flera liter vatten senare var det fortfarande torrt och mitt huvud värkte hela den dagen.

Filmer där huvudrollen spelades av Marilyn tittades på istället för att Stockholmsnatten än en gång blev undersökt och jag verkar nu ha fått sällskap i mitt Marilyn-beroende.

Fredagen bjöd på ännu mer sol och vi svettades när vi gick runt hela Söder på jakt efter ett museum.

Mina fötter värkte efter bara en kort stund eftersom jag alltid ska envisas med att bära skor med höga klackar,
även fast jag vet hur mycket jag gnäller efter bara korta stunder
och även fast jag vet hur illa fötterna mår.
Men det är ju alltid värt det;
det är ju alltid värt all smärta
för jag vet hur snygg jag är när jag trippar fram.

“I don't know who invented high heels, but all women owe him a lot”.
Marilyn…

En stund efter att vi kommit hem från fredagens promenader och museébesök, och fötterna fått vila i iskallt vatten somnade jag i min säng.
När jag en timme senare vaknade var jag pigg, hungrig och redo att smaka på Stockholmsnatten igen.
Debaser lockade och underhöll en lång stund in i fredagsnatten men tröttade ut oss till slut då tonerna som fanns att dansa till inte alls var några av våra favoriter
och fuskchampagnen där inte var lika god som den som fanns hemma.
Vi åt grekisk nattmat på Medborgarplatsen och jag njöt fortfarande otroligt mycket av min mini-semester.

På lördagen vaknade jag tidigt.
Solen strålade in och på min balkong var det fyrtioen grader varmt.
Jag nästan svimmade när jag såg.

Vi vilade en lång stund den morgonen men åkte sen in till stan för att fika med världens vackraste bebis, hennes mor, en moster och en (liten) kusin.
Trevligt hade vi.
Ungdomarna i Kungsträdgården var ibland lite för högljudda, men pussarna som bebisen gav bort gjorde att man plötsligt varken hörde eller såg annat.

Senare på kvällen promenerade vi Drottninggatan fram, åt middag bland turister och drack sen vin på det stora hotellet med stora glasfönster.



Nu har lilla syster åkt hem.
Nu är jag ensam igen.

Imorgon går jag tillbaka till mina alfa-grisar och önskar mig i present fler sådana här långhelger med svettigt tonårsskinn och massor med fuskchampagne!

En Tisdag Som Nästan Är En Torsdag

Imorgon kommer världens bästa sällskap som är världens bästa syster hit.
Vi ska dricka vin
Vi ska gå på spelning.
Och jag ska smaka på en ledighet som varar så länge som fyra dagar.


Mina nya böcker kom idag, exakt som ett brev på posten faktiskt.

Boken som är skriven av Norma Jean är stor
Och vacker.

Jag hedrar henne imorgon, på något märkligt fanatiskt men underbart vis genom att klä mig i strumpbyxor i spets, fin klänning och rödmålade naglar- och läppar.


Idag skrattade jag så jag kiknade igen.
Det var ju som torsdag för mig och ingen kände till någon arbetsuppgift som var tvungen att åtgärdas.
Så varför inte...

Det sägs att jag låter som en dåre när jag sitter i mitt hörn och skrattar högt.
Kanske är jag hög
Kanske är jag galen.
Kanske är jag bara otroligt lättroad...
Och otroligt jävla lycklig.

Jag Slutar Aldrig Att Skratta Högt!

Visst, jag har ont i käkarna när jag kommer hem
Och ibland värker det i magmusklerna.
Och ja, det är klart det kan göra ont i kroppen när jag ibland skrattar så hårt att jag nästan faller av stolen…

Men…

Jag kommer aldrig att lägga av…

Oavsett hur mycket jag ibland kan tänka mig att det stör.
För jag skrattar inte direkt tyst
Jag är inte diskret.
Och ibland är det nästan att tårarna rinner.

Jag älskar mitt eget skratt.
Jag älskar att höra de andra skratta,
det gör mig alldeles varm och pirrig.

Lillasyster bus…

Galna fröken som alla tror dagligen går på droger.
De har fel.
Jag bara är sån.
Speciellt framåt eftermiddagsfikat.
När vi kämpar på under sista timmen av dagen är jag körd.
Då hörs jag.
Då ler jag så hårt att jag nästan spricker.
Då går det inte att prata mig,
jag lyssnar inte till något, jag gör ingen nytta
Jag bara skrattar.

Dåliga skämt
Bra skämt
Söta djur
Fula djur
You name it
och jag är där
och skrattar högt.

För att jag bara är sån.

Av Skratt Och Lycka Lever Jag I En Evighet (Din)

"Den Mörke prinsen tog tiggarflickan i handen
& sade till henne: Följ med mig!

Tiggarflickan kunde inte annat än lyda
Den röda solens skönhet gjorde henne yr
där den sken på världens vatten.

Lita på mig! Sade den Mörke prinsen
& därför litade hon på honom.

Lyd mig! Sade den Mörke prinsen,
& därför lydde hon honom.

Beundra mig, sade den Mörke prinsen
& därför beundrade hon honom.
Följ mig, sade den Mörke prinsen,
& därför följde jag honom.
Trots min höjdskräck klättrade jag ivrigt.

Ställ dig här hos mig, sade den Mörke prinsen
& därför ställde jag mig bredvid honom
trots att jag nu var rädd &
skulle önskat att jag vore hemma."


Jag kan inte annat än lyda.
Heller vill jag inget annat än att lyda.

Jag är din.


Joyce´s berättelse om Marilyn är över.
Slut är orden.
Berättad är historien.

Mina tårar föll när mina ögon långsamt skådade den sista sidan i boken.


En underbar kväll blev till en stökig natt.
Efter en stökig natt vaknade jag i morse
I en annan säng än i min egen.
Nu är jag hemma.
Trött men ändock förberedd att möta "måndag".


Ingenting rör mig,
ingenting förstör mig
Inte ens det hårdaste av hårt
Inte ens det ondaste av ont.

Av skratt och lycka lever jag i en evighet.

Lillasyster Bus

If you kiss me where it hurts
If you kiss me where it's sore
will I feel better,
will I feel anything at all?


Mina beställda filmer hade fallit ner genom mitt brevinkast idag.
Marilyn, Marilyn, Marilyn..
Nu älskar jag henne ännu mer.

Jag såg en av filmerna tidigare ikväll
och just nu önskar jag att jag aldrig behövde sova,
jag vill se mer!

Tårarna dog ut igår.
Jag tröstade mig själv och vaknade innan klockan ringde i morse.

Ikväll är jag inte trött.
Men jag ska snart kliva upp, snart ringer klockan, för sista tidiga morgonen denna vecka,
och jag vet hur jag blir om jag sover för lite,
det blir värre än idag...
...då cirka trettio personer konstant var tvungna att vara aktsamma och kasta fundersamma blickar för att hela tiden hålla koll på vad den lilla systern skulle hitta på för bus.
Hon kastade apelsiner i taket..
Hon skrattade högt åt roliga historier så att chefen gav henne tipset att gå hem..
Hon skrek i köket så alla blickar vändes till henne och vid lunchen skrattade hon så tårarna föll.
Hon är den lilla systern som alla skrattar åt och som alla tycker om.
Och när hon hittar mögel i matlådor i kylen öppna hon upp locket, tittar, luktar, skriker och slänger sen matlådan ner i golvet.

Hon hörs
och hon syns.
Hon tycker om att skrika med gäll röst.
Hon tycker om att hålla om
och hon älskar när lilla mamma Therese pekar "fy fy" med fingret och med bestämd röst säger: "Nej, Ida, nej".


Det gör inte ont längre.
Jag önskar som skrivet att jag inte behövde sova
men jag vet att jag måste.
Jag accepterar det
och glömmer allt annat.

Bara en cigarett till, säger lillasyster Bus, sen ska jag sova.

Jag Skriker Även Om Ingen Hör

Nu rinner tårarna
och ingen har jag som kan trösta.

Jag försökte att vara ärlig.
Jag sade som det var istället för att bygga ett berg av ilska och ledsamhet inuti mig själv.

Det gjorde ingen skillnad.

Aldrig är det någon som lyssnar.

Alltid är det jag som ska be om ursäkt.
Aldrig kan jag bli förstådd.

Jag vet hur det kommer att sluta om jag inte försöker.
Så jag försökte.
Försöket hjälpte inte.

Det rinner för hårt i blodet för att det ska kunna botas.


Sanningen är tung,
men den är inte dödlig.
Om jag klarar att lyssna till den måste även dom.
De är de närmaste jag har.
Någon gång måste de förstå...


Det värker i min mage.
Kinderna är röda.
Andetagen svider.
Håret slits det i alldeles för hårt.

Jag må vara lycklig nu,
men det innebär inte att jag inte kan känna.

Och jag kommer att fortsätta berätta även om ingen orkar lyssna.

Om Skratt Förlänger Livet...

Jag har städat lägenheten.
HELA lägenheten.

Dammsugit
dammat
torkat golv.
Allt.

Nu är jag trött.
Och även jag är ren efter en lång lagom varm dusch.

Nu förtjänar jag vin.
Och kexchoklad,
som bestämt får bli min middag ikväll.


Innan städningen var jag hos min vän, psykologen.
Vi konstaterade …
…att allt är som vanligt.
Inte bättre
men absolut inte sämre.
Jag nöjer mig med det.

Timmarna på jobbet flög förbi oss idag.
Jag såg knappt skymten av tiden förrän klockan var två.
Vi läste och hörde på dåliga skämt,
vi läste och hörde på bra skämt.

Imorgon är det min tur att hålla i fruktstunden som har blivit en god vana på förmiddagen.
Jag bjuder på exotiskt.

Och om skratt verkligen förlänger livet kommer jag att leva i en evighet…

There's Always A Reason

Inte tycker jag det är besynnerligt att jag vill vara älskad…

Det förvånar mig inte att jag är den jag är
för att vara dig till lags
och dig
och dig.

Allt jag vill är ju att bli älskad
och uppskattad.

Det enda jag vill är att bli sedd.

Se mig som duktig.
Se mig som något att ha.

Jag finner det inte underligt att jag kryper för dig.
Det är för mig självklart att jag ska sitta där
naken och blottad
på iskallt golv
i väntan
på dig och det du vill ta
av mig.

Allt jag vill är ju att bli älskad.

Jag vet att jag är fantastisk.
Likväl påklädd
som avklädd.

Allt jag gör gör jag bra.

Men av kritik blir jag svag.
Av beröm blir jag stark.
Av beröm känner jag mig älskad.

Duktig.

Därför är jag precis som du vill ha mig.

Därför gör jag vad som helst för att få fortsätta vara din.
Och för att få höra de orden du säger
som gör mig stark.
Som får mig att känna mig älskad.


Ida är en duktig fröken.
En riktigt, riktigt duktig sådan.

Hon finns där för dig när som helst du behöver henne.
Hon lyder dig.
Hon tillfredsställer dig.

Hon älskar dig bara du säger några av de magiska ord som får henne att le.

Duktig fröken.

Åh, Ida, det där gjorde du bra.

Puss.

För att beröm som kommer från egen mun är omöjligt att lyssna till.


Inte finner jag det underligt att det enda jag vill är att bli älskad…




Misstolka ej.
Duktiga fröken glömmer aldrig
vad som är rätt
eller vad som är fel.
Hon blir lite galen ibland,
lever på gränsen.

Och ibland faller duktiga fröken väldigt plötsligt och får svårt att ta sig upp.
Men ett rep flätat av hennes egna ord tar henne upp
och får henne att se
att om hon bara somnar,
drömmer en stund – så är imorgon en annan dag.

Duktiga fröken säger till sig själv innan hon somnar: du är den du är för att du vill, du gör det du gör för att du vill.

Love thyself.
Kläd dig i en filt istället för att frysa när du njuter
sittandes på golvet
i väntan.
För det gör du – du njuter och du älskar.
Du är dig själv.

Helt Vanliga Ögonblick

Det börjar bli på riktigt på jobbet nu.
Semestrarna är snart över och en och en tar de sig tillbaka.

Plötsligt är varje ögonblick som vanligt igen.

Många av dom pratar dock om att söka sig vidare.
Några pratar om att inte för alltid befinna sig där.

Jag förstår inte vitsen.
Jag ser inte det roliga
kan inte förstå.

Men så må det vara.
Så länge jag trivs med att gå dit vareviga morgon antar jag att jag ska vara nöjd.
Även om det är helt på grund av dom jag vill vara där…


Jag har en huvudvärk ikväll.
Kanske är det på grund av all den uppståndelse som tidigare idag kändes av.

Jag vill läsa.
Jag saknar Marilyn.
Men jag orkar inte
jag orkar bara inte.

Om en stund kryper jag ner i sängen
med en kudde över mitt huvud.

Den sociala kompetensen sattes på stort prov idag när redogörelser från semestrar både skulle berättas och lyssnas till
så ikväll måste den vila.
Men det är underbart nu,
när det börjar bli som vanligt igen.
Behöver jag säga att jag älskar dom…

Och innan veckan är slut har vi lekt oss så trötta att vi stupar i varsin säng.
Huvudvärken som kommer efter det struntar jag fullständigt i.

Marilyn, Marilyn, Marilyn...

Det blir för mig som en besatthet.

Jag kan inte släppa boken ur mina händer.
Jag vill aldrig lägga den ifrån mig.

Blonde..
Jag önskar jag var hon.

Nu har jag dessutom sett en av hennes filmer.
Jag älskade den.
Jag älskar henne.

Ibland önskar jag till och med att hon vore min...

Jag lever hennes liv när jag blundar.
Ibland också när jag ser.


Så länge jag har ord kvar att läsa i boken är hon min.
När orden tagit slut, kommer jag att sakna
men fortsätta att drömma.

Igår var det knappt så jag ville lämna lägenheten på grund av henne.
Jag hade det så bekvämt i soffan
med armarna i luften och boken vilande i händerna.
Men jag tog mig ut.
Utnyttjade min sociala kompetens, sippade på vin, lyssnade på underbar musik i en mysig park
och mös med världens finaste bebis.

Imorgon är det måndag.
Boken och Marilyn följer mig till jobbet och finns där för mig om jag får tid till att drömma även där.