Samma Känsla Men Med Annat Namn

Tiden går så fort.
Dagarna är över innan de ens hunnit börja.
Nätterna är över innan jag knappt hunnit somna.

Det är typ aldrig ljust.
Det är grått i luften och det regnar vatten från ovan.

Sommaren med avklädda ben känns som evigheter bort.

Snart är det snö på varje centimeter av marken.
Iskalla vindar kommer att skära genom bomullstygerna.

Inte för att det stör mig.
Jag har aldrig längtat så mycket efter Lucia som jag gör i år.
Jag har aldrig tidigare saknat doften av lussebullar... Och jag som inte ens äter lussebullar.

Det är på samma sätt som jag för ett halvt år sedan längtade till döds efter att få bada i havet.
Det är samma känsla.


Om 18 dagar fyller jag år.
2 och 5. 25.
Ingenting har förändrats sen jag fyllde 24.

Jag var kär då och jag är kär nu.
Inte i samma person.
Men det är samma känsla; den har bara nu för tiden ett annat namn.

Jag är i övrigt inte annorlunda på något sätt.
Måhända att jag till och från är lite piggare än jag är van vid att vara.
Men bara ibland, och mestadels vid fel tillfällen - när jag inte behöver orka. När jag däremot vill vara vaken, så kan jag oftast inte stå emot att somna.

Är det inte det ena så är det det andra.

Men men.
Det kunde vara värre; det kan alltid vara värre.