Sommaren Står Och Väger

Jag skulle vilja veta varför den tvekar.
Jag vill veta varför den inte bara kan visa sig.
Var är solen? Den sol som jobbar heltid för att göra oss nöjda?
Vem har beviljat den att bara synas ett par timmar om dagarna, och då inte ens vara riktigt varm?

Juni är en dålig månad.
Juni är inte sommar.
Juni är som april fast sämre, eftersom man av juni förväntar sig mycket mer.
Jag inser det nu.

Men.
Jag låter inte juni kontrollera.
Jag har bestämt mig för att bada på midsommarafton. Oavsett antalet varma grader i Mälaren.
Banne mig.
Jag har väntat i tio månader. Jag väntar inte mer.

Efter midsommar jobbar jag en vecka till, sen går jag på ett par veckors semester.
Då ska vi åka till Norge och titta på berg och pensionärer.
Det ska bli roligt.
Jag ser fram emot att se på fåntrattar och bo på hotell och i hytt.

Efter resan och en massa badande i början på juli ska jag jobba lite till, och stampa ner i Mälaren så fort jag får chansen.
Sen väntar Göteborg och ett fantastiskt hotellrum mitt i stan.
Och musiken; all den fantastiska musiken.

Men jag vågar inte längta.
För med festival i Göteborg följer augusti - slutet på sommaren - slutet på det roliga för den här stunden.

Jag håller därför hårt i juni, trots den kalla solen och de bittra vindarna, och ännu hårdare i juli när sommaren äntligen lyder; slutar fundera och istället märks.
På riktigt.