Det Bästa Jag Vet

Imorgon ska jag klippa mig.
Det är längesedan nu.
Jag har dragit ut på det, alldeles för länge, på grund av rädsla för att frisören ska ta allt mitt hår....
Det blir alltid så kort efteråt, även om de bara tar vad som behövs.

Risiga hår...
Varför kan du inte vara ständigt vackert?
Utan att vara frissigt, torrt eller fett...
Varför kan du inte bara vara - som jag vill att du ska vara....!?!


I helgen var jag i Gävle.
Jag har börjat längta dit igen, ofta.
Denna gång är det dock inte för att jag behöver någonstans att gråta ut på; som det varit alla tidigare gånger när jag längtat..
Nu är det bara för att jag tycker om att vara där.
Det är skönt att sova i Cissis soffa även fast det ger mig ryggvärk.
Det är roligt att titta på film med mamma, även fast jag där och då mest spelar på mobilen eftersom mamma sällan väljer samma film som jag skulle valt.
Men det är liksom bra ändå.
Allt är liksom bra.
Och aldrig är jag så lugn som på tågresan tillbaka hem; förutsatt att tåget går som det ska..
Om tåget går som det ska, i tid och så vidare; så är jag världens mest avslappnade människa när jag sitter där.
Tills jag kliver av tåget, halvt springer till pendeltåget, sliter hårt i min väska och andfådd slår mig ned på pendeln bredvid ett pucko som jag avskyr efter trettio sekunder.
Då glömmer jag direkt bort att jag alldeles innan andats långsamt istället för snabbt, och blundat utan att vara rädd för att missa något.
Men jag gillar det.
Det ska hända grejer.
Det ska gå snabbt och det ska gå hela tiden. Annars tröttnar jag och får tråkigt.

Behöver jag avslappning åker jag till mitt privata spa som är hos mamma och pappa och hos Cissi; spa:t som visserligen varken har massage eller jacuzzi men som banne mig ändå är det bästa jag vet.

Några Ord

Mamma efterfrågade lite text.
Så för att göra henne glad, för att tömma mig själv på några ord, och efter att ha inspirerats av Ane Brun gör jag det här.
Ane Brun som för övrigt var fantastisk och så vacker på scenen när vi såg henne på Way Out West.
Precis som under spelningarna med Miike Snow, Laleh, Bon Iver, Florence and the Machine och alla de andra stod jag nedanför med inget annat än beundran i min blick.
Mina dansanta fötter stegade till varje takt; varje trumslag och jag upptäckte gång på gång att jag banne mig aldrig är så lycklig som när jag står nedanför en scen.

Göteborg var god mot mig och min syster.
Solen sken varje dag. Ett par timmar kom det regn. Då fick vi köpa gummistövlar och regnjacka och kunde sedan plaska inne på festivalområdet. Geggiga blev vi. Men det hör till. Även om man bor på hotell.

Inte en enda sekund längtade jag hem.
Inte i ett enda andetag ville jag andas in annan luft än den Göteborska.

Och den dag då Martin kom och hälsade på, och vi gick på restaurang och sen flera timmar i gräset bland myror, cider och öl - det var the good life.
Och tillsammans med minnena lever jag det vidare.


Nu lider sommaren mot sitt slut.
Min har varit helt fantastisk.
Knappt nå bad. Inte så mycket sol som jag hade önskat.
Men vad gör det..

Norge var vackert.
Jag sov rätt mycket på våra bussresor, och de stunder jag var vaken tänkte jag lite smått förälskade tankar om våran busschaufför.
Det var en mysig och trevlig resa, och nej; den hade inte kunnat vara bättre.

En annan helg var småkusinerna som aldrig kommer bli lika stora som mig och hälsade på.
Vi hade flera underbara dagar i stan.
Och om jag hade kunnat hade jag behållit dom här för evigt.
Men det kommer, det kommer!
Fanny vill; jag vet att hon vill.

Men nu.
En höst väntar.
En 25-årsdag.
Den dagen tänker jag inte vara hemma.

Jag har även planer att besöka en tandläkare.
I sista minuten.
Innan försäkringen går ut för att jag blir för gammal; det vill säga fyller 25.
Tänka sig.
Lilla Ida blir stor. Igen. Och sen igen. Och igen.
Men det betyder som vanligt ingenting.
Två siffror på ett papper som lika gärna skulle kunna läggas i papperskorgen.

Jag tar det lugnt på jobbet. Hela hösten.
Här gås det inte in i någon vägg. Sådant är onödigt när ingen förväntar sig det ifrån mig.