När Julen Är Förbi

Innan julen..
Jag lämnade jobbet.
Mös med älskling på stan.. Fick julklapp som doftar gott och kramar. Många kramar.
Han gick sedan vidare, skulle fixa julklapp till hans tre töser därhemma.
Jag gick in på affärer, shoppade massor, saknade honom redan.
Tänkte på hans famn..
Tänkte på hans läppar..
Var nära på att falla i backen, så förälskad är jag, men jag höll mig på benen, tog mig till tåget och fick hela vägen till Gävle sitta i en trappa i en smutsig och grå SJ-tågvagn.
De kan aldrig göra någonting rätt..

Dagen före dopparedagen mös vi, på själva dopparedagen mös vi likaså.
Mamma och pappa uppträde med rim i en sång.
Jag kände mig som 14 igen.. (Guuu så pinsamma dom är, jag dööör)..
Men bara för en kort sekund, sen kom jag på att "guuu så underbara de är".

Vi åkte en dag till mormor någon dag efter dopparedagen.
Det sprang många barn runt mina ben.
Jag älskar hela den högen!

Sen var tanken att jag och min lilla syster skulle åka hem till mig igår, men SJ ville annorlunda, de ville knappt alls..
Tåget blev mer och mer försenat, så vi fick ge upp.
Vi åkte hem till mamma och pappa, åt chips som tröst och höll mamma sällskap.

Så istället för igår fick vi åka idag.
Och för att maximera chansen att komma hem innan årets slut fick vi skjuts av mamma och pappa hela vägen till Uppsala, därifrån tog vi sen tåget till Stockholm..
Och dra mig baklänges; tåget var b a r a fem minuter försenat.. Och vi kom hem till Kallhäll innan 2011 var över.


Just nu..
Julen är förbi..
Jag väntar på nyårsafton då Lotta kommer hit.

När 2011 är över och 2012 precis har börjat ska jag kramas och pussas med min älskling; min själsfrände...i timmar..
Den älskling som jag sen ska spendera resten av mitt liv med.
Det finns inget annat alternativ.
Det finns inget vi hellre vill.
Alla dagar..
Till och med de då julen är förbi.

Mitt I Snön

Det nalkas jul.
Riktigt nära.
Men inga juldofter har nått mig ännu; inga julsmaker och inga julsyner.
Julkänslan är lika med noll.
Tiden går alldeles för fort för att jag ska kunna hinna med, att känna.

Och djuren är tillbaka.
Något som gör att det känns som om jag är tillbaka i augusti, trots att snön lyser vit på taken.

Lyckligtvis har djuren än så länge bara varit tre.
Och saneraren har redan hunnit vara här.

Men..
När den satt där på kanten av mitt handfat..
Känslorna var desamma som i augusti.
Paniken
Tårarna
Det höga skriket.
Precis desamma.

Och när jag kliver in genom min dörr, tittar jag med lika spänd blick på alla väggar, i alla tak och på alla golv - efter något som rör sig.

Fy faan.
Jag hoppades för mycket när jag i somras sa "förhoppningsvis är det i alla fall över till jul".


Jag lämnar dom åt sig själva från och med imorgon.
Sällskap utav mig får det inte.
Jag har en mamma, en pappa och en lillasyster att ta hand om.
Julklapparna är klara, och även om julledigheten inte är den längsta av ledigheter kommer den i alla fall att märkas.

När det börjar nalkas nytt år tar jag med mig min lilla syster tillbaka till mig.
När vi är två som bor här tror jag inte att djuren vågar sig fram..
Dyker dom upp stampar vi så hårt att de tror att tredje världskriget är på ingång.


Men innan julledigheten; innan tågresan mot den riktiga snön ska jag och älskling hålla hårt i varandras händer imorgon.
Länge
Varmt.
Bäst.

Kramas
Pussas
Kyssas.

Jag fäller ofta glädjetårar när jag tänker på honom nu för tiden.

Det bästa jag vet..
..är att det bästa jag vet är att vara stilla i hans famn; när han håller mig, hårt..
Jag har aldrig, verkligen aldrig känt mig så trygg som jag gör då.


Världens
Hela världens
Allra underbaraste..
Min Jon!

När Allt Plötsligt Blir Knas

Det går inte att hela tiden sväva på rosa moln.
De är inte tillräckligt många för att det ska vara möjligt.

Så ibland blir det knas.
Vissa gånger mindre knas. Vissa gånger mer.


Fredagen.
Jag borde ha stannat hemma.
Jag borde ha förstått att jag inte hade utanför dörren att göra.
Jag brukar känna på mig; brukar ha mina aningar.
Men inte den gången... Och det slutade i knas. Riktig knas.

Lördagen.
Jag sov den igenom, fram till kvällen då jag vaknade till.
Den kvällen behövde jag inte gå utanför dörren för att det skulle bli knas.
Det räckte med några skrivna ord i form av en fråga, och ett svar i form av ett "ja".
Världen rasade, mitt framför mina ögon.
Jag minns att jag tänkte "åh nej, inte igen, inte igen".
Men där var jag. Igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle somna, men framåt tre, då orkade inte kroppen längre, så jag föll in i dvala och vaknade mående som efter månaders influensa på söndagsmorgonen.

Men jag hade överlevde.
Det var det viktigaste.

Jag tog en promenad. Frös. Längtade in. Men gick lite mer.
När jag kom in var jag slut, helt slut. Kunde inte annat än att återigen lägga mig ner.
Och där låg jag, tills jag av dörrklockan vaknade igår morse.
En kram, sen var allt bättre.
En älskling, sen var allt bra.

Framåt lunch, efter x antal kramar åkte vi till varsitt jobb.

Det är tisdag kväll.
Jag är inte helt återställd men tar mig framåt.
Alla vänner, ack, alla dessa vänner.
Jag skulle inte finnas om dom inte fanns.
Knaset ligger bakom mig, inte långt bakom, men faan inte nära.


Imorgon ska jag och Lina på hockey med Henrik.
Jag stannar hos Lina den natten.

Strax därefter är det fredag igen. En fredag som absolut inte kommer bli likadan som fredagen innan.
Inget knas. Inget kaos.
Inga tårar.

För på samma sätt som allt i ett ögonblick kan bli till kaos, kan det vända tillbaka till ett vadande på rosa moln gjorda av sockervadd.