Jag vill hem!

Allt annat än ont om mina vänner som är världens bästa och som erbjuder och ger sängplats...och enbart kärlek till världens sötaste lillasyster som delar sin säng med mig hela denna helg.. Jag är bortskämd.
Men... Känslan jag får när jag lägger mig i min egen säng, med utbredda ben.. Jag saknar den känslan.
Jag saknar min säng.
Jag saknar min lägenhet. Mitt hem.

Jag saknar de kläder som denna vecka inte fått plats i min ryggsäck.
Jag saknar min nalle...

Jag vill ha det som är mitt.

Jag är trött på min kappsäck och vill att detta ska vara över.
Jag vill komma hem.

Hem.

Men jag får bestämt stå ut någon ytterligare dag.
Jag åker tillbaka till Stockholm imorgon. Till Lina.
Fina Linas lägenhet duger mer än väl. Som skrivet - jag är bortskämd.
Och jag älskar henne så.
Men det är inte mitt.


Åh...
Jag vill hem!!!

På rymmen

Anticimex fick inte komma. Det skulle inte täckas av försäkringen.
Det andra företaget, som ska komma, och som är mycket, mycket sämre kunde tidigast komma på tisdag.

Så nu rymmer jag...
Efter två nätter med fina Lina i Linas soffa och en kväll och natt hos bästa Jesper lämnar jag helt och hållet stan och stannar hos mamma, pappa och lillasyster tills jag vet att detta verkligen väldigt snart är över.

Och semester är aldrig fel. Även om den inte spenderas på en flashig semesterort. Jag får ju i alla fall äta mammas goda mat i ett par dagar.
För mig är det lyx.
Värre hade det kunna varit.
Värre kan det alltid vara.

Men på tåget i skrivande stund kunde det INTE vara tråkigare. Förhoppningsvis blir det roligare om jag går och kissar...(Jag gör vad jag kan för att förgylla min vardag).

Förtvivlan

Jag har pratat med Anticimex. Dom skickar en tekniker. På torsdag.
Hur jag ska stå ut i världens äckligaste lägenhet till dess är ett mysterium..
Jag skulle för visso kunna vara kvar här på kontoret, i alla evighet, men av någon märklig anledning längtar jag hem, hem till min ohyra.
Jag kräks inombords när jag tänker på det.

Och jag har fällt onödiga och förtvivlade men ack så behövliga tårar även idag.
Jag vet liksom inte annat.
Jag känner inte till andra lösningar än att gråta och må uselt tills det onda och svåra gått över.

Jag vill hem och lägga mig under täcket.
Och inte vakna, förrän det onda, svåra och äckliga gått över.

Fy faan.
Varför jag, varför!?
Det är väl knappast för att jag förtjänar det?

Miserabla liv.
Varför måste du krångla och stöka hela tiden?
Och insisterar du på att vålla besvär, varför måste hela min värld varje gång gå under?

Det är väl knappast jag som överdriver?

Jag vill vara som de jag berättar för som svarar att ”ja men nu löser det ju sig. Oroa dig inte”.
Jag vill vara som er. Ni anar inte hur mycket jag önskar.

Jag förstår de som skrattar. Jag säger inte att jag ser det komiska i situationerna. Men jag förstår.
Gällde dom skulle de dock reagera annorlunda.
Gällde det dom skulle jag gråta, vara förtvivlad, för deras skull.


Jag fortsätter att rysa av äcklan.
Men längtar fortfarande hem.
Hemma får jag i alla fall vara ifred, tillsammans med min ohyra.

Att så lite kan göra så mycket. . .

Allt var så jävla bra. Så förbannat jävla bra.
Jag var pigg och glad.
Igår tog jag en cykeltur, solade..jag gjorde allt jag behövde.
Idag tvättade jag, skuttade fram, längtade till måndag.
Go och gla’ marabouchokla’.
Men så…
Jag gick in i badrummet för att tvätta mina händer.
På golvet låg något med korta ben och långa spröt. Precis en likadan som den jag dödade för ungefär två veckor sedan.
Precis en likadan som en sån som jag hade i en flaska ett par dagar ifall jag skulle behöva visa för någon vad jag hittat..
Jag var pigg. Jag var glad.
Men den där lilla saken, det där förbannade krypet. Helvete, han fick mig.
Lycka övergick till ett helvete.
Tårarna rinner i liter.
Musklerna är tunga som ton.
Av något så jävla litet…som ett förbannat jävla, egentligen helt ofarligt kryp.
Helvete.
Den vann. Jag förlorade.
Fasansfulla värld.
Finns det ingen ände på din ondska?

Därmed förlorade jag denna kväll.
Den är helt förstörd.
Ingen idé att försöka hitta tillbaka.
Och allt på grund av någonting så litet.
Jag tröstar mig med att det förmodligen är en del av något mycket, mycket större.
För ett kryp…man kan inte få panik och fälla tusentals tårar, för ett kryp.


Förhoppningsvis får jag i alla fall sova.
Och imorgon är det bättre, imorgon är det bra. Igen.

Det är aldrig så skönt att gråta som när det gör som mest ont..

Det svider i mitt hjärta ikväll.

Jag gick nog från jobbet för tidigt, redan vid två.

Jag har varit ifrån vänner för länge.



Det är en grå kväll. En grå, nästan svart.

Mitt huvud har dunkat sedan i morse. Jag oroar mig för förkylning. Jag längtar efter mera sol, istället för rusk.



Och att gång på gång bli påmind om att livet är allt annat än rättvist och enkelt gör det hårt slående hjärtat ännu svårare att lugna ned.

Har min näsa väl blivit röd finns det inget som botar.

Har ögonen väl blivit tårfyllda glöms alla andra känslor bort.



På jobbet är jag lycklig nästan jämt.

På jobbet är det underbart eftersom jag alltid kan höra skratt från ett eller annat hörn.

Hemma skrattar bara jag. Detta stör mig vanligtvis inte.

Men ikväll arbetar min kropp med motsatsen.

För det är inte alltid lätt. Det är inte alltid rättvist.



Och det är aldrig så skönt att gråta som när det gör som mest ont.



En del av mig vill vara ledig imorgon. Den delen drömmer om sovmorgon och vill timmar i sträck stirra mot TV:n som just nu har över hundra kanaler.

En annan del vet var jag är som allra lyckligast.

Samma del vill inte slösa semesterdagar på soffliggande utan hellre slösa dem på liggande på stranden.





Only I can save me from falling down.



Men när det krämper sig i magen kryper jag ihop, gråter kuddarna blöta och snorar ner varenda pappersbit.

Tills någon räddar mig.

Mer Än Jag Borde

Oj.
Jag vet knappt när jag senast var här.
Ett under att jag minns lösenordet...

Jag har nämligen blivit av med datorn. Den vistas just nu på ett behandlingshem för sjuka och blir väl omhändertagen av varma, ömma händer och små skruvmejslar.
Och när sambon är på rehabilitering ser jag ingen anledning att skynda hem. Så här på jobbet har jag stannat, mer än vanligt.
Kanske till och med mer än jag borde…

Igår somnade jag tidigt, eller i alla fall före nio. Så jag vaknade två. Kunde inte somna om. Lät bli att försöka efter en timme och mös istället i sängen, klev upp strax före fem och var på jobbet klockan sex.
Och ja, jag blir långvarig även idag, oövervinnerlig trötthet.

Innan den korta natten var det Pride.
Jag och Martin såg på paraden och spenderade hela eftermiddagen och kvällen inne på Pride-området där vi pratade med alla, kramades med hälften och diskuterade med de som inte fick en kram.
Nu har jag ett regnbågsfärgat plastarmband runt min arm, som tas av…när…? Aldrig! Och snart har jag ett till. Det ska vara blått och lila.
Jag ska visa vad jag står för.

Innan Pride spenderade jag och Lotta en helkväll på min balkong.
Dagen efter låg det skal till pistagenötter över hela min balkong, verkligen hela.
Jag vaknade upp med huvudvärk.
Och detsamma även igår.
Och inte blev det bättre, eller enklare för den delen, av att det öste ner regn. Speciellt inte när jag var tvungen att ta cykeln till affären…
Likadant är det idag.
Det öser inte ner regn, men det blåser kallt och jag är trött.
Jag vill sola och bada.
I alla fall de dagar då jag är utan min dator.
Kom hem snart älskling!

Äsch.
Lika bra att jag stannar här medan vädret yr så att jag när solen skiner kan försvinna snabbare än vinden.