Samma Nätter Väntar Alla

Den långa onsdagen överlevdes. Elva timmar, alla spenderade i stort sett samma sittande ställning. Nu är den över. Imorgon väntar nästa.
Av en främling blev jag idag kallad "världens bästa, aldrig talat med någon snällare", av en annan främling fick jag höra "vad gör du där egentligen, du kan knappast göra någon nytta". Men dagen överlevdes, trots hårda diskussioner.

Jag hittade lite vin kvar i kylen när jag kom hem. Jag måste ju få unna mig, dag för skärtorsdag som det är och allt, så jag hällde upp ett glas. Det smakar bra, ingen smak av kylskåp har satt sig ännu.
Precis som vinet säkerligen suktat efter mig hela veckan suktar jag efter min vårjacka. Jag vill våga ta den med mig till Gävle, jag vill våga använda den men vill inte riskera någon förkylning.
Verkar också som att solen ska visa sig här i den stora staden i helgen mer än den kommer att visa sig i det jag vill kalla "infarten till Norrland". Jag får njuta av ledigt utan sol, jag får njuta av sovmorgnar, sena nätter och en liten syster, världens bästa lilla syster.

En Shopaholics Bekännelser

Hennes & Mauritz har tio procent rabatt för medlemmar i ett par dagar denna vecka. En shopaholic som jag har plötsligt inte tid att sitta hemma. Måste hinna dit efter jobb och övertid och innan de stänger.
Igår åkte jag till Kista sent på kvällen, med enbart lunch och massa påskgodis i magen. Jag var trött men hittade ändå klänning, klänning och strumpbyxor. Idag valde jag och fantastiska Caroline till och med H&M före after-work... Hemsläpandes på ny väska, armband och leggings kom jag sen.
Jag försöker förbarmat fylla ett omättligt hål.

Det är två arbetsdagar kvar, en med lite övertid, en annan med desto mer. Lika bra att ta chansen till ett tyngre bankkonto när man ändå har den, utan att rasera i bitar. Jag planerar att stå kvar på två ben även efter vecka fjortons slut.
Över påsken, som makalöst redan är här, tillsammans med de varma plusgraderna dessutom, ska jag vila i Gävle. Några nätter med hela familjen, några nätter med enbart min syster då min lägenhet ska lånas ut till mammsen och pappsen. Så städad blir lägenheten, inspektören kommer på besök och då ska inga skavanker gå att finna någonstans. Rent hus ska det vara.

Mina mardrömmar spökar fortfarande om nätterna. Psykologens råd var att vara aktsam med dom, hålla koll, upptäcka tecken som kanske visar att det förvärrats. Jag bejakar mina mardrömmar var morgon jag vaknar. Men jag sover åtminstone, det är huvudsaken.

Dagarna tickar alltså vidare. Det är jag glad för.
Jag kompar med kompisar. Gnäller över chefer och kollegor. Njuter av en soffa med bara mig i, tar mina tabletter och somnar.
Det finns inte längre många gåtor att fundera över.. Snart kommer tristessen.

Måndagens Bestyr

Söndagsnatten blev full av sömn, tvåsiffrigt antal, likaså av mardrömmar, men jag var utvilad när jag vaknade och hade såkart rätt - det blev bra när jag satte mig på min stol tidigt imorse och kom tillbaka till det som är mitt, bara mitt.

Pastan jag nyss praktiskt taget hällde i mig smakade precis likadant som pastan jag åt hela förra veckan. Tisdagens, onsdagens och torsdagens pasta kommer garanterat reta samma smaklökar den också. Med andra ord, jag och matlådor spelar inte för samma lag. Men det gör inte så mycket då jobbet valt att ge oss påskägg redan nu; påskägg fulla av smaskens, alltså frukost, lunch och middag.

Jag ska orka jobba övertid, jag SKA.

Nyanser Av Svart

Helgen blev inte speciellt lycklig.
Den blev full av leenden men enbart på ytan, innerst inne har det varit svart, vissa stunder syntes nyanser av grått, men mest har det varit svart.
Trots sällskapet...
Kanske på grund av att förväntningarna inte uppfylldes. Kanske för att jag ännu inte är frisk utan bara tror att jag är frisk i stunder då jag inte hinner tänka annat. Fart och fläkt får mig att må bättre.
För jag mår inte bra, det är inte bra, men det är bättre. Inte svårt, inte lätt, men enklare..
De gånger jag talar om mig själv som "bra" går jag händelserna i förväg, med hjärtat i halsgropen. När jag talar om mig själv som "bättre" och friskare än tidigare talar jag i sanningens språk, utan hjärtat i halsgropen.
Jag mår bättre på det sätt att jag nu har energi att klättra upp när jag faller. Jag reser mig, sträcker på mig, istället för att ligga kvar, som jag tidigare gjort. Det går framåt. Det vågar jag tro på.


Vi åt middag ute igår. Det var trevligt.
Denna dag har jag gjort vacker i det väder ute som kan liknas vid höstrusk, genom att inhandla två par nya skor. Ett par billigare, ett par dyrare.
Mina fötter kommer att värka efter första promenaderna, men det är det värt.

Inför måndagen känns det inte speciellt hoppfullt, men jag vet att jag tar mig igenom det och att det blir enklare bara jag får vakna snart och ta mig dit, i gamla skor, åtminstone till den morgon då solen skiner.
Jag längtar efter solen.
Jag önskar den vore här.
Men veckan är lyckligtvis kort. Även om fler än naturligt många timmar kommer att spenderas på jobbet.
På torsdag ska jag åka hem till mamma och pappa, med ett lugn i mig och friska andetag.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, sen ledigt, och enligt rykten visar sig solen i påsk... Vågar jag tro dom?

Give A Little Bit

Det är fredag.
Jag är trött.
Let´s Dance och Så Ska Det Låta har precis tävlat i vilket tv-program som är långsammast.
Jag har sällskap vilket är mysigt, lite trångt i soffan dock, jag är van att kunna sträcka ut mina ben, men nu finns plötsligt ingen plats.
Jag sover förhoppningsvis gott inatt i alla fall...

Ödsla Tid

Makalöst egentligen hur mycket tid som kan spenderas på en och samma plats under sådan kort tid.
Trettioåtta timmars arbete har jag utfört sedan måndag morgon. Idag gav jag dock upp redan klockan halv fem och det kändes lite märkligt att ha flera timmar att ödsla innan det är dags att möta sängen.
Men jag har överlevt även detta ödslande och nu är det underbart att få njuta av Daniel på tv igen. Att få lägga sig och blunda slår visserligen ingenting annat, jag längtar...

Mina drömmar stör mig dock varevia natt.
Jag drömmer läskigt, jag drömmer mysigt, jag drömmer glatt men oftast fruktansvärt obehagligt.
Glömda vänner dyker upp och glädjer mig, närvarande vänner får mig till tårar och en natt var jag till och med gisslan i mitt eget hem.
Jag vaknar på morgonen full av obehag, tankarna rör sig i en otrolig fart och det krävs en lång stund av morgontidigt ödslande av minuter innan jag verkligen förstår att det som precis hänt egentligen inte hänt och att det blir vackert igen bara jag reser mig ur sängen.
Men jag hinner tänka mycket innan jag sätter mig upp, jag hinner hacka en del tänder innan rädslan går ur och jag då förstår att solen faktiskt skiner starkt in genom fönstret.
Men ingenting når mig just nu, jag klår obehaget och hasar iväg till jobbet där varje timme spenderas bland vännerna, de bästa jag har.

Imorgon är det en fredag, den kommer att rusa förbi mig och jag kommer att lämna jobbet ännu tidigare än halv fem, dels för att det är fredag, men också för att det välkända främmandet väntar på mig i min soffa.
Det är också stor fest imorgon, jag funderar på att visa mitt trötta ansikte där och göra mina vänner lika glada som dom gör mig.

What I Came For

Nu för tiden sover jag mer än vad jag borde.
Nio timmar per natt och jag är trots alla timmars drömmande trött när jag vaknar.
Aldrig kan det vara lagom...
Ska prova en natt med endast en halv sömntablett och se vilka äventyr denna natt tar mig på.
Jag har jobbat två timmar övertid idag igen, så svårt att blunda bör det inte bli.
Planerna är att klämma in två timmar imorgon igen så att jag har det gjort, plus att det är skönt att ha färre timmar på sig att fundera över bekymmer. Jag har liksom inte tid. Jag har liksom inte ork.
Jag kör på, men jag kommer inte att stupa.

I helgen kommer en saknad bekant på besök.
Hela mitt sinne och hela min kropp ler av längtan.
Hela jag, kan inte sluta le...
Snart kommer en stund då jag får ont i käkarna.

Det här är sånt man lever för, jag har återigen insett.

Raise That Glas For Me

Underbara lördag, fasansfulla söndag.

Vi sjöng på förfesten, högt till ballader, vi sjöng på balkongen på den stora festen, vi skrattade och skrek och hade en fantastisk kväll.
Det blev sent men vi hade kul oavsett hur trötta vi var.
Framåt två, tror jag det var, var det dags för oss att åka hem. Delar av oss gick snabbt till tunnelbanan i kylan och korta klänningar, delar av oss tog taxi. Vi klarade oss bra och allt gick som det skulle, jag gjorde dock ett fall i en trappa på T-centralen så jag är lite blå på vissa delar av mig, och det gör lite ont.
Och under hela den fasansfulla söndagen var jag trött.
Jag låg i soffan, i stort sett oförmögen att röra mig. Men det var det värt... Det är det värt.

Första arbetsdagen som skulle vara länge än fyra timmar blev så lång som tio. Övertid ska göras, flera, flera timmar på ett antal veckor. Men det gick bra, jag är inte mer trött än jag varit de dagar jag bara jobbat fyra.

Och Försäkringskassan ringde, kötiden för mig hos dom var inte mer än typ två dagar. Dom har beviljat mig flera tusen som kommer i veckan. Så snabbt hade jag aldrig trott att det skulle kunna gå.
Försäkringskassan drog därmed ett streck över en tung vikt i mitt papper.

Och nya skor har anlänt, de invigs imorgon, jag hoppas också att jag och solen står på samma sida och slåss för samma goda saken som är våren imorgon.
Jag längtar så mycket, vill så gärna ha.

Så allt har börjat riktigt bra.
Fredagen var fin med vin och choklad. Lördagen var fantastisk med vin ibland vänner.


Ingen slår mig om jag nynnar.
Ingen avskyr mig för att jag ler, så jag fortsätter så.

Putting Myself Aside

Från och med denna stund lägger jag lite av mitt kloka sinne åt sidan.
Det behöver vila.
Den sida som vet hur man har riktigt roligt och vet hur man lever tas upp till ytan och ska synas hela helgen.
Äventyret börjar i Hornstull.

Skrivarstund

Dagens ord.

Jag har precis avnjutit en timmes Babel.
De diskuterade hur klok man blir av litteratur.
Jag är klok, jag läser litteratur, men jag är osäker på vad som kom först.
Kanske läser jag litteratur för att jag är klok, eller kanske är jag klok för att jag läser böcker...
Den frågan blir en nöt för morgondagen att knäcka.
Fredag som det är och allt, då brukar även de svårare puzzelbitarna gå att sätta ihop.

Efter fredagens utbildningstimmar i den makalöst sorgliga utbildningssalen ska jag på äventyr i Stockholm och göra staden synnerligen osäker för första gången på veckor.
Stockholm behöver livas upp.
På lördag gör jag samma sak; oroar, skrämmer invånarna.
På söndag sover jag sannolikt hela dagen igenom.

Men innan torsdagens sovartimmar ska Alex Schulmans relation med hans pappa läsas om, Vänner ska tittas på och psyket ska läggas till ro.

I nästa veckas Babel ska jag få lära mig hur att bli författare.
Jag längtar med spänd förväntan.

Jag Lever

I ett litet rum med fördragna gardiner möts vi en timme i veckan.
Över hela skrivbordet ligger högar med papper, i bokhyllan står böckerna i fullständig o-ordning.
Idag fick jag med mig papper hem som ska läsas, jag ska läras.

En liten paus i våra träffar blev det i och med att jag valde att spendera hela min sjukskrivna tid någon annanstans, men idag var jag tillbaka.
Jag märkte stor skillnad på hur jag själv talade. Några gånger tog till och med j a g första ordet och när han pratade lyssnade jag och förstod vad han sa.
Mitt sinne var närvarande, till skillnad från de andra gångerna då jag hela tiden drömt mig bort någon annanstans och enbart kunnat prata med hulkande röst och hjärtat i halsgropen.
Idag skrattade jag.
Det skrämmer mig men det är skönt.
Jag fryser inte längre lika mycket som jag gjorde nyss.
Jag är inte rädd för leende ansikten, jag välkomnar dom.
Jag njuter av tystnad lika mycket som jag glädjer mig när jag hör skrål.


På jobbet imorgon ska jag visa att jag finns genom att sätta ner foten i golvet. Det kommer att höras många våningar ner!
Från och med måndag planerar jag infinna mig där varje morgon kvart i åtta.
Ingen press, men jag SKA.

Skyndar Mig Att Älska

Jag gillar hur bra jag skött mig sedan jag kom tillbaka till den stora staden.
Jag gillar rutinerna jag har satt igång och förhoppningsvis kommer att kunna uppehålla framöver.
Jag sover tills solen har hunnit stiga upp högt på himlen, detta är ju dock såklart något som det ska rådas bot på, men åtminstone denna vecka hinner jag njuta av kaffe och cigarett på balkongen innan jag ger mig iväg.
Sen är jag på jobbet några timmar, utbildar mig i ett varmt och instängt styrelserum, men ibland vänner. Efter jobbet äts det lite mat som tillagas i kastrull och stekpanna, ingen färdigmat här inte.
Efter tuggorna tränas det lite, sen duschas det och i duschen kommer alltid inspirationen och orden så sen skriver jag av mig, får ur mig allt det onda som bara botas om det sätts på papper och sen kan jag bara njuta, sen är dagen över och timmarna till sovdags räknas ned.
Jag sover nu för tiden.
Det är knappt så att jag förstår det - jag sover om nätterna.
Jag får nu flera timmar ifred då jag bara tillbringar tid med mina drömmar, inget annat, bara jag och drömmarna.

Något jag däremot verkligen inte gillar är hur ingen av vännerna längre verkar glad.
Något har hänt.
Jag är glad att vara där. Deras ansikten och blickar förgyller mina dagar, men en ledsamhet och döda blickar har spridit sig som en epedemi över hela kontoret och ingen verkar veta vad det beror på.
Självklart blir jag smittad.
Jag har inget immunförsvar, jag har inget psykiskt försvar, jag träffas alltid av alla onda pilar.
Självklart gör det ont i oss alla när personer plötsligt går ifrån sina platser för att vandra vidare till annan arbetsplats.
Såklart gör det ont att bli lämnad.
Men jag orkar inte gråta mer.
Jag har klättrat uppåt, väldigt snabbt på väldigt kort tid, jag har ingen styrka att ta mig upp med om jag faller igen, jag har ingen centimeter kvar på min kropp att få blåmärken på, hela jag är redan slagen.
Så jag låter bli att gråta.
Jag skyndar mig istället att älska de som snart kommer att gå och håller fast så länge och hårt jag kan i de som blir kvar.

Ibland Vänner

Åter hemmastad.
Tillbaka på jobbet,åtminstone delar av min tid.
Vännerna var kvar, även om de förflyttat sig från ett skrivbord till ett annat. De var där och de kramade mig och jag var glad att vara tillbaka.
Förvånar mig dock att det vågades flytta på mig, varför röra till något som var bra? Varför förstöra? Hur skulle det kunna förbättra...?
Jag blev lite arg ett tag, jag är inte sugen på att gå tillbaka. Men vad gör jag.. Jag måste.

Väggen i mitt sovrum är i alla fall fin, jag beundrar hyllorna och prydnaderna från där jag sitter i soffan.
Snart ska vännerna få komma på besök och beundra även dom.
På lördag vankas det fest. I en annan lägenhet än min.
Jag är lagom exalterad, och väldigt trött.
Men så länge jag är ibland vännerna ska det nog gå bra.
Ingen djävul ska få knacka mig på axeln framöver.

If the stars were mine...
Oh, I wish the stars were mine.

Tillbaka Till Livet (It's A Lethal Addiction)

Jag är tillbaka i Sundbyberg.
Jag är bekväm och jag trivs.
Jag har nya hyllor på väggen och gula stolar på min balkong tack vare att världens bästa föräldrar som är mina valde att skjutsa mig hem och ge mig en tur på IKEA.
Jag är trött men ack så glad. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet, ikväll har jag sällskap av en efterlängtad vän.
Livet ler mot mig.
Jag ler tillbaka.

Ack Sundbyberg, Om Du Minns Mig...

Såg nyss filmen An Education med min älskade lilla syster vars hand jag älskar att hålla.
Nu är jag förälskad i karaktärerna, i England och i 50-talet, alltid jag - så lättpåverkad.

Och jag längtar tillbaka till min lilla ort.
Jag saknar Sundbyberg.
Jag suktar efter min balkong.
Livet börjar nog om på nytt när jag kommer tillbaka, i takt med att våren slår ner en stor fot bredvid mig för att hjälpa mig på traven.
Ett nytt liv som visserligen innehåller mediciner jag aldrig trodde jag skulle ta i min hand och absolut inte i min mun, men de verkar leda till ett bättre och vackrare helvete, eller som det heter i folkmun "liv", så jag tar det.
Mina vårskor ska användas, min nya vårjacka ska bäras och lyfta upp mig ett snäpp närmare himlen.

Go To Sleep With Closed Eyes

Precis som jag igår konstaterade; trots all omkringliggande och flygande lycka släpper jag inte sjukdomen ur mitt sikte, och den heller aldrig mig.
Jag ler mer än jag gråter, dessa dagar, men jag är fortfarande oroad över nästa nedfall. Det känns i magen att jag kan förvänta mig ett till.

Och minnet fascinerar mig.
Under glada stunder glömmer jag genast bort vad det var som smärtade och hur ont allt gjorde.
Jag kan läsa om de känslor som slog mig dagen innan men tycka att allt känns främmande och obegripligt. Det är inte jag som varit där, det är inte jag som legat utslagen i sängen och nedslagen i soffan.
Det är inte mina tårar som runnit, det är något annat.
Människan är bra på att förtränga obehag, mitt minne är tränat att göra detta extra snabbt, allt för att orsaka så lite efterskalv som möjligt.
Men självklart finns de där, och mäter dessutom ganska högt på richterskalan.
De slår ner när jag är som minst förberedd eftersom jag, mot mitt kloka sinne alltid glädjer mig över lyckan och tar ut i förskott även fast jag lärt mig att jag aldrig bör.
Efterskalven är lättare än det största men ger mig ändock mycket besvär.
Mina inre hus och stående träd är alltid svaga och kan slås ner till och med av minsta vindpust.

Och jag fortsätter att konstatera och fundera, och ibland till och med orsaka mina egna efterskalv.
Positiva egenskapen att vara insiktsfull och kunskapen att kunna sätta ord på känslor och tankar i all ära, men...
Jag måste lära mig att sålla ut ondskan, och ju tidigare jag lyckas, desto tidigare kan jag börja att förtränga.

Och ja, för att besvara min egen fråga.. Jag tycker fortfarande om att vara här, den bästa vilan får jag i detta huset, men när det skriks och uttrycks ondskefulla tankar får ingen av dom det lätt, och heller inte jag.

Babel

Babel är tillbaka och inledde säsongen med ett fantastiskt bra avsnitt om lyrik och mäktiga, inflytelserika personer, visserligen handlade större delen om Stieg Larsson, en man jag aldrig funnit mig intresserad av, men Bob Hansson dök upp och min älskade Mr Sjölin presenterade och intervjuade med ett lika vackert leende som vanligt, den oerhört rufsiga frisyren är bortklippt och har ersatts av ett lite mer sofistikerat rufs, men bra gör han det ändå.
När jag kommer hem till lägenheten ska jag öppna upp hans böcker på nytt och lukta lite i dom. Jag tycker så mycket om hans ord.

Nu är jag nöjd för kvällen.
Fortsättningsvis denna vecka längtar jag till nästa torsdag kväll.

Jag skrev till min andra stora favorit igår, och nu läser han högt ur mina högtalare.
Jag beklagade hans smärta och skrev till honom att jag önskar att jag kunde rädda honom som han många gånger räddat mig.
Jag kan bara tyvärr bara önska, men ack så innerligt jag önskar att smärtan kunde lämna honom ifred som min smärta för närvarande lämnat mig.

Mina bästa vänner, de finns där, alltid på långt avstånd, men jag känner dom ändå nära och jag beundrar konstant.

Just Be (Min Värsta Fiende)

Jag har konstant skakande ben och en konstant genomsyrande pirrighet i min kropp.
Jag gillar den känslan..
Jag älskar den jämfört med depressionen.
Depressionen är min värsta fiende.
Depressionen är min egna djävul. Den vinner oftast krigen jag har mot mig själv.
Den tar mig till platser som är värre än en frisk människas mardrömmar.
Vi har ett alldeles för långt gemensamt förflutet, jag och min fiende, detta glömmer jag aldrig.
Jag ska inte glömma att jag är sjuk, jag får inte glömma. Jag ska heller inte glömma att jag kommer att bli frisk, med hjälp av mina starka mediciner och min vän på mottagningen.
Aldrig hade jag trott att denna hjälp fanns att få, jag trodde mitt liv var över och att hoppet var slut, visste inte någonstans jag skulle kunna hämta mer.
Nu vet jag.
Allt kommer att bli bra, till slut.
Jag kommer aldrig att sluta hoppas och jag kommer aldrig att sluta drömma om ett bekvämare liv.
Jag älskar ju trots allt - allt.

Jag ska göra det bästa av morgondagen precis som denna dag.
För nu vet jag, det är inte så långt till att bra få vara.

Keep On Walking

Ännu en god dag.
Världen är snäll mot mig och behandlar mig med den respekt jag egentligen alltid förtjänar.
Timmarna går inte alls lika långsamt som de gjorde för bara någon dag sen.
Mina andetag är lätta och kvävs inte längre i min lungor.

Stockholm väntar på mig, jag vet det.
Jag trivs bra här, men vill inte stanna längre än vad som behövs.
Jag ska återgå till livet, snart, i min takt.
Jag ska fortsätta vandra, min väg.
Jag ska inte springa ifrån det onda, jag ska inte bli nedsprungen av det onda, istället fäller jag när det kommer för nära.

Jag är inte rädd.

The Smiling Continues

Happy days.

Jag borde inte men kan inte låta bli att tolka dessa leenden som att något är fel.
Jag är ovan och det känns skrämmande.
Inga tårar har synts till på flera dagar.
Onda tankar förstör inte mina kvällar.
Mina leenden fortsätter att visa sig och det hörs när jag skrattar.
Vad händer med mig? Hur hanterar jag detta?

Jag tror dock inte att mardrömmen är över.
Precis som med vintern vet jag att det kan komma att falla mer när som helst. Men hoppfull är jag.
Lättad är jag.
Och pigg.

I helgen ska jag tillbaka till lägenheten, som jag faktiskt nu börjar att längta efter.
Utemöbler till balkongen ska jag köpa också.
Cigaretter och kaffe i solen.
Jobbet ska jag besöka, fast bara ett fåtal timmar per dag.
Att gå in i livet till hundra procent känns onödigt eftersom jag då riskerar ett ruskigt nedfall, så att jobba på femtio procent i minst en vecka blir bra. Då får jag även tid över till omhändertagande av mig själv.


Det pirrar i mina muskler och i min mage.
Jag är liksom nervös för något som ska hända, men jag vet inte vad.
Middagen ikväll var svår att få ner då handen som höll i skeden skakade lite lätt och magen sade "nej, ingen mat, jag är för upptagen med att pirra".
Ungefär som jag alltid känner när det är dags för mig att åka tillbaka hem till Stockholm efter kort eller lång semester i Gävle, jag är alltid sprallig och livad och känner mig då otålig eftersom det var gång alltid är roligt att åka tillbaka till den stora staden.
Men nu är jag upprymd och nervös i hela kroppen. Utan egentlig anledning.
Myror krälar runt i benen bärandes på barr.
Om jag blundar ser jag moln runt om kring mig, om jag tittar med fokuserad blick blir allt efter en stund lite suddigt.
Av alla sätt att vara i extas.
Riktig extas.
Nästan så att jag misstänker att det är råttgift även i dessa tabletter.
Men det hoppas vi såklart inte att det är.

Annorlunda Måndag (Plötsligt Händer Det)

Solen har lyst upp hela himlen idag igen.
Jag och syster tog en lång promenad, visserligen på blöt mark, men plusgraderna kändes innanför jackan.

Och till råga på allt.
Jag har idag smålett i hela kroppen.
Jag har sjungit, jag har nynnat och jag har visslat.
Jag har varit glad.
Jag är glad, denna annorlunda och bekymmerslösa måndag.

I Remember The Good Times But The Good Times Don´t Remember Me

Solig söndag.
En vanlig söndag, fast hos mormor.
Det bjöds på kakor och tårta, mat och sen tårta igen och det fanns bebis att krama om.
Men morfar saknas, mycket.
Morfar som är så söt på alla bilder överallt.
Och mormor har flyttat i från det hus som hon och han alltid bott i. Hon har flyttar i från morfars sovrum och altanen han alltid rökte på, både utan och i rullstol.
Jag klandrar henne inte men jag önskar att allt kunde vara som det alltid varit. Och att jag fick väcka upp morfar ur hans djupa sömn ännu en förmiddag.

Minnen är allt jag har kvar.
Minnen av varma kramar men kalla händer. Minnen av tobaksrök från pipan och hans fina ögon.
Jag kommer alltid att sakna. Jag kommer alltid att älska.
Jag är glad att lilla mormor finns kvar så att det åtminstone finns något att hålla kvar vid.


De små tabletterna verkar slå ut de tabletter som ska hjälp mig att sova.
Utav femtionio timmar har jag sovit ungefär fyra.
Sömn skulle vara det som skulle hjälpa mig, sömn skulle vara en del av medicinerandet.
Sömnen är min värsta fiende. Den är obekväm, smaklös och fruktansvärt värdelös och jag önskar innerligt att jag egentligen inte behövde den som vän.

Jag vill drömma om alla goda stunder istället för att bara minnas och fantisera om dom.
Jag minns hellre något overkligt än något så verkligt så att det smärtar.


I remember the good times but the good times don´t remember me.

Det händer dock ibland att jag glömmer bort att helvetet står bakom min rygg och vakar över mig.
Det händer att leenden smyger fram.
Jag har hört att det är så det börjar...
Jag tar hårt i trä vidskeplig som jag är men jag vågar erkänna: det må vara söndag natt, jag må vara som drogad av min extrema trötthet men mitt ansikte visar ett stort leende!

Var Är Du John Blund?

Trettiotvå timmar utan sömn.
Jag överlever och klarar mig fortfarande utan det där helvetiskt liknande påhittet.
Onödig. Sömnen är inte annat än onödig.
Om jag dock ska ge upp, om jag ska somna så hoppas jag att jag gör det under Melodifestivalen som bestämt ska visas på den stora tv:n i vardagsrummet i det gula huset ikväll. Jag orkar inte säga emot.
Jag bråkar inte med andra än mig själv.

Senare ikväll när jag frågar efter dig John Blund, hoppas jag att du visar din nuna, sjunger en sång och vaggar mig till sömns.
Jag klarar det inte utan dig.

Fortfarande (Tjugotvå Timmar)

Ingenting nytt på sova-fronten.
Om ingenting händer snart kommer jag att åka till akuten och be om att bli nedsövd. För engångsskull kommer jag då att sova tungt.

Redan har jag blivit fascinerad.
Det är väldigt spännande att jag, på andra platser än i sängen är så trött att jag är svimfärdig men att jag vaknar upp så fort en kroppsdel nuddar madrassen. Plötsligt då är det som att jag precis vaknat upp efter tolv timmars sömn.
Lite obehagligt visserligen eftersom jag inte riktigt har koll, varken på vad jag säger eller gör, men ack så intressant.

Jag fortsätter att bejaka detta på avstånd.
Slutet blir som mest spännande.

Tjugo Timmar Utan Sömn

Allt börjar plötsligt att kännas som ett skämt.
Som att en liten djävul hela tiden sitter på min högra axel och hånskrattar rakt i den nedslagna ängelns ansikte, ängeln som egentligen ska sitta på den vänstra axeln, le och leda mig rätt.
Kan jag göra annat än att skratta.
Denna natt gick fullständigt förlorad.
Efter cirka fyrtio försök att somna under sju timmar ger jag nu upp och ser mig som besegrad av något jag inte riktigt vet vad det är, men vunnit; det har det.

Jag ska bevaka denna lördag på avstånd och förhoppningsvis bli fascinerad över hur den väljer att te sig.

Förbannade sömn, du förstör mitt liv.
Du ditt lilla svin, varför finns du till.

Tjugo timmar utan dig, du ska se att jag klarar mig.

När Världen Sover Vaknar Jag

03.18. Fortfarande vaken.
Egentligen utan demoner som stör.
Oron över att komma tillbaka till Sundbyberg, ack älskade Sundbyberg, och oron över att återigen hitta sin plats på jobbet är ganska tung, men annars - inuti finns det lite kraft. Kanske är det den kraften som håller mig vaken..halv fyra en fredagsnatt.

Många gånger ställer jag ju även till det för mig själv har jag insett. Många gånger släpper jag in ondskan när jag istället skulle kunna låsa den ute.
Tyvärr är dock inte en insikt lika värdefull som en lära.
Nikotin ska intas om avslappning är svår att nå men kanske inte om det är sömn man är ute efter. Med nikotin i kroppen får man jaga längre.
Men jag är inte den som håller mig ifrån, den kampen ger jag mig inte in i. Den kampen lämnar jag åt en friskare tid.

Jag har, efter många månader av slag och sparkar fått igång MSN på min egna dator. Just nu är jag fast eftersom vännerna där verkar kunna underhålla mig ändå in på morgonen.


Det blir inte alltid värre framåt natten...

A Room Without A View

Fortfarande på jakt men hittar ingenting av det jag söker.
Jag är fortfarande som bortblåst.

Varje dag börjar otroligt långsamt.
Somnar vid två-tre på natten och vaknar därför inte förrän när halva dagen passerat.
Mamma låter mig vara under mina sovande stunder, det uppskattar jag.
När mackan klämts ner i magen är livet fortfarande relativt på topp. Så tar jag ett piller och jag tror att dom jävlarna kryper ner i venerna och klättrar upp i hjärnan innan jag ens hinner ta ett andetag.
Det känns ända ut i fingertopparna när dom vandrar sina klumpiga steg genom min kropp.
Det hörs en duns i mitt huvud när dom där slår sig till ro.

Efter cirka en vaken timme är jag trött igen.
Dåsig, ledsam, helt körd, som att jag alldeles innan vaknat upp mitt i min egen begravning. Kritvit, och just det - död.
Efter ytterligare några timmar är jag begraven under filt i soffan.
Jag vill lyda allas råd och promenera utomhus, gå ut och be solen och luften om att dela med sig av lite energi.
Men den här känslan jag har låter sig aldrig vila. Den här känslan som jag har låter heller aldrig mig vila.

När sömntabletten sväljs och rinner nedför min strupe kickar allt i gång på nytt.
Min kropp och mitt sinne känner av att mörkret plötslig är nära.
Så nu är vi där.
Nu börjar denna natts kamp.
23.49 är klockan.
Att få somna innan klockan tolv vore lika fantastiskt och bekvämt som att drömma lyckliga drömmar.

Jag är som inlåst i ett rum utan utsikt.
Stinkande grå betongväggar.
Igenspikade fönster.
Dörrar så tunga att dom inte behöver lås.
Inte en glimta av ljus kan slinka igenom någonstans.
De enda som känns och märks är dammtussarna i hörnen.
Det enda som luktar är instängd luft; luft som är fastbunden och liggande tätt intill golven.
Jag krälar för att nå ett andetag.
Nu är mina lungor svarta av den motbjudande luften.
Mina knän blöder av sår.
Men jag vågar inte stanna upp.
Jag vågar inte stanna här.
Genomskinlig luft och plåster; ge mig.


Detta är helvetet utan eldar.

Det Har Blivit Svårare Att Laga Det Jag Förstör

Liiiite bättre onsdag än tisdag.
Men alla tabletter gör mig slut, i huvud och själ.

Jag längtar efter mitt liv.
Jag saknar den Ida som försvann där i minglet av ondska för ett tag sedan.
Jag minns svagt att hon gick in i en kolsvart gränd, sprang fram till ett staket av nät, hoppade över och sen fullständigt försvann, nästan osynlig in i det dolda.
Sedan dess är hon försvunnen, omöjlig att nå.
Jag har sökt med ljus och lykta. Jag har ropat högt, kallat med varm röst.
Hon vägrar att visa sig. Vill inte synas.
Orkar ej.
Ondskan och sårbarheten har tagit över, visar vägen och förstör.
Att laga mig kommer att ta evigheter.
Tror knappast mitt tålamod kommer att räcka till.

Jag ska njuta av ett avsnitt av Nip/Tuck, sedan börjar slaget mot natten, som sedan i ljuset av solen vaknar upp och blir ett slag emot dagen.


Ni rör er
Jag står still.


Tystnad
Tunnel, avfart
När taxametern slagits på
försvinner allt i regnet
utan spår
och som en viskning
ser vi syner nu igen
Det här är nåt
som inte ens har hänt.

Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad vi vill ha
det luftkonditionerade ljudet
av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss, Ni står still...

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du är värd att dö för
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls...

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

747.

Av Alla Sätt Att Vara Livrädd För Livet

Suicidal men utan egentlig dödslängtan.

Jag vet att jag inte borde berätta. Men detta är den enda riktiga hjälp jag har, skrivandet är den medicin som hjälper mig mest. Orden är de enda som gör som jag vill och som alltid visar sig som vackra.
Egentligen behövs inga tabletter.
Styrka är det enda jag önskar. Styrka är det enda jag vill ha.

Den enklaste utvägen är alltid den fegaste.
Jag är och har alltid varit riktigt feg. En stor mes som helst inte gör ansträngningar utan hellre gnäller tills någon kommer förbi på vit häst och räddar mitt liv.
Ingen vit häst har ännu visat sig, heller ingen manlig eller kvinnlig riddare. Inte ens någon narr.
Den enklaste utvägen gör också så ont och om ånger uppstår kan det vara för sent och då får man se på sitt gamla liv med konstant ånger över att allt kanske avslutades tidigare än det hade behövt.
Men det är inte alltid andra alternativ finns.
Jag är tacksam för alla de chanser livet ger mig. Men hur många chanser ska jag ge livet? Någon gång måste den sista potatisen bli satt.
Detta ska vara en ömsesidig kamp. Om jag ska ge något måste jag veta att något eller någon ger mig någonting tillbaka.
Jag vill slåss ihop istället för bara emot.


Just nu är jag bara rädd.
Jag är frusen men med kokande blod i venerna.
Jag är trött.
Det gör ont i mig och jag är svag.
So the story goes.
Kallare än is.
Varmare än eld.

Mardrömmarna är alltför återkommande.
Både under sömnen och i det vakna.
Från sömnen vaknar jag alltid blöt i ögonen.
Från sömnen vaknar jag alltid som ur en tio år lång stund av sömn där under vilken terror hela tiden stått och knackat på andra sidan dörren.
Oftast slår den sig förbi. Tränger sig in.
Klampar över mig med sulor gjorda av stål.
Det värker i mig då.
Runt om kring mig, under sovande stunder dör dom jag älskar.
Bilar krockar, himlen sviker flygplan som faller direkt i backen.
Jag blir lämnad ensam. Och rädd.
Terrorn tar alla till sin famn men lämnar mig kvar.
Det är jag eller dom.
Alltid är jag den som får ondast.
Det är jag som ska skadas mest.

Jag läste bipacksedeln till medicinerna och blev även då livrädd.
Tårarna visade sig. Jag undrar vad jag har gett mig in i.
Vad har jag gjort för att förtjäna.
Vem har jag skadat och sårat så hårt att jag behöver lära mig en sådan här tung läxa och vandra på dessa fasansfulla gator?
Jag vill inte gå dom något mer.
Jag vill flyga på moln, jag vill äga ett leende bredast möjligt. Och öppna, glada ögon.
Jag vill orka se.


Jag är förlorad.
Jag kan inte räddas, inte av något.
Det skrämmer mig.
Mest av allt.

No Way Out

Klockan fortsatte att ticka efter att jag ringt till Försäkringskassan, vilket blev det enda nyttiga jag gjorde med denna dag.
Men det ska vara så.
Jag är sjuk, så jag är ursäktad.
Rastlös också. Extremt uttråkad.
Jag hade tänk att frisk luft skulle vara skönt. Jag hade planerat att ta en iskall promenad ute i det vita men tittade ut genom fönstret och ångrade mig.
Kanske imorgon, om jag orkar.. Kanske dagen efter imorgon också, bara jag orkar.

Jag är verkligen inte stark.
Jag har ont i min kropp och det känns just nu som att det inte finns någon utväg.
Jag blir också skadad av att vara hemma från jobbet, att inte behöva göra någonting.
Att inte ha några uppenbara bekymmer får mig att söka efter de bekymmer som är mindre uppenbara.
Att sova mycket får mig att bli tröttare under de väl vakna stunderna. Att sova för lite ger mig ångest och oro och känslan av att döden vore en sund väg härifrån.

Snälla någon, väck mig ur denna livlösa mardröm.

Bit För Bit ....Igen

I kön till Försäkringskassans kundtjänst är det 111 personer före mig.
Det är en lång kö.
Jag fantiserar om att alla som sitter i denna kö är i nästan samma sits, samma värdelösa sits, samma hopplösa liv.
Alla mår vi dåligt.
Hela världen kommer att gå under.
På mitt jobb är det fy och skam om man får vänta i vår telefonkö längre än tio minuter. Jag har nu suttit hos Försäkringskassan i elva minuter och verkar inte ens ha kommit halvvägs.
Vad säger man...
Handlar det om prioriteringar kanske?
Pressade blir i alla fall vi.

Alldeles nyss tog jag min första tablett. Jag har tidigare inte vågat.
Rykten säger att jag kommer att må sämre de första veckorna än jag gjorde innan intaget av tabletterna.
Inte konstigt att jag inte tidigare vågat.
Jag kommer framöver konstant att söka efter biverkningar och effekter i och på min kropp.
Minsta märkliga, obehagliga känsla kommer att tolkas som en biverkan. Minsta leende kommer att kännas som en positiv effekt.
Hoppas att jag klarar av att fullfölja behandlingen utan att ta ett stort steg nedför balkongen innan tabletterna är slut.
Jag är lite rädd.

Kent har gjort mig beroende. Såklart.
Hoppas inte tabletterna gör detsamma med mig.
Alltid efter spelning blir jag beroende och vill inte göra annat än njuta av de spelade låtarna i veckor framöver.
Men det går över. Till slut tröttnar jag lite grann och låter dom vila för ett tag. Då tar någon annan över. Kanske blir det Krunegård, han brukar kunna bedöva det allra mesta, både Kent-beroenden och tårar.

Nu har jag plats 74.
Med andra ord har det nu gått en stund.
Försäkringskassan och SJ, tävlar dom om att vara sämst och o-omhändertagande... ?
Jag gillar inte. Någon av dom.

Här i Gävle är det motbjudande kallt.
Snön gör mig spyfärdig.
Jag dricker kaffe men ingenting får mig att vilja vara vaken.
Jag skulle somna nu, i Försäkringskassans telefonkö, om det inte vore för Kent.

Nu är det nog min tur.
Snart....

Det Är Bara Minnen För Livet (Ingenting Man Tar För Givet)

Taxmannen.
Kevlarsjäl.
Palace & Main.
Socker.
LSD, Någon?
Idioter.
På Drift.
FF.
Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare).
Med flera. Med flera.
Fantastisk musik.
Jag sjöng med i varenda låtrad.


Joakim stod längst fram, i täten. Ståtlig som en Gud, en Gud för mig.
Dom tog mig med storm och jag gick skakande och tårögd därifrån. Ville såklart aldrig att det skulle ta slut.
Kent.
Jag blir aldrig mätt.
Jag hävdar för alltid att ingenting i världen kan klå er.

Publiken var mestadels stilla.
Publiken bestod av Stockholmare med "tryckt uppåt väggen"-attityd. En typ av vägran att röra på sig. Vägra dansa till tonerna.
Men jag njöt.
Jag dansade. Jag sjöng.
Jag var så lycklig att mina ögon blev tårfyllda. Det händer sällan.

Efter spelningen av världens bästa Kent plankade vi på tunnelbanan.
Det händer också väldigt sällan.
Privattaxi kom sedan och hämtade upp oss på Brunkebergsgatan och tog oss sedan för en typ sista måltid på McDonalds.
I taxin spelades Kent. Såklart.
Under måltiden spelades Kent, likaså under drickandet av nattfösaren.
Under packningen av för mycket kläder och även under resan med fantastiska SJ idag spelades Kent.
För alltid.
Jag älskar.
Minnen för livet.