Januari - Samma Som December

Jo, tack du 2012.
Du är precis som 2011, eller hur?
Du lurade mig när du lovade att saker och ting skulle bli annorlunda?

Piggare dagar, nätter med godare sömn, mindre tårar, inga tårar alls på kontoret.. Mer av älskling..
Mera läsa böcker, mindre spela Wordfeud. Än så länge har jag läst en, men vunnit ett oändligt tal av matcher.

Nothing has changed.
Du lurade mig.

Fast jag kommer inte att sluta tro. Jag kommer inte att sluta hoppas.
Andra halvan kanske..

Jag kanske överdriver.
Jag kan väl egentligen inte säga att jag inte blivit väl mottagen.
Jag har pengar över, så min garderob blir fullare för var dag.
Det står inte stilla på jobbet, det händer. Där.
Och jag har bara gråtit på riktigt en gång; bara en enda gång.

Älskling har varit sjuk.
Han har varit borta ifrån mig.
Vi skulle varit tillsammans idag. Men så kom möte emellan.
Med mötet kom mina tårar.
Hela januari’s tårar.
Besvikelse och fröken Wall, de två kommer aldrig att bli vänner.
En ny tröja gjorde dock besvikelsen lättare att hantera; en ny tröja och en Lina som alltid håller min hand.

Så istället för att åka hem med sällskap åkte jag hem med mig själv.
Duschen väntar på mig nu.
Jag väntar på morgondagen.
Kanske hinner vi pussas på Centralstationen, om vi har tur, och tur har vi väl; jag och älskling. Ibland.
Sen kommer min lilla syster.
Fredag är en ledig dag. Jag och syster åker till Göteborg, bor på hotell och går på Guldgala.
Det blir nått!
Hela världen kommer att vara avundsjuka!

Men tänk om…
Om bara älskling vore med..

Jag är ju så förälskad.
Jag saknar ju honom så.
Vid varje tanke svider det till i hjärtat.
Vid varje andetag av längtan hugger det som en kniv i magen.

Men vi ska inte tänka så.
Vi ska bara längta och vara glada.
Det vore lätt, om det inte vore så att det sved mer.
Det rivs och det svider, så pass att jag blöder av längtan.


Nåväl.
Duschen väntar.
Och ja, jag vet.
Det är bara jag som kan påverka hur många böcker jag läser och hur pigga mina dagar är.
Det är egentligen bara jag som kan påverka antalet skratt versus tårar.

Ingen Jon kan.
Ingen Lina, ingen Malin; inte deras sängar.
Ingen Erik.

Så vad gör jag åt det..
Jag tar en lång dusch, lägger mig i sängen, läser lite och försöker sen att sova.
Och fungerar inte det så messar jag lite med Lina.
Det gör natten till en lugn natt.

Det Förra Året

Jag måste liksom försöka att summera.
Annars kommer jag vid ett senare tillfälle att ångra mig.

Så..
2011.
Det mesta känns som samma.
Många stunder kändes som deja vu.

Jag vet att jag flera gånger försökte att bli vuxen.
Jag vet att jag någon gång lyckades i några dagar och att jag andra stunder snabbt insåg att jag banne mig är bra som jag är.

Dagarna flöt liksom på.
Inga större kriser under våren.
Aldrig något större, avgörande kaos.
Jag hade ofta en inner peace.

På ett stadigt jobb, med riktiga rutiner, stadiga och fantastiska vänner och i en egen lägenhet.

Mysiga nätter hos Lina när jag behövde det som mest.
Långa promenader med Martin.
Höga skratt med Nellie.
Höga hånskratt med Erik.

Långa nätter hos syster.


Hela januari, februari och mars var jag trött på vintern.
Längtade och suktade efter våren.
Ville ha värme; ville ha ljus.
Jag fick vänta alldeles för länge.
Jag hoppas på ett vädermässigt annorlunda 2012.

Plötsligt kom våren till Kallhäll och till Sundbyberg.
Det blev lättare att gå upp innan sex på morgonen.
Det blev ännu skönare att gå hem redan klockan tre på eftermiddagen.

Sena kvällar hos Fredrik som lämpligt nog bodde nära nog att vara min systers granne.

Sena kvällar även hos Jesper.
En lång bit hemifrån mig, men jag minns att jag alltid tyckte det var värt resan med pendeltåget.

Jag blev dock lättare uttråkad än jag var under vintern.
Jag sökte spänningen på fel ställen, precis som de tidigare åren.
Men ingenting gick verkligt snett. Ingenting gick sönder.
Inte ens jag.

När våren blivit för lång kom längtan efter sommar; längtan efter semester.
Jag ville gå i bara ben med solbränna och solglasögon.
Semester var ett tag det enda vi visste hur att prata om.

Min semester..
Ja.. Aldrig i mitt liv har jag spenderat så mycket i badvatten som denna sommar.
Varje dag.
Varje chans jag fick tog jag.
Stranden vid badet i Kallhäll var min heliga plats.
Bad, sol och kvällar vid klippor.

Lotta och jag drack litervis med vin på min balkong och tjattrade våra halsar torra.
Älskade Kallis.
Lottas och mitt Kallis.

Lottas och mitt Kallis.
Lina och jag och våra kryssningsfartyg som hade slagit oss gula och blå om det inte vore för att Lina är en sådan duktig tjej som höll oss undan alla besvär.

I slutet av juni, alldeles lagom till midsommar försvann mitt mörka hår och blev istället alldeles, alldeles blont. Och så har det fått förbli.
Frisörerna har under hösten rått mig till att låta bli färg, och jag har lyssnat.

Kanske är det den största förändringen under 2011 - att jag har lärt mig att lyssna..

Så kom augusti.
Början av ett helvete som skulle bli längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Djur på mitt golv.
Djur i mitt tak; i mitt badrum; i mitt kök; i mitt rum.
Äckliga djur överallt.
Många obekväma nätter i andras sängar.
Många underbara nätter i Linas bäddsoffa.

Tidningen gjorde ett reportage om mig. Miljöinspektör på Järfälla Kommun tjatade på min förenings styrelse.
Ingenting hjälpte.
Ingenting hjälpte mig.

Usch och fy.
Jag önskar det inte ens på mina värsta fiender.

Det var nära ett par gånger, men S:t Görans psykakut fick aldrig träffa mig.
Livet var miserabelt men jag höll mig i skinnet.

Året efter…
Fem månader sedan det började.
Djuren finns kvar hos grannarna där allt började.
De finns även kvar hos mig, även om de gömmer sig, och gömmer sig bra.
Ta i trä.
Jag har min egna sanerare som har lovat att komma om han behövs; om jag behöver.

Så kom september.
Sommaren var kvar.
Och jag; jag hittade till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tyckte inte att känslorna hörde hemma där; hos mig. Jag tyckte att de bara gjorde mig förvirrad och var övertygad om att de till slut säkert skulle göra mig ledsen.
Samtidigt som jag tänkte ”men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..”
Så rent spontant där i mitt mörker tänkte jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag ju vinna.

Månaderna har gått. Min älskling, min underbara älskling står fast vid min sida.

“It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.”

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.
Och så kommer det att förbli.

Ingenting når oss. Ingenting kan klå oss.
Kärleken är alldeles för stark.

Resten av våra liv.
Resten av våra gemensamma liv.

Stackars (Om jag kunde drömma...)

Stackars oss så förälskade.
Stackars oss så älskande.

Stackars oss.
Vi vill ju bara hålla handen.

Tillsammans avskyr vi den orättvisa världen som inte ger oss mer än ett par timmar per vecka, som mest.

Stackars den ena. Vars tårar faller när den andra tar ton.
Stackars även den andra, vars tårar faller när den ena tar ton.

Stackars mig som innan jag somnar kommer ligga tätt mot min kudde och bara lukta.
Försöker att drömma; drömma honom hit.
Försöker hitta smaken; försöker hitta längtan.
Försöker hitta honom, på kudden.

Men han är inte här. Han är verkligen inte här.
Det spelar ingen roll hur mycket jag önskar.
Han är inte här.

Min underbara älskade.


Längtan glöms bort för en kort stund.
Rör vid varandras händer på pendeltåget.
Önskar att ingen av de andra är där.
Alltid
Önskar att ingen av de andra är där.
Kramas i sängen.
Smältande blickar.
Kyssar.
Där; där ingen av de andra faktiskt är.
Tiden står stilla.
Världen är död.

Sen
Tillbaka till pendeltåget.
Håller hårt i varandras händer på väg dit.
Världen lever igen.
En kyss.
Ett snabbt farväl eftersom långa farväl gör svedan mycket värre.

På ett ögonblick är längtan tillbaka.
Hårdare och vassare än innan.


Stackars oss så älskande.
Stackars oss så förälskade.
Som vill så gärna
Men inte får
vara ifred.


Älskling
Jag önskar att jag kunde drömma; drömma dig hit.

Jag älskar dig.

När Julen Är Förbi

Innan julen..
Jag lämnade jobbet.
Mös med älskling på stan.. Fick julklapp som doftar gott och kramar. Många kramar.
Han gick sedan vidare, skulle fixa julklapp till hans tre töser därhemma.
Jag gick in på affärer, shoppade massor, saknade honom redan.
Tänkte på hans famn..
Tänkte på hans läppar..
Var nära på att falla i backen, så förälskad är jag, men jag höll mig på benen, tog mig till tåget och fick hela vägen till Gävle sitta i en trappa i en smutsig och grå SJ-tågvagn.
De kan aldrig göra någonting rätt..

Dagen före dopparedagen mös vi, på själva dopparedagen mös vi likaså.
Mamma och pappa uppträde med rim i en sång.
Jag kände mig som 14 igen.. (Guuu så pinsamma dom är, jag dööör)..
Men bara för en kort sekund, sen kom jag på att "guuu så underbara de är".

Vi åkte en dag till mormor någon dag efter dopparedagen.
Det sprang många barn runt mina ben.
Jag älskar hela den högen!

Sen var tanken att jag och min lilla syster skulle åka hem till mig igår, men SJ ville annorlunda, de ville knappt alls..
Tåget blev mer och mer försenat, så vi fick ge upp.
Vi åkte hem till mamma och pappa, åt chips som tröst och höll mamma sällskap.

Så istället för igår fick vi åka idag.
Och för att maximera chansen att komma hem innan årets slut fick vi skjuts av mamma och pappa hela vägen till Uppsala, därifrån tog vi sen tåget till Stockholm..
Och dra mig baklänges; tåget var b a r a fem minuter försenat.. Och vi kom hem till Kallhäll innan 2011 var över.


Just nu..
Julen är förbi..
Jag väntar på nyårsafton då Lotta kommer hit.

När 2011 är över och 2012 precis har börjat ska jag kramas och pussas med min älskling; min själsfrände...i timmar..
Den älskling som jag sen ska spendera resten av mitt liv med.
Det finns inget annat alternativ.
Det finns inget vi hellre vill.
Alla dagar..
Till och med de då julen är förbi.

Mitt I Snön

Det nalkas jul.
Riktigt nära.
Men inga juldofter har nått mig ännu; inga julsmaker och inga julsyner.
Julkänslan är lika med noll.
Tiden går alldeles för fort för att jag ska kunna hinna med, att känna.

Och djuren är tillbaka.
Något som gör att det känns som om jag är tillbaka i augusti, trots att snön lyser vit på taken.

Lyckligtvis har djuren än så länge bara varit tre.
Och saneraren har redan hunnit vara här.

Men..
När den satt där på kanten av mitt handfat..
Känslorna var desamma som i augusti.
Paniken
Tårarna
Det höga skriket.
Precis desamma.

Och när jag kliver in genom min dörr, tittar jag med lika spänd blick på alla väggar, i alla tak och på alla golv - efter något som rör sig.

Fy faan.
Jag hoppades för mycket när jag i somras sa "förhoppningsvis är det i alla fall över till jul".


Jag lämnar dom åt sig själva från och med imorgon.
Sällskap utav mig får det inte.
Jag har en mamma, en pappa och en lillasyster att ta hand om.
Julklapparna är klara, och även om julledigheten inte är den längsta av ledigheter kommer den i alla fall att märkas.

När det börjar nalkas nytt år tar jag med mig min lilla syster tillbaka till mig.
När vi är två som bor här tror jag inte att djuren vågar sig fram..
Dyker dom upp stampar vi så hårt att de tror att tredje världskriget är på ingång.


Men innan julledigheten; innan tågresan mot den riktiga snön ska jag och älskling hålla hårt i varandras händer imorgon.
Länge
Varmt.
Bäst.

Kramas
Pussas
Kyssas.

Jag fäller ofta glädjetårar när jag tänker på honom nu för tiden.

Det bästa jag vet..
..är att det bästa jag vet är att vara stilla i hans famn; när han håller mig, hårt..
Jag har aldrig, verkligen aldrig känt mig så trygg som jag gör då.


Världens
Hela världens
Allra underbaraste..
Min Jon!

När Allt Plötsligt Blir Knas

Det går inte att hela tiden sväva på rosa moln.
De är inte tillräckligt många för att det ska vara möjligt.

Så ibland blir det knas.
Vissa gånger mindre knas. Vissa gånger mer.


Fredagen.
Jag borde ha stannat hemma.
Jag borde ha förstått att jag inte hade utanför dörren att göra.
Jag brukar känna på mig; brukar ha mina aningar.
Men inte den gången... Och det slutade i knas. Riktig knas.

Lördagen.
Jag sov den igenom, fram till kvällen då jag vaknade till.
Den kvällen behövde jag inte gå utanför dörren för att det skulle bli knas.
Det räckte med några skrivna ord i form av en fråga, och ett svar i form av ett "ja".
Världen rasade, mitt framför mina ögon.
Jag minns att jag tänkte "åh nej, inte igen, inte igen".
Men där var jag. Igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle somna, men framåt tre, då orkade inte kroppen längre, så jag föll in i dvala och vaknade mående som efter månaders influensa på söndagsmorgonen.

Men jag hade överlevde.
Det var det viktigaste.

Jag tog en promenad. Frös. Längtade in. Men gick lite mer.
När jag kom in var jag slut, helt slut. Kunde inte annat än att återigen lägga mig ner.
Och där låg jag, tills jag av dörrklockan vaknade igår morse.
En kram, sen var allt bättre.
En älskling, sen var allt bra.

Framåt lunch, efter x antal kramar åkte vi till varsitt jobb.

Det är tisdag kväll.
Jag är inte helt återställd men tar mig framåt.
Alla vänner, ack, alla dessa vänner.
Jag skulle inte finnas om dom inte fanns.
Knaset ligger bakom mig, inte långt bakom, men faan inte nära.


Imorgon ska jag och Lina på hockey med Henrik.
Jag stannar hos Lina den natten.

Strax därefter är det fredag igen. En fredag som absolut inte kommer bli likadan som fredagen innan.
Inget knas. Inget kaos.
Inga tårar.

För på samma sätt som allt i ett ögonblick kan bli till kaos, kan det vända tillbaka till ett vadande på rosa moln gjorda av sockervadd.

Alltid Nära

Konstigt vore det väl om jag kunde släppa det..
Tråkigt vore det om jag tog det för givet..
Men..
Jag kan inte sluta att förundras över hur underbar han faktiskt är.

Jag kan inte sluta förvånas över hur det känns att vara världens mest lyckligt lottade tös.

Ovant, men ack så underbart.

Jag ger honom min morgon
Jag ger honom min dag
Och alla andra dagar därefter.

Veckan har varit långsam.
Långsam och smärtsam, trots att vi idag skrattade massor.
Men nu har hälften passerat.
Imorgon ska jag mysa med Lina hela kvällen efter jobbet, och dessutom hela natten.
Jag behöver det.
Sen kommer fredagen.
Igen.
Oavsett hur sakta det känns som tiden går visar det sig alltid i efterhand att den sprungit förbi utan att jag ens fick tid att andas.

Året har gått snabbt.
Slutet av året har varit och är det bästa slutet någonsin.

Jag ska börja gå igenom alla flera hundra dagar snart.
Och sammanfatta på minst en sida.
Jag börjar med att försöka minnas..
Allt som hände innan 22 september 2011 är som förträngt.
Betydelselöst och obefintligt.
Han är ju viktigast.
Och han är för alltid.

Min älskling.
Om du var här
om du var här
om jag var där
Om du var här.
Du anar inte vad jag då skulle göra med dig.

Men än så länge
Jag väntar här
med öppen famn
och med ett hjärta i vilket hans namn är skrivet
saknar, längtar, drömmer
känner
hans doft från min axel
min hand i hans hår
och hans läppar mot mina.
Oavsett hur långt borta; alltid nära.

It's Always You!

Jag jobbar för mycket.
Så mycket att jag nästan spyr.

Övertid i lördags.
Långa dagar måndag, tisdag, onsdag.
Sena eftermiddagar.

Just nu är jag så trött att jag nästan tror jag har feber.

Men imorgon.
Då går jag tidigt.
Alla sena eftermiddagar blir plötsligt värd all möda.

Älskling och jag ska kyssas och kramas.
Så länge jag får honom…
…är jag nöjd!

Sen på lördag ska jag jobba igen.
Jag mår illa av tanken.
Trots att vi har otroligt roligt, varje minut.
Jag mår illa av tanken att vara just d ä r.
Önskar vi kunde vara någon annanstans..

Efter övertiden kommer mamma och julpyntar verkar det som.
Efter mamma kommer det vara stänk av jul över hela min lägenhet.

Jag tar en lång dusch ikväll.
Spolar av mig kontors-illamåendet.
Saknar älskling..
Längtar efter älskling..
Längtar till imorgon..

Efter hans kyssar.
Hans händer.
Hans armar.
Hans ansikte.

Hans läppar
Mot mina.
Hans händer
I mina.
Hans ansikte
Mot mitt.

Jag vill ha det så resten av mitt liv.
Jag önskar inget annat.

It’s you, it’s you
It’s always you!

Så Mycket Kärlek

Sen sist, vad har hänt..

Lotta och jag åkte båt förra helgen.
Vi höll oss ifrån att ramla i, trots att förväntningarna från vänner om att just det skulle ske var många, och höga.
Vi var de gladaste på båten. Det både hördes och märktes.
Lördagsnatten dansade vi igenom.
Väl tillbaka i hytten var fötterna trötta, klänningarna svettiga.
När klockan ringde för frukost ville jag inte vakna, så Lotta trippade iväg själv. Lite äggröra senare var hon tillbaka i sängen ovanför min. Jag sov som en stock.
När jag några timmar senare vaknade visste jag inte var jag var, inte vem jag var. När jag insåg ropade jag till Lotta ”är du där…?”. Självklart var hon det. Antar att jag trodde hon bosatt sig i matsalen och att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

Ytterligare någon timme senare visade vi oss utanför hytten.
Vi köpte läsk, ät macka, skrattade åt alla patetiska människor och funderade över vem som tagit den bilden på mig och henne ihop som tydligen varken hon eller jag sträckt oss för att ta.
Rätt snabbt insåg vi dock att det får stanna vid att vara ett mysterium.
Vi förblir ovetande.

En stund senare drack vi drinkar igen och åt igen.
Trötta men fortfarande glada.

Väl hemma i sängen flera timmar senare somnade jag gott.
Gott och snabbt.
Natten var lugn men måndagsmorgonen kom alldeles för fort.
Jag var fortfarande inte mig själv. Lördagsnatten hade fortfarande sina vassa klor i mig.
På tåget till jobbet vet jag att jag tänkte ”vad händer om det aldrig går över…”.
Men efter pizza med Lina på Pizza Hut var jag tillbaka.
Är det någon som kan få mig på fötter igen så är det fina Lina!

På lördag ska vi jobba.
Hela gänget!
Med övertidsersättning, betald mat och ingenting att göra.
Jag längtar.

På kvällen kommer Malin till mig.
Jag har förberett mat och bakat kaka och vet att det blir en underbar kväll.
Och jag vet att vi kommer att vara så där oanständiga som bara hon och jag tillsammans kan!

Men innan lördag ska en fredag överlevas.
Jag ska jobba länge eftersom jag jobbade kort idag för att möta min Jon på Fridhemsplan.
Min Jon.
Mitt allt.
Jag somnar inatt med hans doft över hela mig och varje gång jag blundar; hans läppar emot mina.

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.

Så mycket kärlek som kärlek kan bli.

En krasslig, En älskling

Febern går upp. Febern går ner.

Jag gnäller som om jag legat här i veckor, men än så länge har det bara gått en måndag.
Tidsuppfattningen är svår när man är sjuk...

Heja födelsedagshelger då huvudvärk och illamående är konstant!
Speciellt när jag ska gratuleras och hälsas på.
Mamma, pappa, syster, farfar, Gun, mormor, kusiner, mostrar, farbröder...och morfar som bråkade med mormors glödlampor.
Jag hoppas inte jag spridit bacilluskerna vidare med alla kramar.

Tågresan hem igår var horribel. Jag var flera gånger om på väg att somna men vågade inte då jag var rädd att missa stationen.
Jag somnade nästan direkt, ställde alarm, beredd på att kliva upp runt halv sex.
Min kropp ville annorlunda. Min kropp ville inte alls.

Jag låg kvar och försökte vakna i typ tjugo minuter men gav till slut upp.
Det var ingen idé att försöka.
Så jag somnade om, vaknade av att älskling ringde vid åtta.
Då piggnade jag till men klagade på min huvudvärk, att jag saknade mat, något att dricka och alvedon.
Han måste ha misstolkat, trott att det var en pik, för typ en timme senare, när jag halvsov, plingade det på min dörr.. Något det i vanliga fall aldrig gör..
Jag tänkte först ignorera, tänkte "jävla grannar", men så fortsatte det att plinga. Jag klev upp med duntäcke runt min kropp, håret som ett skatbo, tittade genom titthålet och såg världens finaste ansikte.
Världens finaste man!

Jag fick mat, alvedon, juice, halstabletter och jag fick vila i hans famn.

Vi kröp ner under täcket.
Min säng verkar trivas lika bra med att ha honom här som jag gör; den blir alltid mycket bekvämare när även ligger i den.
Och mina kuddar drar alltid åt sig massor av doften från hans hår. Det doftar alltid mycket och länge när han varit här.
Det doftar underbart.

Både jag och sängen längtar till nästa gång.

Vem vet, jag kanske stannar här, liggandes, väntar och längtar tills nästa gång han plingar på.
Min älskling.

Allra, allra finaste och underbaraste älskling.
Det finns inga ord tillräckliga för att beskriva hur mycket jag älskar honom.

Hör du det älskling..
Det finns inga ord!



If the stars were mine
I'd give them all to you
I'd pluck them down right from the sky
And leave it only blue

I would never let the sun forget
To shine upon your face
So when others would have rain clouds
You'd have only sunny days

If the stars were mine
I'd tell you what I'd do
I'd put the stars right in a jar
And give 'em all to you

If the birds were mine
I'd tell them when to sing
I'd make them sing a sonnet
When your telephone would ring

I would put them there inside the square
Whenever you went out
So there'd always be sweet music
Whenever you walk about

If the birds were mine
I'd tell you what I'd do
I'd teach the birds such lovely words
And make 'em sing for you

If the world was mine
I'd paint it gold and green
I'd make the oceans orange
For a brilliant color scheme

I would color all the mountains
Make the sky forever blue
So the world would be a painting
And I'd live inside with you

If the world was mine
I'd tell you what I'd do
I'd wrap the world in ribbons
And then give it all to you

I'd teach the birds such lovely words
And make 'em sing for you
I'd put those stars right in a jar and
Give them all to you.