Det Vanliga Människor Skrattar Åt Kan Jag Förvandla Till Tårar

Någonting väldigt litet blev plötsligt alldeles för stort.
Någonting blev plötsligt alldeles för skevt.
Intensiviteten slog igen sina hårda dörrar i mitt ansikte och mitt sinne fastnade i chock.

Jag försökte spela oberörd
Jag försökte verka omärkt.
Ingenting når ju mig.

Men så slog det mig…
Allting når fram till mig
enbart för att jag är så villig att lyssna.

Jag hade också roligt här om dagen
Jag njöt också.

Men
Det de vanliga människorna skrattade och log åt förvandlade jag plötsligt till tårar.

Det tog en stund för att göra mig tröstad.
Det tog en del kramar
Och till och med ett nyp i armen.

Så, det var en tung dag på jobbet idag.
Det bjöds på tårta
men inte för att fira
bara för att sörja.

Caroline sa hej då.
Jag försökte att inte gråta men eftersom tårarna redan rann var jag hopplöst förlorad och fick pressa fram en kram och hulka fram ett ”jag kommer att sakna dig”.
Tanken på det räcker för att återigen göra mina ögon varma…

Men det är bra nu.
Jag hittade tillbaka och är inte längre förlorad.
Ännu en gång skrattar jag med.

Även om det vissa sekunder svider till lite i hjärtat.
Men oavsett vad som händer kommer vi alltid ha den stunden.
Den stunden som egentligen bara vi vet om.



Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.



Väck mig
Tills den morgon jag vaknar på egen hand
Den morgon då jag hittat den jag verkligen älskar.