Oh Love!

Lång dag på jobbet.
Alldeles för lång dag.
Jag var där kvart över sex, åkte tåget hem, som var försenat, klockan fem.
Och Emilie, hon var där till och med innan mig.
Många gånger undrar jag hur vi faktiskt orkar.
Många gånger undrar jag om det är sjukligt som vi känner - att vakna klockan sju på en vardag är sovmorgon.
Men.. Vad gör vi inte för möjligheten att kunna gå hem innan klockan tre, medan solen fortfarande gassar mot huden i väntan på pendeltåget.

Vi hade en långdragen utbildning sist på eftermiddagen.
Det sista vi gjorde för veckan.
Inte välplanerat; inte vårat fel.
Men vi tog oss igenom det, och ja, jag tänkte sarkastiskt innan att min livsgnista förmodligen skulle passera under utbildningen.. Jag är glad att kunna konstatera att jag hade fel.
Och ännu gladare är jag att kunna säga att det faktiskt gav något, något litet, men i alla fall något.


Den person vars hår jag älskar att klia är på semester. Sex dagar har gått. Fyra ytterligare dagar ska gå innan han kommer hem.
Det var längesedan jag saknade någon så; så mycket som jag saknar honom.

Fyra dagar.
Jag gör som jag gjort hittills; försöker sova bort mycket; men inte för mycket, tid.
Annars går jag itu av längtan.

Jag ryser av tanken att få vidröra den huden.
Jag tar ett djupt andetag och känner doften av hans hår.
Jag stänger läpparna och känner mustaschen mot min överläpp. Det sticks lite men det är underbart; för det är han.

Fyra dagar.
Självklart klarar jag mig
men det svider till varje gång jag känner av saknaden.

Oh love
My love!