Som Vore Jag Helt Vansinnig

Jag gjorde misstaget att svälja en hel sömntablett igår (ja, jag äter dom fortfarande, ännu är jag inte redo att klara mig på egen hand...)
så i morse ville jag inte kliva ur sängen.
Det var kallt
ruggigt.
Jag längtade bort.

Men att tveka är slöseri med tid.
Så jag sträckte på mig, uttalade högt en och en annan svordom
och gick barbent i blåst i väg dit jag hör hemma.



Att läsa på balkongen är bland det bästa jag vet.
Plötsligt stör inte tågen.
I flera timmar har jag nu suttit där
utan att märka
utan att märkas.


Att somna med leende läppar är det bästa jag vet.

Jag lovar mig själv att aldrig medicinera mig mot det
mot leende läppar.


På promenaden ikväll skrattade jag för mig själv.
Visste inte var att ta vägen.
Det ömmade och dunkade
överallt.

Ibland känns det som att det är för mycket med all denna lycka.
Ibland blir jag tvungen att luta pannan mot en vägg för att klara att stå kvar.

Ser ni, tänker jag, jag tillhör de som älskar, tillhör de levande.

Som vore jag helt vansinnig...
Men nej,
bara
lycklig.