Watching Clouds Relax

Idag har jag solat på rosa filt på gräsmattan på baksidan av huset.
Jag brände mig på magen
jag brände mig lite på insidan av ena låret.
Men resten klarade sig.

Mammas lagade mat är den allra godaste och jag är glad att jag åkte tillbaka hit istället för att envisas med att vara kvar i min egna lägenhet och svettas bara för att få lite egen tid.
Riktigt än är det inte dags.
Lite längre vill jag vara med.


Semestern är alltså fortfarande helt fantastisk.
Vissa stunder vill jag aldrig tillbaka till jobbet, speciellt inte sedan de verkar ha tropisk värme på kontoret som kan få till och med den mest värmetåliga personen att svimma.
Men så inser jag...
..att jag saknar.
Att jag längtar och gärna skulle vilja ha en kram av.

Jag saknar att diskret kila förbi alla stillastående som står i väntan på tunnelbanan.
Jag längtar att få drömma mig bort på tågen, med Florence + the Machine i lurarna; på väg bort en fredag eller lördag kväll
eller på väg hem en annan morgon.

Jag längtar dit
även fast jag vet att det är alldeles för varmt i den lägenheten.

Och jag saknar även de mörkbruna ögonen som gömmer sig bakom glasögon.

Men jag står ut.

Jag lägger mig på marken
bevakar molnen som flyter förbi ovan
och känner mig precis lika avslappnad som dom.

Jag glömmer saknaden för ett tag och lever i solen en lång stund till.