måndag 30 augusti 2010

Ett Par Fjärilar I Magen (Lite Utav Ett Inre Kaos)

Aldrig har så mycket skvaller kretsat på en och samma plats.
Aldrig har så många varit så nyfikna
(på ingenting ?).
Jag berättade det jag visste
men sa inte mer än så.
Jag fortsätter att vara kryptisk
till vissas förtret.


Fredagens event är planerat,
det har till och med ett schema.
Jag tar gärna på mig att planera fler fester, så länge jag har de allra bästa party-planerarna vid min sida.
Tillsammans klarar vi allt; till och med en Nobelfest.

Så, är du klar att gå ner på stan?


Måndagen är nu över.
Den blev precis som jag förväntat mig.
Och jag är otroligt glad att jag kunde stå för så stora delar av dagens underhållning.
Jag – hålla någonting för mig själv. . .
Det var naivt av mig att någonsin tro att jag skulle kunna.

Lite svårt att andas var det vissa stunder.
Ett par fjärilar flög omkring inuti mig.

Mycket längtar jag så klart till fredag.
Mycket hoppas jag så klart på.

Och… …imorgon ska vi säga adjö till sommarvikarierna.
Det bjuds på fika.
Det kommer att medföra en märklig omställning.
Lite onödigt så här mitt upp i allt annat inre kaos.



Andas, jag kan inte andas, för det låter så pinsamt kvavt där jag står bredvid dig.
För trött för att dölja
det måste vara uppenbart
Åh kom inte närmre
Åh snälla kom närmre, snälla kom närmre. . .

lördag 28 augusti 2010

Dagen Efter

När klockan på jobbet slog prick 15.00 smet jag och Emelie ifrån jobbet igår.
Som vi hade sett framemot den stunden. . .

Hemma hos mig tog det inte mer än trettio sekunder innan vinflaskan var öppnad.
Jag tog en snabbdusch för att tvätta av mig lukten av jobb.
Under tiden njöt Emelie av sitt kedjerökande på balkongen.

Något glas senare mötte vi upp resten av följet.
Vi tog tunnelbana in till stan, gick runt nästan halva Södermalm i jakt på McDonalds och satte oss sen skönt i varsin stol på Rival.

Många skratt och många drinkar senare begav vi oss därifrån.
Oförberedd togs jag med till karaokebaren som vi sjungit på många gånger tidigare.
Vi fortsatte där att skratta och ack, så vi sjöng, kanske inte i de vackraste tonerna – men jag älskar dom ändå!

Spice Girls, Håkan Hellström, Madonna, Abba… Minnena är svaga men jag vet att jag aldrig tidigare sjungit så högt.

Några timmar senare var jag färdig för den gången, inte-ensam tog jag bussen hem till min underbara säng i vilken jag har spenderat hela denna dag, vaken och sovandes om vartannat, och inte ens nu är jag pigg.
Det är en typisk dagen-efter.
Men det finns ingenting jag ångrar.

Underbara kväll, perfekta vänner, ingen trötthet i världen klår det.

På fredag är vi i gång igen, på lördag sover jag återigen hela dagen.
Behöver jag säga att jag längtar. . . ?

onsdag 25 augusti 2010

The Only Way For Me To Be

Det finns en man som i samma hus som oss som senaste tiden lyckats visa sig på alla våra pauser
(Eller är det vi som söker honom, och finner ?)
Han har ett välbekant ansikte
En välbekant kropp.
Han liknar någon annan
Han liknar ett ansikte som jag tidigare var van vid att smeka.

Han har skrämmande ögon.
Precis som honom.
Han har en spännande blick
Precis som honom.
Han har precis den blicken jag föll för
och den blicken och utstrålningen som fick mig att älska.

Ibland ryser jag när jag ser honom
Av ilska och rädsla.
Ibland blir jag lycklig
och får för mig att jag fortfarande älskar.

Han var mitt allt.
Han var mitt enda
Det enda jag hade
Det enda jag behövde
och ville ha.

Ingenting annat i världen önskade jag så länge han var vid min sida och vägledde mig.

Åh, vad jag älskade
och såg upp till.

När han sade ”följ mig hit”
följde jag honom tätt bakom med tysta steg.
När han sade ”ta ett steg framåt så faller du mjukare” tog jag två steg för att visa att jag vågade
och att jag älskade.
Och föll gjorde jag
Men inte mjukt.
Men jag älskade ändå.
För jag var hans
(ägodel).

Vi hade det vackert.
Vi hade det bra.

Jag älskade tills han försvann.


Jag är inte längre hans
Men jag var.

Och jag ångrar inte en sekund
för då var det
the only way for me to be.

The Only Way Of Being

Veckan lider mot sitt slut
Äntligen.

Även jag lider mot mitt slut
för denna dag.

För första gången på länge hade jag en usel dag på jobbet.
Jag fnös
Jag röt åt de jag egentligen älskar.
Jag var någon annan
Någon annanstans.
Jag ville ta ett steg bakåt och stanna där
Stilla, ensam och tyst.

Jag vet inte varför; jag är ju inte sån.

En stund efter att jag kommit hem mådde jag bättre
Jag var piggare
Gladare
Fnös inte åt någonting.

Ännu en stund senare; det som är nu
Allt är perfektion igen.
Och veckan lider mot sitt slut.

To let myself go
To let myself flow
Is the only way of being.


The only way for me to be
Jag släpper taget om mig själv.
Jag låter mig få som jag vill.
Om ensamheten kallar sätter jag mig i ett hörn
Njuter av en tystnad.
Om himlen önskar mig flyger jag på moln.

To let myself go
Is the only way of being.

måndag 23 augusti 2010

Efter Sommar Kommer Höst

En måndag precis som alla andra måndagar.
Förutom ett växelmöte som stack ut lite mot allt det vanliga..

Ibland tröttnar jag på alla dessa rutiner.
Ibland tröttnar jag på att få värkande ögon av allt stirrande på dataskärmen.
Jag blir lite less på alla matlådor som nu för tiden alltid smakar illa.
Och hårdmackorna till frukost smakar inte längre någonting.
Men jag tänker inte gråta.


Ge mig lite arsenik vettja…


Caroline slutar om en vecka.
Jag tänker på det var gång jag möter hennes blick.
Det kommer att eka tomt när hon försvinner…
Men jag försöker göra det bästa av de dagar som är kvar då hon existerar i samma rum som mig.
Jag skickar slängpuss efter slängpuss
Men en del av mig vill bara hålla om och aldrig släppa taget.
Det värsta av allt vore om vi glömmer varandra.
Hon har lovat att det inte kommer att hända.
Jag lovar
Jag svär
att det aldrig kommer att ske.


Efter jobbet idag åkte jag in till stan
På jakt efter nya kläder.
Jag åkte till och med till andra sidan av stan mot det som är mitt hem.
Jag fann ingenting utan åkte hem tomhänt
Med värkande fötter, hungrig mage och svidande hals.
Just därför, och på grund av dagens äckliga matlåda unnade jag mig god mat ikväll.
Magen blev nöjd
Jag blev nöjd.

På fredag är det fest
Med alla de fantastiskt underbara.
Jag och Emelie planerar att som vanligt smita tidigt från jobbet och få tid att mysa och andas djupa andetag innan vi ska umgås med flocken.

Efter festen med flocken på fredag hoppas jag på en natt i en säng någon annanstans.
Han har ju faktiskt lovat…
Men det tänker jag inte nämna.
Det får vara min lilla hemlighet.


Det finns alltid något att länga efter…
Åh, denna vidriga längtan.


Jag vet att hösten är på väg.
Till detta når ingen längtan.
Kyla
Rusk.
Solen går i idé
Innan jag hinner blinka faller säkert snö från himlen…

Snart är jag där
Skriver om den fruktansvärda vintern.
Stör mig på den avskyvärda snön och alla kläder som hela tiden måste tas på.

Jag kommer att fortsätta äta mina tabletter så att jag överlever slutet av detta år.

Men än är det sommar.
Än får jag gå med mina ben bara.
Än vaknar jag svettig när jag råkar somna med täcke över mig.
Än är det underbart.

lördag 21 augusti 2010

Puss, Puss, Puss, Puss!

Helgen blir mycket, mycket längre när den spenderas i tre olika städer under enstaka tre dagar.

Efter en helt underbar heldag i Avesta med konfirmation, små bebisar, stora bebisar, fantastiskt god mat och trevligt umgänge är jag och lilla syster tillbaka i hennes soffa.
Filmkväll kallar vi kvällen..
Vi är trötta, lite möra.

Mina läppar och kinder är nästan sönderpussade av pussar från små, söta, oerhört fina små barn.
De stora barnen vill inte pussa mig, utan dom får istället jag ta tag i och pussa på.
Så länge jag får från alla dom behöver jag inte pussar från något annat håll.

Barn, barn överallt.
Fantastisk dag.


Jag trippade dit i högklackade skor, precis som Marilyn Monroe.
Jag trippade hem, precis som hon skulle ha gjort.
Ikväll ser vi filmer där hon innehar huvudrollen och konstant är så där oerhört vacker som hon alltid är.

Elegant
Ståtlig
Förtjusande.

Jag kan bara inte släppa taget om henne.

torsdag 19 augusti 2010

Så Länge Vi Är Där - Då Är Allt Okej

En dag kvar till helg.
Veckan har som vanligt susat förbi utan att knappt märkas men imorgon blir en lång dag.
Nästan ingen kommer att vara där.
Alla har tagit ledigt
Men inte jag
Jag härdar.

Jag halvsov några timmar idag igen.
Jag är så trött
Jag kan inte låta bli.
Och ända sedan jag kom hem i eftermiddag har mina ögon velat blunda,
men jag har stått emot.
Jag envisas och har inte ens duschat än...

Och även fast jag inte får kan jag inte låta bli
att ibland låta tankarna vandra iväg till den arm jag höll om igår,
de kramarna jag fick.
Han som alltid gör mig så glad.

Men kär, nej.
Men glad att jag har, ja!

Snart är jag där igen,
och den gången i massa timmar,
det är vi överens om.


Vi gruvar oss lite för att söta Caroline's uppsägning ska leda till någon slags epidemi igen.
Smittor sprider sig snabbt när dussintals människor vistas på samma lilla plats.
Vi vill ju inte förlora fler.
Men så länge Emelie är kvar, säger vi då.
Så länge Ida är kvar
Då är allt okej.

onsdag 18 augusti 2010

Onsdagen...

Älskling meddelade idag att hon sagt upp sig.
Hon lämnar mig...
Jag kommer att sakna
fruktansvärt mycket.

Efter onsdagen på jobbet mötte jag en vän.
Jag hade några timmar att fördriva innan en söt en skulle träffa mig hemma hos honom.

Timmarna i stan fördrevs med hjälp av kramar
vin
och ännu fler nya kjolar...
Jag hade saknat mer än jag trodde och ville aldrig sluta hålla om.
Men så lämnade jag
och åkte vidare söderut
till finast.
Jag tycker om finast
mycket....

Nu ska jag hem.
Mina ögon är röda,
min kropp är trött
men som vanligt är det allt värt!

Och jag förstår ju att tidig kväll ikväll påtvingas av tidig morgon imorgon.
Men snart är det helg.

Jag ska umgås med mamma, pappa och syster denna.
Mardrömmar om att jag skrek och skällde på dom störde mig inatt så o
i helgen ska jag hålla om extra hårt.

Nu kliver jag av på T-centralen.
Snart hemma...

måndag 16 augusti 2010

A Fine Romance (Tusentals Vackra Berättelser)

Ett strömavbrott som varade i nästan två timmar slog över oss idag.
Det var ungefär som att vinna på lotteri.

Och jag hade samtal med chefen.
Jag visste vad det gick ut på
Jag vet att hon tycker om mig och att hon tycker att jag sköter mig
Men lite nervös kan jag erkänna att jag var.
Och jag kan erkänna att jag var mer fokuserad på mitt arbete denna förmiddag än vad jag vanligtvis är första dagen efter helgen.

Samtalet gick dock riktigt bra.
Hon frågade mig om åsikter.
Jag svarade att några sådana har jag inte.
Hon frågade om jag tyckte något sköttes mindre bra.
Jag kunde bara säga att jag älskar och att jag på ett sätt aldrig vill att klockan ska bli efter fyra.

Det sista orden hon sa var att det är skönt att se att jag verkar må bra.
Jag sade att jag tycker detsamma och att jag skulle vara förvånad om det vore annorlunda.


Vi slängde vår blomma idag också
Blomman som jag lyckats dränka med växtnäring.
På eftermiddagen köpte jag en ny.
Den nya kommer det inte att växa chilifrukter på
Men den är rosa
Och den har blommor.

Och det talas om after-work
Och de kommer till mig för att fråga om råd.
Ryktet att jag är en prinsessa som tycker om att umgås över ett glas eller två har redan nått den nyaste gruppen.
Men jag lämnar fullständigt över ansvaret till männen denna gång och låter de planera kvällen som de valt att döpa till ”Sunkbyberg runt”.
Jag kan bjuda till efterfest framåt natten om vi känner att det behövs
men allt annat litar jag på att de tar hand om.


Plan 11 - Where there’s always a fine romance going on!

Jag kan skriva tusentals vackra berättelser bara om dom.

söndag 15 augusti 2010

Svettigt Tonårsskinn, Onda Fötter Och Fuskchampagne

På onsdagskvällen såg vi fantastiska Efterklang och Sveriges Radios Symfoniorkester på en stor scen på Gustav Adolfs Torg.
Det var en underbar kväll i ett somrigt Stockholm
och jag njöt rejält redan då av min mini-semester.

Vi funderade en stund på att fortsätta vidare i Stockholmsnatten.
Under funderandet åkte vi tunnelbana runt staden för att få tid till att ta reda på om vi hade tillräckligt med energi för att orka eller om sängen och soffan frestade mer.
Det slutade med att vi åkte hem och somnade på varsin plats.

Morgonen efter vaknade jag tidigt.
Det var varmt i min lägenhet och i min mun var det torrt som sandpapper.
Flera liter vatten senare var det fortfarande torrt och mitt huvud värkte hela den dagen.

Filmer där huvudrollen spelades av Marilyn tittades på istället för att Stockholmsnatten än en gång blev undersökt och jag verkar nu ha fått sällskap i mitt Marilyn-beroende.

Fredagen bjöd på ännu mer sol och vi svettades när vi gick runt hela Söder på jakt efter ett museum.

Mina fötter värkte efter bara en kort stund eftersom jag alltid ska envisas med att bära skor med höga klackar,
även fast jag vet hur mycket jag gnäller efter bara korta stunder
och även fast jag vet hur illa fötterna mår.
Men det är ju alltid värt det;
det är ju alltid värt all smärta
för jag vet hur snygg jag är när jag trippar fram.

“I don't know who invented high heels, but all women owe him a lot”.
Marilyn…

En stund efter att vi kommit hem från fredagens promenader och museébesök, och fötterna fått vila i iskallt vatten somnade jag i min säng.
När jag en timme senare vaknade var jag pigg, hungrig och redo att smaka på Stockholmsnatten igen.
Debaser lockade och underhöll en lång stund in i fredagsnatten men tröttade ut oss till slut då tonerna som fanns att dansa till inte alls var några av våra favoriter
och fuskchampagnen där inte var lika god som den som fanns hemma.
Vi åt grekisk nattmat på Medborgarplatsen och jag njöt fortfarande otroligt mycket av min mini-semester.

På lördagen vaknade jag tidigt.
Solen strålade in och på min balkong var det fyrtioen grader varmt.
Jag nästan svimmade när jag såg.

Vi vilade en lång stund den morgonen men åkte sen in till stan för att fika med världens vackraste bebis, hennes mor, en moster och en (liten) kusin.
Trevligt hade vi.
Ungdomarna i Kungsträdgården var ibland lite för högljudda, men pussarna som bebisen gav bort gjorde att man plötsligt varken hörde eller såg annat.

Senare på kvällen promenerade vi Drottninggatan fram, åt middag bland turister och drack sen vin på det stora hotellet med stora glasfönster.



Nu har lilla syster åkt hem.
Nu är jag ensam igen.

Imorgon går jag tillbaka till mina alfa-grisar och önskar mig i present fler sådana här långhelger med svettigt tonårsskinn och massor med fuskchampagne!