The Only Way For Me To Be

Det finns en man som i samma hus som oss som senaste tiden lyckats visa sig på alla våra pauser
(Eller är det vi som söker honom, och finner ?)
Han har ett välbekant ansikte
En välbekant kropp.
Han liknar någon annan
Han liknar ett ansikte som jag tidigare var van vid att smeka.

Han har skrämmande ögon.
Precis som honom.
Han har en spännande blick
Precis som honom.
Han har precis den blicken jag föll för
och den blicken och utstrålningen som fick mig att älska.

Ibland ryser jag när jag ser honom
Av ilska och rädsla.
Ibland blir jag lycklig
och får för mig att jag fortfarande älskar.

Han var mitt allt.
Han var mitt enda
Det enda jag hade
Det enda jag behövde
och ville ha.

Ingenting annat i världen önskade jag så länge han var vid min sida och vägledde mig.

Åh, vad jag älskade
och såg upp till.

När han sade ”följ mig hit”
följde jag honom tätt bakom med tysta steg.
När han sade ”ta ett steg framåt så faller du mjukare” tog jag två steg för att visa att jag vågade
och att jag älskade.
Och föll gjorde jag
Men inte mjukt.
Men jag älskade ändå.
För jag var hans
(ägodel).

Vi hade det vackert.
Vi hade det bra.

Jag älskade tills han försvann.


Jag är inte längre hans
Men jag var.

Och jag ångrar inte en sekund
för då var det
the only way for me to be.