Jag verkar ha tappat dom under resterande helgen.
Vi började hos mig.
Lotta var glad, laddad.
Martin åt upp alla chips.
Joel spred lika mycket värme som alltid.
När hungern hos Martin blev för tung gick vi ut i regnet.
Vi sökte efter någonstans att grilla och hittade den bästa platsen utav de alla; nedanför jobbet.
Jag ska titta ner på grillen som vi lämnade kvar imorgon och längta tillbaka.
Festen spelades sedan vidare som en underbar film hemma hos mig.
Vi kramades och log.
Sen kom ytterligare besök förbi.
Vi bjöd på vår förtäring för att få dom att få lika roligt som vi hade det.
Än idag undrar jag om vi lyckades...
Framåt nattetid började vi bli trötta.
Joel somnade nästan i min säng men tog sig dock in till stan tillsammans med mig när jag skulle vidare till nästa.
På väg från tunnelbanan gick jag samma väg som jag och syster gick när vi skulle se Markus för en vecka sedan.
Jag log, sjöng för mig själv
och landade sedan i en stor, skön säng bredvid sällskap.
Lördagen kom sedan.
Jag vaknade upp
ensam i en annan lägenhet.
Jag låste dörren
försäkrade mig många gånger om att den var riktigt stängd
och gick sen till tunnelbanan.
Hemma väntade soffan otåligt på mig.
Jag lade mig ner
stannade där.
Vaknade till liv först när nästa upplevelse skulle upplevas.
Besvikelsen slog dock ned mig först.
Ångest och panik hälsade på
och jag grät mig igenom ett par timmar.
Just då trodde jag aldrig jag skulle överleva
precis som vanligt.
Men jag fick tröst
och det blev bra igen.
Lördagskvällens sällskap och jag hade först tänkt att åka hela vägen in till stan men ångrade oss snabbt och stannade i mina hemtrakter.
Några timmar efter ytterligare skoj och ståt somnade jag i min säng
och vaknade av den starka solen flera timmar senare.
Så kärlek till denna helgen.
Kärlek under hela helgen.
Lite förälskad är jag nog
även om jag lovat mig att inte bli.
Se bilderna nedan
lyckan är ju nästan alltför synlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar