Jag Vill Ha Allting

Jag älskar de rutiner jag numer har som får mig att vakna tidigt på morgonen, utvilad
jag älskar att vara vaken under den korta promenaden på jobbet och möta samma ansikten vareviga dag.
Jag älskar att komma hem, lagom trött, lagom sliten
mysa i soffan och sen krypa i säng.

Jag avskyr att jag blir så uttråkad att vakna av klockan samma tid, samma dag
gå samma korta promenad varje morgon, samma tidpunkt.

Lunchen intas halv ett.
Fikarasten tas fjorton trettio, knappast en minut tidigare eller senare.
Dagen avslutas tjugofem minuter över fyra, jag är hemma knappt ett djupt andetag därefter.
Jag slår mig ner i soffan, lyssnar många gånger till tristess
somnar sen tungt och tryggt i en iskall säng.

De skratt vi har på jobbet är jag förälskad i
men ibland tröttnar jag på våra skämt.


Jag älskar att kunna ta vara på mig själv.
Inte vara beroende.
Inte känna behov att göra ansträngning för någon annan.
Le av andra anledningar än att någon säger "du är den enda".

I samma intag av luft önskar jag så väl att jag hade någon att lägga överflödiga känslor på.
Jag önskar jag hade någon att hålla i handen
någon som var min.
Bara min.
Jag önskar jag fick säga "jag är bara din, jag är bara din".


I helgen händer ingenting.
Ingen har sagt något, jag har inte frågat.
Jag har efterlängtat en helg under vilken jag inte skulle behöva göra någonting.
Inför denna är jag enbart uttråkad.

Jag är orolig
rädd för tårar, då de successivt verkar ta sig tillbaka.
Jag är rädd för att jag ska känna mig ensam och därmed inte kunna njuta av den ro jag egentligen behöver.

Jag vill ha denna helgen
jag behöver tystnad
omhändertagande av enbart mig själv
mina kuddar att krama
samtidigt som jag önskar att allt såg annorlunda ut.


Jag vill inte vara rädd.
Jag vill kunna få allting.